Jag tänker ta med er på en resa!

För idag är första dagen på resten av mitt liv.

Morgonsolen rullade runt på min kuddveckiga kind och när kaffet landat i den tomma magsäcken var jag tvungen att titta älskling i ögonen och säga förlåt. För igår var jag lite omöjlig. Stormar upp för väldigt minimala saker och blir skogstokig. Han tycker inte om när jag blir sån och jag gjorde honom ledsen.

Så idag började jag dagen med ett förtydligande och ett ursäktande. Och i all sin enkelhet blev det som legat som en liten spänd klump i bröstet lättare.

När klockan slog elva satt jag i väntrummet oroligt bläddrande i en tidning som jag troligen höll upp-och ner. En liten, äldre kvinna kom ut till mig och visade mig välkommen in i rummet.
- Varsågod och sitt, i den första stolen blir väl bra. På det lilla bordet framför mig låg ett paket med näsdukar. Klassiskt tänkte jag och kände redan hur näsroten började sticka.

Hon tog ett djupt andetag och började tala med en ganska djup men väldigt lugn röst.
- Berätta för mig, hur kommer det sig att du är här.
Jag tog satts. Det kändes nästan som om jag ropade och jag vet med säkerhet att mina armar och händer viftade framför mig. De gör det när jag pratar om något som kommer inifrån och sånt som engagerar mig.
- Jag är här för att jag känner att jag inte riktigt kan hantera min vardag. Jag känner mig väldigt nedstämd och så fruktansvärt trött! Jag vill reda ut vad det är som så oförskämt stjäl min energi och jag vill veta vad jag kan göra för att förhindra alla dessa kraftfulla dippar.

Så började samtalet hos psykologen och för att inte fullkomligt blotta mig så lämnar jag vårt samtal där. Men känslan när jag en timme och tio minuter senare stegade ut ifrån det där mörklagda rummet var lättnad. Så mycket som redan fick ett klarare ljus men ack så mycket det ändå finns att bena ut och knyta upp. Det är inte konstigt att min bägare är full. Det är inte konstigt att min racerbil börjar surna. Bägaren töms sällan förrän den helt rinner över och bilen åker inte in i depon.

Skönaste insikten idag är iaf att jag inte är deprimerad. Jag är BARA slutkörd och därav kommer mina tårar och min oförmåga att hantera stress och press. Det är också det sistnämnda som troligen gjorde att eftermiddagens dispyt med sonen resulterade i att jag hulkande satt i sovrummet och kände mig djupt kränkt. En utvilad moder har mer kraft att hantera situationer av den sorten. Efter några timmars tystnad lyckades dock modern ta tag i sin styrka och återigen förtydliga och belysa varför det som hände, hände. Och förhoppningsvis går sonen till säng med en go känsla. Trots att han blivit bannad och dömd till datorförbud.

Och därmed hoppas jag att situationer som de gångna två dagarna har upptagit tid skall bli helt uppslukade i det som kallas minnen. Upp till kamp för lugnet och stabilitet. No more tuppjuck ( I wish ;D)!

Resan fortsätter. Stay tuned ;)