Hjärtegryn....

Jag älskar mina barn!

Ja, det känns ju som en ganska given kommentar av en moder. Men just i denna stund kändes det extra starkt. De är två väldigt fina pojkar. Och jag är obeskrivligt stolt över dem. Båda två, men ibland får hjärtat en liten torn i sig. Jag kanske inte får dem att inse hur mycket jag älskar dem, eller hur stolt jag är över att de är så duktiga i skolan, så väluppfostrade när det gäller och helt enkelt så fina. Jag kanske bara tänker det .Och precis som jag ropar till dem vid flertalet tillfällen; tankar är det få som kan läsa.

Det är så tragiskt att det arga och upprörda kommer som en flodvåg ur munnen, men det fina och bra glömmer man liksom av att förmedla. Det ligger så ofta gömt i huvudet. Jag ler nog åt dem när jag tycker de gjort något bra, ser nöjd ut helt enkelt. Men i mitt huvud och i mina tankar så tänker jag ju så mycket mer. Men jag säger det sällan och det är ju mer än lovligt dumt.

Jag ska försöka bli bättre på detta. Jag ska bli bättre på att tala om de bra sakerna och jag ska varje dag ge dem de positiva tankarna, också. För ibland går det inte att undvika de arga, även om man önskar. Det är ju en del i uppfostran och en del i att som vuxen ta taget om tygeln.