Bakmaskin i sliskigt vin.

Det skulle kunna vara en titel på min självbiografiska bok. För i läget av dagen är det just så livet känns. Jag bakar så att jästen bara yr i luften och det där med att bada i sliskigt vin? Ja, det känns som om livet är rätt gött. Gött och sliskigt. Sen att jag inte intar någon som helst alkoholhaltig dryck hör ju liksom inte till saken. Jag badar i goda känslor.

Igår grät jag floder när jag kom hem. Jobbets vardag kan vara hårt mot en gravid kvinna. Mot en ogravid kvinna också faktiskt. Men jag är fortfarande i en förträfflig pöl av slisk. Eller, i alla fall så är den övergripande känslan sådan.

För några år sedan satt jag och konstaterade att jag var inkapabel att älska en annan person. Så fel jag hade. Så tragisk och ensam jag var. För nu älskar jag som aldrig förr och ju mer jag analyserar orsaken så är svaret på gåtan tämligen enkel. Jag känner mig älskad. Jag tror till och med att jag älskar mig själv mer nu. Och det är ju i det, som så många psykologer hävdar. Det är ju i detta som allt grundar sig. Älskar du inte dig själv så kan du heller inte älska någon annan.

- Will you marry me? frågade jag min älskling i går när han stod i dörrposten till sovrummet. Samtidigt rann tårarna ner för mina kinder. Inte tårar av sorg utan tårar som trillar ner för kinden då jag tänker på hur mycket jag älskar honom, och hur gärna jag vill dela min ålderdom med just honom.

- Of course I will, svarade han samtidigt som han tog tag i mig och tittade mig djupt in i ögonen. I would marry you yesterday if I had the possibility, you know that right?

I våra blickars mjuka kamp känns kärleken nästan smärtsamt. Tillsammans med honom är ensamheten mindre svår och varje stund som vi spenderar tillsammans är varm och alldeles, alldeles för kort.