I fönstret står blomman och deppar.

Det känns alldeles för mycket höstvibbar för att jag ska kunna tycka att det är ok.
Fanimej om inte löven börjar gulna.
Balkongen som tidigare stod i prunkande blomster hänger löv och börjar sakta lukta unfresh.
Men, jag vill inte det.
Jag behöver känna sol och värme lite till, för om förruttnelsen redan börjar komma...shit liksom.
Då blir det många veckor mörker. Många veckor då man undrar om Gud glömt bort att tända lampan och om änglarna ska pissa sig fördärvade. Regn is fine i liten mängd. Men inkontinens är inte nice ens när det kommer uppifrån.

Men annars är det bra. Jag har inte haft hängläpp på länge och små mirakel händer lite varje dag faktiskt. Jag fick gosa några stunder med brorson idag. Med uppspärrade ögon tittade och kände han på magen med spänt finger.
" Gör det ont" undrade han medan fingret petade försiktigt. "Nähä" sa jag. Han fnissade och tittade på sin pappa och fortsatte peta en stund.
"Hur ser din navel ut" blev nästa fråga. Jag lyfte upp tröjan och ut ramlade magen.
"Oj"
"Ja" skrattade jag "Om du tittar in i naveln kanske du kan se bebisen".
Han vidgade hålet med sina små fingrar och kikade in.
"Nej" sa han besviket " det gick inte".

I LOVE KIDS ;)