Då var det dags för eftertanke igen.

För den smyger sig på mig. Särskilt på kvällarna och särskilt när tystnaden lagt sig och jag sitter i mörkret med mig själv som enda sällskap.

Vad ska det bli utav Sara när hon blir stor? Kommer Sara någon gång få känna att problem inte hopar sig och kommer hon att få känna att livet endast består av härligt rosafluffande gois? Troligen inte, troligen aldrig på ti´n.

Det kanske är så, att livet vore inte livet om dagarna inte bestod i problemlösning. Jag kan stundtals ändå känna, att det vore angenämt om problemen inte solkade ner så förtvivlat mycket. Utan även lät det rosaskimmrande få andas lite fritt. Mitt rosa gos får allt som ofta lungskador av problemens dimma. Jag är faktiskt uppriktigt trött på det! Jag är uppriktigt trött helt enkelt.

Men inte är jag hopplös! Hoppet finns kvar och jag måste ju våga lita på orden jag hör; Allt kommer att ordna sig. Allt kommer att bli bra. Det vi vill ska ske, kommer att ske.

Något som jag inte kan komma att förstå är att det alltid hopas en massa trubbel när man borde få vara som lyckligast. Men det kanske även där är det som är grejen. Man hade inte kunnat ta sig ur eller lösa problemen om man inte varit så tillfreds på de plan där lyckan bor. Lyckan kommer, lyckan går. Den Gud älskar lyckan får.

Då får vi väl ändå hoppas att den Gud jag inte riktigt tror på kan tänka sig att dela med sig av det goda.

Pöss

Som så många gånger förr...

sitter jag med näsduken surran runt fingret. Papperet blandas av salta tårar och näsans långsamma droppar. Hjärtat känns fyllt, pumpat till sprängningsbristen och i magen ligger ett värmande gois. :)
När den lille ängeln somnat satte jag mig i fåtöljen och lät mig väl smakas utav ett glas rosé. Lägg där till en film om kärlek så blir orsaken kanske än tydligare till mitt sinneslag.

Om du nu, liksom jag, inte har sett filmen The notebook tycker jag att du ska göra det. Om du dessutom tycker förtvivlat mycket om filmer om kärlek, kärlek av evighetens sort. Då kommer du ha en förträfflig stund.

Det som värmer något alldeles särskilt är att jag känner att jag valde rätt. Och precis som filmens manliga huvudrollsinnehavare stämmer jag in i orden:

" Det kommer vara jobbigt, och vi måste jobba hårt. Men jag vill jobba hårt, för oss. Och jag vill göra det resten av mitt liv".



Vår kärlekssaga har bara börjat och jag längtar efter i morgon för jag vet att jag kommer älska honom lite till och ännu mer.

Ti amo...min kärlek!

Sara och dödssynderna.

1. Högmod *tänker* ...check

2. Girighet ...men bara lite! check

3. Vällust ;) det händer. check

4. Avund ...dessvärre. check

5. Frosseri ...O JA! check

6. Vrede *skäms* ...check

7. Lättja ...ja då. check

Oj då.

"Solen, solen, solen. Det vattnas under kjolen"

Nej, jag ska nog inte försöka mig på att bli poet!

Men bara för därför behöver jag ju inte undvika att förkunna min eviga kärlek åt solen och dess enorma energiflöde!

Me love! Mucho and much!

Peace *V*out

Vänskapen...

Efter att ha spenderat en lördag i vänskapens tecken kan jag bara konstatera följande; Jag är rik!

I mitt led av vänner har jag berikats med de bästa! Det som stundtals skänker mig sorg är att jag inte ger dem tillräckligt med plats i livet!

I flera timmar har jag idag, tillsammans med några av guldkornen pratat, skrattat och samtalat om livet, jobbet och kärleken. Kvällar som den här är på tok för sällsamma. Jag får ändra på det!

Det finns en två tecken som beskriver en egenskap. Den egenskapen besitter de alla fyra. De är vackra väsen med:

Kvinnlig Styrka!




Jag beundrar er mycket och är tacksam över er vänskap!