Tillsägelsen som inte biter.
Regeln som bryts.
Blicken som måste lyftas för att få kontakt.
Ryggen som vänds bort vid samtal.
Blicken som fryser dig till is.
Smärtan man inte når.
Orden har slutat lindra.
Liten blir stor men stor är liten.
Jag önskar jag kunde söva honom i 5 år ungefär. Jag önskar att han slapp uppleva. Jag önskar inte ens mig själv det igen och ändå är det oundvikligt. Det som sker ska ske.
Det är en period vi måste ta oss igenom.
Jag hoppas det går lindrigt.
Jag hoppas tiden är kort.
Jag hoppas att vi rustat honom med styrka.
Jag hoppas att vi rustat honom med känslan av villkorslös kärlek och att han ser det fina som vi ser.
Det är en hjälplös och lite skrämmande känsla. Att entra tonårstiden igen.
Den här gången på motståndarsidan och med sin ängel mittemot.
Oj....vad avancerade tankar det var här. Hade nästan glömt hur man gjorde.
SvaraRaderaBara lämna ett litet märke, att jag varit här...
Så avancerat är det nog inte Samuel. Bara stundens djup :) det går snabbt över. Man blir ju onekligen impad av drivkraften i ditt liv. Damn!
SvaraRaderaTack för att du visade att du varit här. Sköt om dig och pumpa på :)