...tänk vad livet kan ändra sig. För ett år sedan togs ett mycket svårt men samtidigt inte särskilt förvånande beslut. Från en dag till en annan började livet snurra i en alldeles makalös fart. En speed som först nu börjar bromsa in.
Det var en hemsk period men någonstans ingavs ett hopp. Någonstans i tunnelns ände skulle ju ljuset finnas och belöningen skulle levereras. Frågan är ju vad belöningen består utav. Vad känner jag idag som jag inte kände då?
Jag är lyckligare inne i själen. Det är ett faktum som stod klart ganska tidigt. Jag känner mig inte som en stor skit. Jag behöver inte lura mig själv eller andra. Luras om vadå?
Om känslor och tillstånd och varat eller icke-varat. Om att nöja sig och ändå inte vara nöjd. Lura sig själv om att kärleken är något som känns så här, och något som man kanske har förbrukat redan innan 25. Lura andra genom att le med munnen men inte med ögonen. Att säga osanningar om att allt bara är bra.
Belöningen är också att få känna kärleken igen. Den där berusande kärleken som man inte tror att man kan överleva. Att få längta efter någon så mycket att tårarna börjar sprida sig längst ögats undre kant då man av misstag råkade ta den svarta halsduken. En halsduk vars tyg sprider doften av honom. Doften som får magen att skutta och hjärtat att slå dubbla slag.
Mina barn ser inte mina horn längre. De behöver inte bevittna en sur och grå mamma som bara gnäller och skäller. De ser vissa tårar men där finns kraft kvar som kan berätta om varför och jag hoppas innerligt att de lyssnar till orden och inte tar på sig någon skuld.
Belöningen är den att jag ser fram emot framtiden och att få fler årsringar. Något som tidigare inte fanns. Då var tiden bakom mig den bästa och åren som gått endast ett nödvändigt ont. De var en påminnelse om att livet är en kamp. Nu vill jag inget hellre än att kämpa. Kämpa för kärleken, för barnens tid som kommer, för arbetet och för allt det fina som komma skall.
Januari går mot sitt slut och våren som sakteliga kommer göra sitt intåg har massor att erbjuda.
