Det går upp & det går ner.

Stabilitet.

Det är ju något som är tämligen angenämt att ha i sitt liv. Både professionellt och i privatliv. Men när det ena vippar till det andra så är ju onekligen stabiliteten...inte där.

Att ha ett arbete är grunden till ALL stabilitet skulle jag nog våga påstå. För med arbetet kommer en trygghet som ger inkomst som ger möjligheter och trygghet åt privatlivet. Som en grundläggande regel i vart fall.

För 7 månader sedan kom första smällen. Uppsägning på grund av arbetsbrist. Detta löste sig ganska så smärtfritt i januari. Ny anställning, på prov för visso men det ger ju en viss trygghet om man är en arbetskraft av rätt kaliber.

Under dessa 7 månader har dock viss instabilitet verkat på annat håll men inte i den mån att vippen varit för kraftfull. Som anställd hos kommunen har man det inte bara gôttigt!

I morgon skulle min livskamrat få en förändring i sin anställning. Från provanställning och vidare till tillsvidaretjänst. Vad händer? Jo, idag blev han kallad till möte. Och uppsagd p.g.a. arbetsbrist. Behöver jag säga att stabiliteten svajar. Företaget är så "fina" dock så de vill gärna använda hans kaliber till den siste oktober. Men sen blir det tack och hej. Förmodligen. För ingen kan ju lova något eller ens våga säga bu om bä. Vad som helst kan ju dock hända under några månader *blink*blink*.

Kör upp ovisshet i röven och stånka fram stabilitet och trygghet tänker jag. Men det får man väl inte.

Var det inte äckliga moln på himlen tidigare så vill jag nog påstå att de finns där nu!