Jag finns i nuet, men ändå inte. Tittar mig i spegeln och ser en trött och "liten" Sara. Ögon som vittnar om för lite sömn och med mungipor som svänger neråt. Det rinner salt vätska ifrån ögonens hörn.
Sorg? Nej, det är inte sorg som får tårarna att falla. Jag sörjer inte. Jag vill påstå mig vara en lyckligt lottad person på många sätt, men idag vill kroppen bara hänga.
Allt är tungt och varje liten tanke får mig att känna mig ledsen. Otroligt ledsen. Skrika-rakt-ut-av-smärta-ledsen. Men orsaken kan jag inte sätta fingret på.
Det är många bitar som snurrar men det är ju också många som fallit på plats.
Jag gjorde min demontenta igår. Den ondaste av dem alla, som varit ett kärnkraftverks energiförbrukning långt inne i tanke och själ. Det kan ha gått bra, men det kan också ha gått mindre bra. Man vet ju aldrig riktigt förrän efteråt. När resultatet är vetskap.
Så egentligen borde jag känna lättnad, över att den är gjord och att jag kommit ett steg närmre målet att få bort alla rester. Men jag känner mig tyngre än någonsin och glädjen är idag svår att finna.
Julen känns som ett mörker där framme. Och jag tycker i vanliga fall om julen. Men i år känns den mörk. Den känns tung och svår att få till den glittriga och varma tradition som vanligtvis är fallet.
Jag vill lägga mig under kall mossa och sova i hundra år. Jag vill lämna mig själv för en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar