Hello, it's me.

2016.

Det var ett tag sedan sist. Inte för att det inte hänt något i mitt liv. 2015 var fasen det galnaste året hittills.
Jag hann med att gifta mig, äldsta sonen tog studenten, mellersta började gymnasiet, åka på smekmånad, köpa hus, uppgraderas till förstelärare och senare få ett nytt jobb. Många jag älskar har blivit sjuka och kämpar mot den där jävla sjukdomen. Kämpar. Det är väl lite det vi gör. På ett eller annat sätt så är livet en kamp.

Jag har förvisso inte börjat mitt nya jobb ännu och det är nog därför jag vänder mig hit. Jag förgås av tankar igen. Demonerna vrider sig under pannloben och misströstan tittar fram.

Jag känner mig som den där bluffen igen. Som om något måste blivit fel och snart kommer alla märka att jag bara fejkar. Den där fasaden av att vara kompetent kommer snart krackelerad och fram kommer lorten. Den där lilla skiten. Som inte kan något, aldrig blir färdig med något och som låtsas kunna saker och fejkar sig fram i livet.

Så jävla rädd!

Men sen pendlar det. Och då står jag där som en furie igen. Stark och självsäker med en framtidstro som säger att det här kommer bli så jävla bra. Jag kan det här. Relationer är min styrka, jag har ett hjärta som går att ta på och jag kommer lära de här eleverna att läsa och skriva så snabbt att Bonnier kommer knacka på dörren.

Finns det inte ett lämpligt namn för den sjukdomen?

Mina barn. Åh, mina vackra söner. De växer. De växer för fort och jag hinner inte med. Jag hinner inte visa dem allt jag kan. Jag glömmer av att säga saker som jag borde. Jag kritiserar fast jag vill ge beröm. Jag pekar fast jag vill lyfta. Jag räcker inte riktigt till.
Jag försöker förstå hur de tänker och sen försöker jag förstå hur jag tänker. Och sen tänker jag att jag får väl göra mig beredd att ta emot skäll. När de blir vuxna, börjar i terapi och blir arga och undrar vart fan jag var och varför jag inte gjorde mer för att få dem att förstå att jag älskar dem, villkorslöst och oändligt. Jag är så jäkla stolt över dem. Alla tre så unika, så bra på så många sätt. Men jag är glömmer säga det i realtid. Till och  med när jag är medveten om det. Så glöms det bort.

"Sluta tänk så jävla mycket" sa min vännina till mig. Jag önskar verkligen att jag vore mer sån. En sån som kan skölja bort det där som inte skapar möjligheter utan bara gräver en grop. Jag önskar verkligen att jag vore mer av sorten som inte bryr sig så jävla mö.



Ja! Fuck off!

Jag tänker att jag nog kommer tillbaka ♥