Den lilla, Misstron och Kärleken.

"Arapapapapapapapadia arapa pa pa pa pa pa pa"

Inne i balkens kammare maler en hysterisk hackspett sin trudelutt.... men kroppen vill inte dansa. Kroppen är tung och trött.

Samtidigt som dragkampen äger rum, väljer hjärtat att slå för kärleken. Hjärtat är fyllt, hjärtat njuter men i liknande kamp som försigår på övervåningen, kämpar hjärtat mot saknaden och ensamheten.

Det är fan inte särskilt fröjdefullt att vara ensam, när man mest av allt vill ha armar omkring sig. Att se på film blir tragiskt tårfyllt, för alla beröringar, alla viskningar och alla tindrande ögon får hjärtat att värka mer. Jag har ju det där. Jag upplever också filmens kärlek. Med ordens hjälp upplevs det varje dag, men hudens sensorer känner inte samma tillfredställelse. Ögon och händer får inte njuta av att se och att röra. Men jag är inte bitter, bara lite ensam och väldigt trött.

Den här tröttheten gör mig tokig. För jag har massor av pågående tankar, som alla kräver en aktiv kropp och en aktiv hjärna. Eu-projekt, litteraturkunskap, uppsatsskrivande och inspirationsarbeten. Jag vill massor, jag har massor av ambition men det tar stopp där i backen. På alla kletiga löv och geggiga gångar kanar jag sedan ner och får trampa en stund innan stegen kan gå framåt, på väg upp för backen igen. Jag ser ljuset. Tro mig, jag kan se det. Men ibland molnar entusiasmen och då tar misstron över. Den surt stinkande misstron, som påminner mig om att det inte varit fullt så många succeér på sistone. Inte fullt så många skepp har rotts i hamn.

"Men jag kan".

" Jo, nog kan du" säger misstron, "men inte det här".

" Jag är jävligt bra" skriker jag i mörkret.

"Tsss, du är bra på att prata. men inte fan är du bra på att göra. A lot of talk and little action."

" Jävla, förbannade misstroSara. Du är så inihelvetes dum. JAG KAN! OCH JAG SKA VISA DIG ATT MINA DRÖMMAR KOMMER ATT SLÅ IN OCH JAG KOMMER ATT KUNNA STÅ PÅ EGNA BEN. Jag är kompetent, oavsett sysselsättning. Det finns inte en grej, som jag inte klarar. IMUS kommer slå folk med häpnad, jag kommer bli sedd som den fantastiska pedagog jag är. Det är fan en skandal att en tillgång som jag sitter här till ingen nytta".

Hånfullt ler misstron och viskar med sin hesa stämma:

" Du sa det lilla Sara, skandal är att du sitter här. Men du kommer inte ta dig härifrån. Inte på egen hand. Du väntar på att någon ska bära dig. Precis som förut."

"Håll din stinkande trut stängd, om du vet vad som är bäst för dig. Vad vet du om det vackra och nåbara. Du som bara vältrar dig i mörkrets håla och bitterfittar dig till sömn". Sakta glider misstron undan och blicken blir åter klar.

Jag är inte ensam men jag står på egna ben. Tillsammans är man mindre ensam. Det finns stunder då hjälp är ett måste, men motgång föder framgång och livet goes up and down.

Ibland kommer viljan att hoppa starkare än viljan att vara förnuftig och vänta in rätt stund. Att våga är att förlora fotfästet en smula. Vi kanske skulle våga att hoppa. Kärleken och lilla jag.