Samtal med sonen...

- En riktig förälder hade sagt till honom att sluta sms:a!

13-åringen ligger på golvet och suckar högljutt.

- Vadå, en riktig förälder? frågar jag samtidigt som jag svarar på 10-åringens sms. Vad menar du med det? En riktig förälder?

- Ja, en som är riktig i huvudet. Han ligger ju i rummet jämte.

...jag är nog gärna en oriktig förälder emellanåt. En som inte är riktigt riktig i huvudet. Man kan väl få ha det lite nöjsamt då och då ;)

Julafton 2009

Saken är den att jag har alltid ÄLSKAT julen men i år var det annorlunda.

På julaftonsmorgon fick jag stänga in mig på toaletten och i sittande ställning med huvudet mellan knäna försöka hitta fokus. Tårarna föll som vattenfall ner mot golvet och jag hörde ett barns hulkande komma ifrån mina läppar. Jag trodde jag höll på att dö. Mitt tidigare påklistrade leende var som bortblåst och jag svor åt mig själv i tanken för att jag förstörde glädjen för barnen.

Jag ville så gärna glädjas åt att fira julen som vi brukat. Men det ville inte kroppen riktigt gå med på.

Efter samtal med kärleken i telefon kände jag mig ändå starkare och jag kunde gå ut ifrån toaletten och faktiskt se lite gladare ut. Även i ögonen.

Bilresan till min tidigare sambo, i mitt tidigare hus med min tidigare katt gjordes med flertaget djupa andetag. Paniken började sippra fram igen när jag satte ner foten på min tidigare garageuppfart. Men styrkan hittades och jag kunde gå upp mot ingången.

Med facit i hand blev det en mycket trevlig och lugn julafton.

Som så många gånger förr, spelar tanken ett smärtsamt spel med känslorna.

Jag vill önska dig en fortsatt God Jul och jag hoppas att året som kommer skall vara dig nådigt!

FANFANFAN!

..."fick jag spela om partiet. Fick jag chansen en gång till. Fick jag vrida tillbaks tiden om den gav mig en ny giv. Fanfanfan det skulle vart du. Fanfanfan det skulle vart du. Alla klockor och körer alla himlens orglar skulle vart för oss. Alla trummor och trumpeter, alla sagor, alla under, allt på en och samma gång. Fanfanfan det skulle vart du....."

Visst är det häftigt vilken kraft vissa låtar har över oss. Magisk kraft. Som om orden vore mina. Som om tanken min fått ord av någon annan.

I det här fallet sprider Thåström mina tankar. Men tanken är inte skriven i sten, för egentligen ångrar jag inget som jag gjort. Jag bara önskar att jag fått ta del av det jag har nu, tidigare.

Och visst är det helt korkat. Att sitta här och vara lite onöjd över att jag inte fått tidigare. Jag hade ju tidigare. Det jag hade då kändes ju bra och fint vid det tillfället och jag är väldigt nöjd med "produkten". Men i det långa loppet räckte det inte till.

Faktum är att jag skall passa på att lovorda mitt ex. Jag tycker verkligen att han är fantastisk på så många sätt. Vi var bara inte fantastiska tillsammans. Jag är däremot övertygad om att han kan finna sin fantastiska hälft. Precis just det som hela mitt väsen säger mig att jag har gjort. Att finna den som det slår gnistor om och som skapar viljan och önskan om tvåsamheten.

Jag skall därför inte sitta här att säga fanfan , det skulle varit du. Jag ska säga fan, fan vad jag är glad att jag har dig nu.

Frånvarande

Jo, jag känner mig lite frånvarande idag.

Jag finns i nuet, men ändå inte. Tittar mig i spegeln och ser en trött och "liten" Sara. Ögon som vittnar om för lite sömn och med mungipor som svänger neråt. Det rinner salt vätska ifrån ögonens hörn.

Sorg? Nej, det är inte sorg som får tårarna att falla. Jag sörjer inte. Jag vill påstå mig vara en lyckligt lottad person på många sätt, men idag vill kroppen bara hänga.

Allt är tungt och varje liten tanke får mig att känna mig ledsen. Otroligt ledsen. Skrika-rakt-ut-av-smärta-ledsen. Men orsaken kan jag inte sätta fingret på.

Det är många bitar som snurrar men det är ju också många som fallit på plats.

Jag gjorde min demontenta igår. Den ondaste av dem alla, som varit ett kärnkraftverks energiförbrukning långt inne i tanke och själ. Det kan ha gått bra, men det kan också ha gått mindre bra. Man vet ju aldrig riktigt förrän efteråt. När resultatet är vetskap.

Så egentligen borde jag känna lättnad, över att den är gjord och att jag kommit ett steg närmre målet att få bort alla rester. Men jag känner mig tyngre än någonsin och glädjen är idag svår att finna.

Julen känns som ett mörker där framme. Och jag tycker i vanliga fall om julen. Men i år känns den mörk. Den känns tung och svår att få till den glittriga och varma tradition som vanligtvis är fallet.

Jag vill lägga mig under kall mossa och sova i hundra år. Jag vill lämna mig själv för en stund.