Hud...

Jag åkte i april på en weekendresa till Polen. Med på planet var mina vackra systrar. Jag är äldst. Jag är ganska mycket äldst.

Jag återkom till Sverige som en invalid. Svullna knän efter en kväll på dansgolvet. Svullen mage efter några dagar med så mycket fantastisk mat och drinkar.

Jag återkom till Sverige som en kräm-craver. Skincity fick en ny kund efter att den 14 år yngre systern förklarade att man inte kan behandla sin hud som jag gjorde.

Nu ser handfatet ut så här:

Har jag blivit snyggare? Nej, troligtvis inte. Fattigare? Absolut, men det känns rätt att försöka bli mindre sliten 😎  och det känns rätt att vårda huden som ska stå ut i några år till. Maken tycker jag är mjukare 😜  mjuk är bra! 

Vem är jag och vad vill jag med mitt liv?

Det är en fråga som flera älskade människor i min närhet funderar på. Den unge, den medelålders, den pensionerade. De ifrågasätter sig själva, de ifrågasätter val, de ifrågasätter bristen på val, de ifrågasätter inverkan på andra, de ifrågasätter frågan. Tanken sliter i dem som ett vilddjur. Jag ser i tystnaden som ofta uppstår att ögonen skriker. HJÄLP MIG!

Jag vill hjälpa! Men kan jag hjälpa? Vad säger jag till mig själv när den tanken uppstår, för det gör den. Det gjorde den.

Vårt samhälle är uppbyggt på att människan ska lyckas. Vi ska utföra saker. Vi ska ha en drift och vi ska utföra bedrifter. Fy fan.

Vad är en bedrift?
Vad är en person som har lyckats?
Vad är en utförd sak?
Vad är en drift och vem avgör vad som är driftigt nog.

Jag ser den olycklige lyckligt lottade och jag ser den olycklige olyckligt lottade som sliter med samma tanke. Vad är meningen när meningen inte finns tydligt skriven i tanken som tänkts.

Jag älskar dig! Och jag ser din mening och dina bedrifter. Jag ser dina goda sidor och de är övervägande fantastiska. Jag önskar dig ett samtal i tanken där du talar om hur mycket du älskar dig och där du känner inåt. Jag önskar dig en röst. Den inre rösten. En stark röst som för dig framåt, dit du vill. Här och nu. Inåt ❤️