Sportlov, här njuts det i fulla drag.

Nej, det är nog inte så att jag njuter av ledigheten. Inte de första dagarna i alla fall. Då har hjärnan svårt att släppa taget och kroppen går in i någon form av panikkänsla. Jag får tryck över bröstet och känner mig sinnessjukt rastlös. Rastlös men handlingsförlamad. Så onödigt. Så dumt.

Jag går ju som alla andra och längtar efter sovmorgon och lediga dagar. Där jag målar upp ett scenario av att solen lyser, där jag är energifylld och glad och jag gör en massa med barnen och vi har det så där jädrans gulligull. Mmmm, men nej. Det är inte det scenariot jag lyckas förverkliga. Här sitter jag nu i en slarvig fläta, med ett hår som jag nog inte tvättat på några dagar, mysbrallan har spruckit på flera ställen och jag har gått upp i vikt. På TRE dagar! Jag borstade nog tänderna i går...eller?

Gosmonstret på fem år ligger under filtar framför tv:n och är förvisso helnöjd med det, men det var ju inte den scen som scenariot innehöll. Han skulle ju vara ute i soldränkt kyla med rosiga kinder och i fullt sjå med att hjälpa till med höstlöv ( höstlöv? Det ligger ju inte ens några löv på marken längre!) och trädgårdsarbete.

Tonåringen och mamman skulle i detta pluffsinuffsiga scenario "bonda" och sitta med näsorna i läxböcker för att förstärka den säkra platsen på betygens toppnivå. Vi skulle dricka te och äta marmeladmackor. Vi skulle skratta och kramas samtidigt som vi diskuterade den svenska textens uppbyggnad. Mamma Sara skulle nå fram och få tonåringen att inse hur mycket hon älskar honom, hur stolt hon är över honom och hur mycket hon önskar att de kunde dela orden och dess betydelse. Förstå varandra. Lyssna på varandra och se på varandra. Tonåringen är inte ens hemma. Han har lanat i 2 dagar.

Men jag har i alla fall ätit frukost, eller?