Då var det dags för eftertanke igen.

För den smyger sig på mig. Särskilt på kvällarna och särskilt när tystnaden lagt sig och jag sitter i mörkret med mig själv som enda sällskap.

Vad ska det bli utav Sara när hon blir stor? Kommer Sara någon gång få känna att problem inte hopar sig och kommer hon att få känna att livet endast består av härligt rosafluffande gois? Troligen inte, troligen aldrig på ti´n.

Det kanske är så, att livet vore inte livet om dagarna inte bestod i problemlösning. Jag kan stundtals ändå känna, att det vore angenämt om problemen inte solkade ner så förtvivlat mycket. Utan även lät det rosaskimmrande få andas lite fritt. Mitt rosa gos får allt som ofta lungskador av problemens dimma. Jag är faktiskt uppriktigt trött på det! Jag är uppriktigt trött helt enkelt.

Men inte är jag hopplös! Hoppet finns kvar och jag måste ju våga lita på orden jag hör; Allt kommer att ordna sig. Allt kommer att bli bra. Det vi vill ska ske, kommer att ske.

Något som jag inte kan komma att förstå är att det alltid hopas en massa trubbel när man borde få vara som lyckligast. Men det kanske även där är det som är grejen. Man hade inte kunnat ta sig ur eller lösa problemen om man inte varit så tillfreds på de plan där lyckan bor. Lyckan kommer, lyckan går. Den Gud älskar lyckan får.

Då får vi väl ändå hoppas att den Gud jag inte riktigt tror på kan tänka sig att dela med sig av det goda.

Pöss