Som 3-barnsföderska kan ju detta verka som något man i förtid borde känt till. Men jag ställer mig med förvånat uttryck i skriven stund. Jag minns det inte. Ont - JA. Men inte SÅÅÅÅ ont :)
Kan det vara att åldern gjort att smärttröskeln blivit nedsågad till en liten flis?
Kan det vara att man med åldern blivit så fantastiskt "tight" där nere att svårigheter uppstått? (försöka duger ju)
Är det oron som gör att man spänner sig mer?
Nåväl, hur det nu än ligger till med den saken så gjorde det ont. Och det tog längre tid än både jag och barnmorskorna trott. För barnmorskan sade lugnt till mig där jag låg och fyllde upp ett STORT badkar med Lustgasmasken i krampaktigt tag; Vi hinner nog tyvärr inte lägga någon bedövning på dig.
Nähä?! Men då går det ju inte, tänkte jag. Då ÄR det ju straight omöjligt. Och runt den tiden började smärtan att tillta något alldeles okristligt.
Det är något fruktansvärt det där, att se på kurvan och att veta, nu när sammandragningen stadigt börjar gå mot högre siffror. Då gör det väldigt ont. Panik är ju inte precis hjälpsamt i samband med försök till avslappning.
Men efter 5 timmar av olidlig smärta, så fick barnmorskan inse att det inte spelar så stor roll att hon som ligger och kvider är omföderska. Hon hinner nog faktiskt få lite hjälp på traven hon också. Och lustgas i all ära men EDA efter smärtsamhet är som att gå en promis med Sankte Per i himmelriket.
Jag kunde ha somnat i det läget. Trots att smärtkurvan gick upp mot närmare 80. Jag passade t.o.m.på att få en lustgastrip som gjorde att Älsklingen frågade: What are you laughing about?
- She is drunk, förklarade barnmorskan med ett lugnande leende.
Barnmorskorna som hade sitt vakande öga tyckte att vi klarade oss så bra nu, så vi blev lämnade ensamma. Och vi hade det ganska så bra. Tills klockan närmade sig två på natten och de tittade till oss.
- Do you hear that she has changed her sound? barnmorskan riktade sin röst åt Gigi som höll i sin mobiltelefon ( jo, han filmade :D).
- Yes! lite förskräckt faktiskt, och med vattnig blick.
Och jag hade ändrat ljud. När jag fick återblicken uppspelad via mobiltelefonens lilla fönster var det liksom inte jag. Det var en jätteulv ifrån urtiden som var brunstig, om jag ska dra lite kvalificerade gissningar på ljud alltså! Mycket underhållande för somliga, oerhört genant för mig! Jag låg på sidan och lät tämligen bajsnödig och på 3 minuter, med några få krystningar så hade jag lyckats "skita ut ungen" som mina tonårssöner så vackert beskrivit händelsen.
Det jag därefter lyckas få ur mig är orden "Oh my gosh". Ord som upprepades ungefär 100 gånger. Varför väljer jag just den frasen? "Åh fy fan" hade ju kanske stämt in bättre. Jag är ju både svensk och ful i mun. Men "Oh my gosh". Det är för mig ett förbryllande avslut :)
Om vi bortser ifrån urtidsljud och allmänt smet och klet, så är detta det vackraste som finns. Och när man nu riktar sin blick mot sitt tredje mirakel i livet. Då är livet en saga som går i mycket rosa toner och med fluff...en jädra massa underbart fluff!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar