Det har tidvis gått bra och så har 15 år gått.

Det där med att inte låta själens mörkaste väsen ta över. Att med viljekraften kväva den djäveln, redan innan den planterar sina frön. Tvivel. Oro. Avund. Sorg.

Det har tidvis gått väldigt bra, att känna att jag kan glädjas åt det lilla. Men också det inne mittemellan och det jättestora bra.

Idag är inte en av de bästa dagarna. Jag känner mig ledsen. Väldigt ledsen. Om vi kryddar nedstämtdhet med lite extra komplicerade kvinnoegenskaper på det. Ja, då förstår du nog.

Jag har nu, under några utav dagens timmar funderat på vad det kan vara som triggade igång det den här gången. Svaret är suddig, men det skulle kunna vara det faktum att jag i morgon har varit mamma i 15 år. Femton år!  Hur ända in i kaklet har det gått till? Det innebär ju onekligen att jag inte är 15 år själv.

Sommaren 1997

Det innebär också att den lilla trolliknande varelse som jag höll i min famn efter 36 timmar av oavbruten smärta inte är ett litet barn längre. Min förstfödde, oerhört älskade son. Jag är väldigt stolt över honom. Jag är väldigt stolt över alla mina söner, med alla de olika personligheter och temperament som kommer i paketet.

Med mina mödraögon ser jag den förste utvecklas till en härligt sprallig, ung man. Han har en värme över sig som är fantastisk. Vi delar samma humor, och även om det kanske inte är en fördel så liknar han sin känsliga mor. Både till utseende och vad gäller den väldigt åtkomliga förmågan att få stick i näsan och ögonregn. Särskilt när vi tittar på film. Men jag är värst, det erkänner jag.

Jag tror faktiskt att det är en blandad kompott av orsaker som gör att jag sitter med viss melankoli i afton. Åren som går, barnen som växer och sakta försöker förflytta sig bortanför mammas blick. Mörkret som likt ett askmoln tornar upp sig varje eftermiddag. Solens frånvaro och det faktum att fast man sliter halvt ihjäl sig både i hemmet och på jobbet, så är det aldrig riktigt nog. Pengar som aldrig räcker och fan med sin jävla moster!

Vilken partypingla jag är! Men nej, usch och fy. Jag ska ju glädjas åt morgondagen. Det är nämligen en dag att fira. 15 årskalas och det på storslaget vis, med ex-släkten, ex-kexet och min fina familj. Släng av dig depp-kepsen Sara P och återta glädjen för det lilla :)