" Långa nätter. Där ute finns en värld av långa nätter. Och jag sitter vid fönstret i mitt rum och blickar ut över stadens alla ljus".
Melissas ljuva stämma ljuder ur PC:ns högtalare och i köket sitter Sara och äter.
Att dinera alena är kanske inte det som får maten att smaka mums. Men att dinera alena en måltid som man själv ansträngt sig för att göra, det smakar bättre än ostens torra skivor på ett förhårdnat bröd.
Först tänkte jag att detta måste ju vara det mest tragiska scenario jag kan iscensätta. Att föreviga en ensam tallrik vid ett ensamt bord, en lördagskväll. Jag fick ta bort boxen ifrån kamerans blickfång. Jag kan ju inte erkänna att det inte är ett glas vin som tas, utan troligen flera stycken.
Jag skickade bilden till Italien, för att fråga om det fanns en tydlig bit som fattades. Jo, den tydliga biten kände både han och jag. Men vi ska inte tänka så. Vi ska tänka positivt och det försöker jag. Och det lyckas ganska bra när jag känner efter. Maten blev ju riktigt god. Väldigt enkelt men väldigt gott. Pasta, tonfisk, persilja, vitlök, chili, citron, parmesan och en rejäl klick smör. Enkelt men gott...enkel och god. Det är bra att utgå ifrån. Jag tror att jag vill vara just det. Enkel och god.
Det är nästan bara fyra dagar kvar nu. Tills jag får begrava min näsa på hans hals igen, känna doften av honom. Fyra dagar kvar tills jag får känna hans händer omsluta mitt ansikte och bli lätt fuktig i ansiktet av hans halvöppna mun, och jag längtar så det värker i kroppen!
Jag tror jag har börjat andas kärlek. Jag förstår att min omgivning kan tröttna på detta kvittrande. Men jag måste få det ur mig. Jag förgås annars. Han är jag och jag måste få utlopp för känslan som pulserar i kroppen.
- Vad händer om du tröttnar på mig, skrev han frågande idag. Vad händer om jag tröttnar? Vad händer om han tröttnar? Vad händer när man tröttnar på att vara kär? Vad händer när man känner att kärleken lämnar?
Vi har båda erfarenhet av den händelsen, och jag tror att det är just det som får oss att inte tröttna. Vi borde veta bättre än så. Jag tror att man kan hitta tillbaka, om man tröttnar. Förutsättningen är ju att man inte låter det gå för långt. Man får inte äta upp kärleken med bitterhet. Då är den förlorad. Man får inte förlora kärleken i respektlöshet. Då kommer den aldrig igen. Men jag vill inte tänka så. Jag vill njuta av den kärlek som berusar oss båda två. Jag vill njuta av att inget känns omöjligt och att allt som styr är viljan att vara tillsammans.
För alltid och för evigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar