Den helande kraften.

I går slöt jag upp med mina mycket goda vänner Helena & Michelle i Varberg. Tillsammans skulle vi få uppleva en sk. Gudinnekväll.

I dofter från rökelser och med medicinkvinnan Anns kraftfulla stämma, tillsammans med trummans slag, gick vi in i meditation. Vilken egendomlig upplevelse. Vilken kraft!

Tårar som kom ifrån ingenstans, som en flod. Men mitt ansikte rörde sig inte i den där ful-gråt-minen, ni vet. Utan jag satt avslappnat och berördes verkligen på djupet. Efter 30 minuters meditation berättade Ann att 2012 är året då det är än viktigare att ta hand om vår hälsa. Moder Jord höjer frekvensen och vi behöver stå redo och ha styrkan att stå emot.

"Ära Moder Jord och den feminina vibrationen i dig". Yeah baby!

När meditationen var avslutad gav hon var kvinna några ord och tankar att ta med sig. Något så klockrent och träffande har jag nog aldrig varit med om förut och allt gav mig en klarare insikt. Jag frös som en hund på min hemresa och känslan av total uttömnad omslöt mig.

I morse vaknade jag med en obeskrivlig glädje i kroppen, och många utav sakerna som legat på min att göra lista fick en bock framför sig fortare än jag hann att märka.

Kommer jag göra om det?! You bet!


Hoo

2012

Det är ju inte utan att man undrar vart tiden tar vägen! Vid eftertanke och tillbakablick minns jag knappt året som gått. De stora händelserna, naturligtvis. Men däremellan, och där efter känns allt som en deg. Året har i runda slängar 52 veckor. Inte en.

Lite vemodigt kan jag tycka. Att jag uppenbarligen inte tar vara på dagarna som går. "Livet är inte dagarna som passerar, utan dagarna man minns" säger Mads Mikkelsen i Fritidsresors tv-reklam. Innebär det då att jag inte minns mitt liv? Skrämmande tanke.

Detta resulterar ju i att ett av alla de nya kraven, som ett nytt år oftast bär med sig, bör bli att skapa dagar som jag minns. Så att livet inte passerar för att sen i backspegeln belysa, att man/jag känner att jag inte har något liv.

Nog med dystergökeri. Tillbaka till 2011. Det var ett bra år. Så mycket kan jag säga. Ny familjemedlem, kärlek som består, söner som växer sig kloka och jobb som kan hållas på behörigt avstånd. Pengarna räcker fan aldrig till, men det är väl ändå så för de flesta. Jag svälter ju inte!

Vad ska då 2012 ha i sitt sköte för Pernklintsasas dotter? Listan är gedigen. Listan är lång. På önskemål och nyårslöften.

Jag ska bli sämre på en jävla massa! Som att låta människor som uppenbarligen inte tycker om mig få styra över tankar och energi.
Jag ska bli jättedålig på att ta hem jobbet!
Facebook ska absolut hamna längre ner vad gäller socialiseringskanaler.
Jag ska börja umgås med folk.
Jag ska fika mer, inte ensam, utan med vänner och bekanta!
Corpus ska få en ny medlem, från och med i morgon. Och om inte jag fram-manar en jordbävning på Afrodansen, så har jag uppenbarligen inte hoppat tillräckligt mycket. Geledäcket, som jag lyckats placera runt min kropp ska daska ända upp i hårfästet!

Det är bara några av alla goda ting som står på den där listan. Men viktigast utav alla är nog följande:

Jag ska vårda Sara. För hon är så förbaskat viktig för så många människor. Jag ska ta reda på vad som gör henne lycklig. Jag ska hjälpa henne våga att ta steg mot riktningar där hon kan känna sig som en hel individ. Sara kanske inte ska jobba som lärare i Marks kommun. För Marks kommun är inte särskilt bra på att ta vara på henne!

Mina barn förtjänar det bästa, så därför ska jag försöka att ge dem det :)

Gnället som allt som oftast berör mina läppar skall upphöra. Gör om, gör rätt!

Men nu, när det blivit den tredje dagen efter uppståndelsen. Nu ska jag bara ta min väldigt braiga bok till sängen och sakta ska mina ögon få smeka orden för att sedan, eller mer troligt snart,  slutas och skänka mig sömn. :)

Godnatt mina kära!