Det är klart du ska använda vecka och försöka ladda.

Det var orden jag fick av min chef. Ord som verkligen stärkte då jag legat sömnlös i natt över oron att bli skrivet sjuk en längre tid än 24 timmar. Oron riktad mot jobbet och hur de ska klara sig utan mig. Simsalabim så gjorde jag mig oumbärlig. Det är jag inte.

Jag skrev idag ett brev, som jag också lämnade till mina chefer. Där jag stilla försökte reda ut och visa på att jag faktiskt är en resurs, det är bara tiden som är illa vald. Sviter efter separation och kamp mot ekonomin och tiden börjar göra sig till känna. Jag är trött, så oerhört fruktansvärt trött och minsta lilla ord i form av godhet får mig att totalt förlora greppet i tårar. Jag känner mig inte ledsen, men jag gråter hela tiden. Jag känner mig inte olycklig men jag har svårt att hitta glädjen. Jag är bara så trött.

Vänner som ringer tror med ens att det är kärleken som svider. Att hjärtat brustit och att någon gjort mig illa. Kärleken är större än någonsin. Den växer forfarande för varje dag och där har vi nog också en av orsakerna till att tårarna kommer oftare. Det smärtar med avstånd. Det smärtar att inte ha sitt hjärta nära. Kroppen fungerar inte riktigt då. Livet känns inte komplett.

Jag ska ta en promenad nu, och hoppas att solens strålar tar sig in under mössan och genom hårsvallet och in i hjärnan. Jag hoppas att de värmer mina tankar och sorterar den ihopnästlade röran som finns där inne. Jag orkar nämligen inte riktigt att göra det själv. Inte just nu.