Enhandsfattning och föda?!

gör att jag vågen och fläsket vill döda... :)

Det är ju nämligen som så här, att när man har en ängel hängandes i både bröst och armveck då är det där med matlagning inget som finns på menyn. Det går helt enkelt inte. För jag har inte införskaffat en sele än, och inte heller någon sjal. Utan ängeln hänger med och eftersom nacken inte riktigt stabiliserats, utan bokstavligt talat hänger med, ja, då är det om möjligt sådant man kan greppa med en hand som forslas in i matluckan.

På menyn denna, tillsynes grådränkta dag har det stått: Bulle, kaka, juice ur kartong och några bullar till. "Du är vad du äter" ropar någon. "Bulle" säger jag!

Vågen var så snäll under graviditeten, jag mådde så förträffligt bra! Vågen är jävlar i mig inte snäll längre, och den där våren som kommer med sina smygande steg skapar lite häng i sinnet. Galet är det, för våren är efterlängtad så det spränger i bröstet, men ändå så ska den år efter år skapa oro och skugga. Förstadiet på våren är sådan i vart fall, men när värmen väl är här så lättar det oftast.

Jag hoppas nog ändå att det är snällare i år, för jag tycker ju att jag har så mängdmassa mycket att känna glädje för. Då kan gott den där dystergöken som bor inuti hålla sig borta. För jag vill vara en trallande jänta ja trall a la.

Nu ska jag gå och äta något som det behövs två händer till. För ängeln har äntligen somnat. Varför inte två bullar? ;)

Puss

By the way...Jag älskar dej!

Lite ilska så här på fredagskvällen är väl aldrig fel?!

Tänk att det alltid är så...att ungdomar och tonåringar som gör saker som kanske inte alltid är gjorda med eftertänksamhet, alltid gör dessa saker för att de har det "jobbigt".
Min son t.ex. han gjorde en ( inte allt för eftertänksam) handling i skolan. Detta skapade lite versala reaktioner.

"Han har det lite jobbigt just nu, hans mamma har ju precis fått en bebis".

Jaha. Han har det jobbigt just nu, för att hans mamma precis har fått en bebis. Vilket välgrundat antagande!

Ju mer jag tänker på det, desto argare blir jag. Eller arg förresten, jag blir nog mer förtvivlad. För om det är något jag försöker undvika, så är att att mina stora barn ska bli lidande av att jag har fått ett litet barn. Men lik förbaskat så gror antagandena och olyckskorparna skriar över byn. Precis som de gör när man separerar. För gud hjälpe om det skulle finnas separationer som faktiskt behöver äga rum och som ger ungdomarna ett par föräldrar som faktiskt mår mycket bättre och därigenom kan ge ungdomarna en tryggare bas.

För det är väl inte så att en kille i åttan kan göra lite tokigheter bara för att få sina polare att skratta? Att det grundar sig i något så banalt är väl helt crazy antar jag. Det måste ju vara för att han har det jobbigt. Vem i helvete hade det inte jobbigt när man var 14 bast och tyckte att skolan sög.

Nu hörde jag några tankar, att jag sitter här och eggar upp mig för att jag har dåligt samvete och att jag i bloggen försöker försvara mig. Men jag försöker nog inte så mycket försvara mig som jag vill försvara min fina pojke. Tokig det är han, och korkade saker det sker emellan åt. Men finare pojk får man leta efter...bara så ni vet :)

Vätskor!

Ja! Vätskor. Det florerar sinnessjukt mycket vätskor den första tiden efter en förlossning. Både uppe och nere. Ofräscht? Ja, det kan så vara men det är ju fortfarande ett faktum av excistens.

Tittar jag mig i spegeln så ser jag NÄSTAN det här. Kanske inte midjemåttet, men bröststorleken absolut!

Och ifrån dessa bombastiska behag kommer det MASSOR av vätska. Fontän-mode. Och tillsammans med en konstant produktion av denna livsnödvändighet för min lilla ängel, så kommer doften av sur livsnödvändighet. Tröjan, byxorna, sängen, golvet...you name it och det luktar sur mjölk. Men det är inte den enda vätska som sprids i den här lägenheten. Åh nej, vi har uppkast också. Livsnödvändigheten som har legat i magen några sekunder för att sedan kastas upp och förvandlas till vit sörja a la kräx.

Men äckligast av dem alla är ...jo, jag tänker säga det. Avkastet, eftersmeten eller vad det nu i medicinska termer heter. Det som gör att man i närmare 6 veckor inte kan känna sig fräsch alls. Det som gör att man inte ens kan fundera på att slänga av sig paltorna för att gosa till det med älsklingen. Den vätska som gör att man får gå omkring i inkontinensbindor och känna sig som Asta 87 bast. Det är är den värstaste av vätskorna.

Till alla rinnande ingredienser går sömnlösheten hand i hand med hormontoppar som skulle skrämma iväg Adolf Hitler. Djupa berg och höga dalar, eller vi kastar om för att förvirring inte ska infinna sig. Höga berg och djupa dalar. Det går fort mellan euforisk glädje och förtvivlad gråt.

Men för att inte skrämma kvinnor som inte har gått igenom detta fantastiska så är det faktiskt just så. Det är fantastiskt och trots att den vackraste av pojkar har skrikit sig hes 3 nätter i rad på grund av att magen svider, så sitter man nu i tystnaden och insuper energi. Det är i sanning häftigt att vara kvinna och det är häftigt som fasen att vara mamma till både spädbarn och tonåringar!!

Thank you and good night ;)