VFU - ett fantastiskt påfund.

Jag måste erkänna mig svårt avundsjuk på mina kära kurskamrater, som får uppleva VFU och motivation. För det är vad VFU var för mig...motivation och orsaken till varför jag genomled det lidande som bar form av högskolestudier. VFU:n med underbara ungar och batteriladdning i ultraspeed.

Kanske låter det dramatiskt med lidande, och jag kan erkänna att ordet är i överkant. Kanske till och med en överdrift men stundtals och gärna i samband med andra uppförsbackar, då ter sig studierna svårhanterade och övermäktiga.

Jag sitter här framför datorn med mina skriftliga papers att skriva, och känner mig återigen som stående med näsan nära en tegelvägg. Sträcker jag ut tungan så nuddar jag brukets skrovliga yta. Lite panik sprider sig och ögonens innersta hörn blir våta och stundtals rinner det över. Frågor om behörighet, lämplighet och kraft tar över och på skärmen blinkar ett ensamt lodrätt streck.

"Du kan skriva, du är inte rädd. Du kan skriva, du är inte rädd". Jo, ta mej faan. Jag är livrädd men inte kan jag väl ge upp nu.....inte kan jag ge upp nu igen.