Rädslan?!

Är det rädslan för att prestera som blokerar eller är det rädslan för insikt av lathet?

Jag står framför spegeln och stirrar in i den blick som stirrar tillbaka. Hon ser trött ut. Med många veck under ögonen och tonen på huden är mer blå än rosig. Ögonlocken är tunga och munnens yttre hörn drar sig neråt. Med kraft försöker jag åstadkomma motsatsen, och visst går mungiporna uppåt, men inte når de påsarna. Inte blir ögonens ljus mindre mörk.

Plötsligt påminns jag av den omtalade mentala träningen.

"Fan va sleten du ser ut".

"Är det inte bara en rejäl käftsmäll som behövs, så att du kommer ur den här bedrövliga självömkan".

"Du måste göra det, ingen annan kommer skriva dina tankar. Ingen annan kommer hålla din hand".

"Ger du upp nu kommer du aldrig förlåta dig själv".

"Du är för sorglig".

Jag kanske använder fel taktik. Det är kanske positiva ord som borde användas i sammanhanget.

"Du är..."

"Om du bara..."

Tystnaden får tala sitt tydliga språk.