Hjärtegryn....

Jag älskar mina barn!

Ja, det känns ju som en ganska given kommentar av en moder. Men just i denna stund kändes det extra starkt. De är två väldigt fina pojkar. Och jag är obeskrivligt stolt över dem. Båda två, men ibland får hjärtat en liten torn i sig. Jag kanske inte får dem att inse hur mycket jag älskar dem, eller hur stolt jag är över att de är så duktiga i skolan, så väluppfostrade när det gäller och helt enkelt så fina. Jag kanske bara tänker det .Och precis som jag ropar till dem vid flertalet tillfällen; tankar är det få som kan läsa.

Det är så tragiskt att det arga och upprörda kommer som en flodvåg ur munnen, men det fina och bra glömmer man liksom av att förmedla. Det ligger så ofta gömt i huvudet. Jag ler nog åt dem när jag tycker de gjort något bra, ser nöjd ut helt enkelt. Men i mitt huvud och i mina tankar så tänker jag ju så mycket mer. Men jag säger det sällan och det är ju mer än lovligt dumt.

Jag ska försöka bli bättre på detta. Jag ska bli bättre på att tala om de bra sakerna och jag ska varje dag ge dem de positiva tankarna, också. För ibland går det inte att undvika de arga, även om man önskar. Det är ju en del i uppfostran och en del i att som vuxen ta taget om tygeln.

Me, myself and I.

" Långa nätter. Där ute finns en värld av långa nätter. Och jag sitter vid fönstret i mitt rum och blickar ut över stadens alla ljus".

Melissas ljuva stämma ljuder ur PC:ns högtalare och i köket sitter Sara och äter.

Att dinera alena är kanske inte det som får maten att smaka mums. Men att dinera alena en måltid som man själv ansträngt sig för att göra, det smakar bättre än ostens torra skivor på ett förhårdnat bröd.

Först tänkte jag att detta måste ju vara det mest tragiska scenario jag kan iscensätta. Att föreviga en ensam tallrik vid ett ensamt bord, en lördagskväll. Jag fick ta bort boxen ifrån kamerans blickfång. Jag kan ju inte erkänna att det inte är ett glas vin som tas, utan troligen flera stycken.

Jag skickade bilden till Italien, för att fråga om det fanns en tydlig bit som fattades. Jo, den tydliga biten kände både han och jag. Men vi ska inte tänka så. Vi ska tänka positivt och det försöker jag. Och det lyckas ganska bra när jag känner efter. Maten blev ju riktigt god. Väldigt enkelt men väldigt gott. Pasta, tonfisk, persilja, vitlök, chili, citron, parmesan och en rejäl klick smör. Enkelt men gott...enkel och god. Det är bra att utgå ifrån. Jag tror att jag vill vara just det. Enkel och god.

Det är nästan bara fyra dagar kvar nu. Tills jag får begrava min näsa på hans hals igen, känna doften av honom. Fyra dagar kvar tills jag får känna hans händer omsluta mitt ansikte och bli lätt fuktig i ansiktet av hans halvöppna mun, och jag längtar så det värker i kroppen!

Jag tror jag har börjat andas kärlek. Jag förstår att min omgivning kan tröttna på detta kvittrande. Men jag måste få det ur mig. Jag förgås annars. Han är jag och jag måste få utlopp för känslan som pulserar i kroppen.

- Vad händer om du tröttnar på mig, skrev han frågande idag. Vad händer om jag tröttnar? Vad händer om han tröttnar? Vad händer när man tröttnar på att vara kär? Vad händer när man känner att kärleken lämnar?

Vi har båda erfarenhet av den händelsen, och jag tror att det är just det som får oss att inte tröttna. Vi borde veta bättre än så. Jag tror att man kan hitta tillbaka, om man tröttnar. Förutsättningen är ju att man inte låter det gå för långt. Man får inte äta upp kärleken med bitterhet. Då är den förlorad. Man får inte förlora kärleken i respektlöshet. Då kommer den aldrig igen. Men jag vill inte tänka så. Jag vill njuta av den kärlek som berusar oss båda två. Jag vill njuta av att inget känns omöjligt och att allt som styr är viljan att vara tillsammans.

För alltid och för evigt.

♥

Den lilla, Misstron och Kärleken.

"Arapapapapapapapadia arapa pa pa pa pa pa pa"

Inne i balkens kammare maler en hysterisk hackspett sin trudelutt.... men kroppen vill inte dansa. Kroppen är tung och trött.

Samtidigt som dragkampen äger rum, väljer hjärtat att slå för kärleken. Hjärtat är fyllt, hjärtat njuter men i liknande kamp som försigår på övervåningen, kämpar hjärtat mot saknaden och ensamheten.

Det är fan inte särskilt fröjdefullt att vara ensam, när man mest av allt vill ha armar omkring sig. Att se på film blir tragiskt tårfyllt, för alla beröringar, alla viskningar och alla tindrande ögon får hjärtat att värka mer. Jag har ju det där. Jag upplever också filmens kärlek. Med ordens hjälp upplevs det varje dag, men hudens sensorer känner inte samma tillfredställelse. Ögon och händer får inte njuta av att se och att röra. Men jag är inte bitter, bara lite ensam och väldigt trött.

Den här tröttheten gör mig tokig. För jag har massor av pågående tankar, som alla kräver en aktiv kropp och en aktiv hjärna. Eu-projekt, litteraturkunskap, uppsatsskrivande och inspirationsarbeten. Jag vill massor, jag har massor av ambition men det tar stopp där i backen. På alla kletiga löv och geggiga gångar kanar jag sedan ner och får trampa en stund innan stegen kan gå framåt, på väg upp för backen igen. Jag ser ljuset. Tro mig, jag kan se det. Men ibland molnar entusiasmen och då tar misstron över. Den surt stinkande misstron, som påminner mig om att det inte varit fullt så många succeér på sistone. Inte fullt så många skepp har rotts i hamn.

"Men jag kan".

" Jo, nog kan du" säger misstron, "men inte det här".

" Jag är jävligt bra" skriker jag i mörkret.

"Tsss, du är bra på att prata. men inte fan är du bra på att göra. A lot of talk and little action."

" Jävla, förbannade misstroSara. Du är så inihelvetes dum. JAG KAN! OCH JAG SKA VISA DIG ATT MINA DRÖMMAR KOMMER ATT SLÅ IN OCH JAG KOMMER ATT KUNNA STÅ PÅ EGNA BEN. Jag är kompetent, oavsett sysselsättning. Det finns inte en grej, som jag inte klarar. IMUS kommer slå folk med häpnad, jag kommer bli sedd som den fantastiska pedagog jag är. Det är fan en skandal att en tillgång som jag sitter här till ingen nytta".

Hånfullt ler misstron och viskar med sin hesa stämma:

" Du sa det lilla Sara, skandal är att du sitter här. Men du kommer inte ta dig härifrån. Inte på egen hand. Du väntar på att någon ska bära dig. Precis som förut."

"Håll din stinkande trut stängd, om du vet vad som är bäst för dig. Vad vet du om det vackra och nåbara. Du som bara vältrar dig i mörkrets håla och bitterfittar dig till sömn". Sakta glider misstron undan och blicken blir åter klar.

Jag är inte ensam men jag står på egna ben. Tillsammans är man mindre ensam. Det finns stunder då hjälp är ett måste, men motgång föder framgång och livet goes up and down.

Ibland kommer viljan att hoppa starkare än viljan att vara förnuftig och vänta in rätt stund. Att våga är att förlora fotfästet en smula. Vi kanske skulle våga att hoppa. Kärleken och lilla jag.

♥ MY TREASURES