Jag tänker ta med er på en resa!

För idag är första dagen på resten av mitt liv.

Morgonsolen rullade runt på min kuddveckiga kind och när kaffet landat i den tomma magsäcken var jag tvungen att titta älskling i ögonen och säga förlåt. För igår var jag lite omöjlig. Stormar upp för väldigt minimala saker och blir skogstokig. Han tycker inte om när jag blir sån och jag gjorde honom ledsen.

Så idag började jag dagen med ett förtydligande och ett ursäktande. Och i all sin enkelhet blev det som legat som en liten spänd klump i bröstet lättare.

När klockan slog elva satt jag i väntrummet oroligt bläddrande i en tidning som jag troligen höll upp-och ner. En liten, äldre kvinna kom ut till mig och visade mig välkommen in i rummet.
- Varsågod och sitt, i den första stolen blir väl bra. På det lilla bordet framför mig låg ett paket med näsdukar. Klassiskt tänkte jag och kände redan hur näsroten började sticka.

Hon tog ett djupt andetag och började tala med en ganska djup men väldigt lugn röst.
- Berätta för mig, hur kommer det sig att du är här.
Jag tog satts. Det kändes nästan som om jag ropade och jag vet med säkerhet att mina armar och händer viftade framför mig. De gör det när jag pratar om något som kommer inifrån och sånt som engagerar mig.
- Jag är här för att jag känner att jag inte riktigt kan hantera min vardag. Jag känner mig väldigt nedstämd och så fruktansvärt trött! Jag vill reda ut vad det är som så oförskämt stjäl min energi och jag vill veta vad jag kan göra för att förhindra alla dessa kraftfulla dippar.

Så började samtalet hos psykologen och för att inte fullkomligt blotta mig så lämnar jag vårt samtal där. Men känslan när jag en timme och tio minuter senare stegade ut ifrån det där mörklagda rummet var lättnad. Så mycket som redan fick ett klarare ljus men ack så mycket det ändå finns att bena ut och knyta upp. Det är inte konstigt att min bägare är full. Det är inte konstigt att min racerbil börjar surna. Bägaren töms sällan förrän den helt rinner över och bilen åker inte in i depon.

Skönaste insikten idag är iaf att jag inte är deprimerad. Jag är BARA slutkörd och därav kommer mina tårar och min oförmåga att hantera stress och press. Det är också det sistnämnda som troligen gjorde att eftermiddagens dispyt med sonen resulterade i att jag hulkande satt i sovrummet och kände mig djupt kränkt. En utvilad moder har mer kraft att hantera situationer av den sorten. Efter några timmars tystnad lyckades dock modern ta tag i sin styrka och återigen förtydliga och belysa varför det som hände, hände. Och förhoppningsvis går sonen till säng med en go känsla. Trots att han blivit bannad och dömd till datorförbud.

Och därmed hoppas jag att situationer som de gångna två dagarna har upptagit tid skall bli helt uppslukade i det som kallas minnen. Upp till kamp för lugnet och stabilitet. No more tuppjuck ( I wish ;D)!

Resan fortsätter. Stay tuned ;)

Ibland vill man bara lägga lärarrollen och allt som är korrekt på hyllan!

Åh, va skönt det kändes!!

När problemen hopar sig, vänder vi ryggen till och gläds åt varandra!

Jellybelly och andra otyg.

Om jag böjer lite på knäna och varierar tungvikten på vardera ben, vet du vad som händer då? Då blir det vågskvalp på Kattegatt. Då blir det jordbävning på andra sidan klotet. Om jag dansar så hamnar jag i otakt på grund av att huden och dess tunga innehåll far åt andra hållet. Jag är fruktansvärt slapp!

Visste du att sedan jag började med mina pulveriserade måltider har jag gått upp 4 kg. How the HELL är det möjligt? Det kan jag faktiskt tala om för dig. Det är för att jag har "låtsats" att inte äta mer än påsarna. Kilona har tillkommit för att jag likt en knarkare sitter, nej, nu ljög jag! Jag står. Det är för att jag står och hivar in kakor och andra snabbätande ting på kvällskvisten. Det är för att jag INTE dricker vatten när jag är törstig utan gärna tar något med ett högre kolhydratinnehåll.

Jag är slapp i (nästan ;)) varje muskelatur därför att jag inte rör på mig. Hahahaha! Jag är inte slapp överallt. För i vissa fall så sker faktiskt underhåll! Faktiskt!

Jag vet att mina extrakilon tillkommit för att jag åter igen blivit väldigt elak mot mig själv. Jag tittar i spegeln och ser BARA det jag vill se. Med andra ord ser jag bara mitt självutnämnda alter ego Mrs Hutt. Jabba the Hutts syster.

Men detta var väl fint, att jag besitter sådan vetskap om varför det är som det är. Men hur jag ska lyckas ta mig härifrån, det vet jag inte. Jo, jag VET. Det är ju egentligen bara, precis som NIKEs reklam hävdar. JUST DO IT! Men...

MEN!! Jag orkar inte! Jag går in med HULL och hår och ger jävlar i mig järnet i en hel vecka, men sen säger det stopp! Bromskloss och you name it kommer i vägen och allt återgår till slow motion och tunggung.

Det märkliga är att det finns dagar då jag faktiskt tycker ganska mycket om mig, även i detta tillstånd. Det är dagar då Älsklingens ord faktiskt landar och tas på allvar ( för det måste någonstans komma ifrån andras läppar). Det är de dagarna då jag faktiskt tycker att jag ser rätt yummie ut.

Jag tycker själv jättemycket om fylliga kvinnor :) Ta Leila tex. Hon är inte trådsmal. Men hon är VÄLDIGT vacker. Hennes former är KVINNLIGA och hon ser mjuk och go ut. Hur jävla yummie är modellerna i HM katalogen? Du tittar ju inte på henne ( om du är man, gay, bisexuell eller bara tycker att kvinnor är vackra, som jag då ) och tänker " Mums, hon ser go ut". I HM-katalogen tittar man/jag och tänker, "fan vad kläderna sitter bra på henne. Hon var snygg". Men vacker? Nej, vackra kvinnor har former. Former är yummie.

Så varför kan jag inte förlika mig med den tanken när jag tittar på mig själv?
Och nu kommer det, för jag har svaret på detta också. Därför att det är SLAPPT. Allt dallrar på mig. Leila ser inte slapp ut. Hon ser vackert kompakt ut. Det dallrar inte på henne!

Jag ska börja på samtalsterapi. Därför att jag är trött på att inte kunna hitta ut ur tunneln. Det tar för mycket tid, kraft och tårar att göra det och så får det inte fortsätta. Jag är för värdefull för det! Nu ska här benas ut, redas ut och knytas upp. Mer energi åt folket men kanske framför allt mer energi åt Sara ;) Hon är ju trots allt viktigast!