Frustration vänds till lycka

och däremellan, en djävla massa smärta! För fyttirackarn vad ont det gör att föda barn.

Som 3-barnsföderska kan ju detta verka som något man i förtid borde känt till. Men jag ställer mig med förvånat uttryck i skriven stund. Jag minns det inte. Ont - JA. Men inte SÅÅÅÅ ont :)

Kan det vara att åldern gjort att smärttröskeln blivit nedsågad till en liten flis?
Kan det vara att man med åldern blivit så fantastiskt "tight" där nere att svårigheter uppstått? (försöka duger ju)
Är det oron som gör att man spänner sig mer?

Nåväl, hur det nu än ligger till med den saken så gjorde det ont. Och det tog längre tid än både jag och barnmorskorna trott. För barnmorskan sade lugnt till mig där jag låg och fyllde upp ett STORT badkar med Lustgasmasken i krampaktigt tag; Vi hinner nog tyvärr inte lägga någon bedövning på dig.
Nähä?! Men då går det ju inte, tänkte jag. Då ÄR det ju straight omöjligt. Och runt den tiden började smärtan att tillta något alldeles okristligt.

Det är något fruktansvärt det där, att se på kurvan och att veta, nu när sammandragningen stadigt börjar gå mot högre siffror. Då gör det väldigt ont. Panik är ju inte precis hjälpsamt i samband med försök till avslappning.

Men efter 5 timmar av olidlig smärta, så fick barnmorskan inse att det inte spelar så stor roll att hon som ligger och kvider är omföderska. Hon hinner nog faktiskt få lite hjälp på traven hon också. Och lustgas i all ära men EDA efter smärtsamhet är som att gå en promis med Sankte Per i himmelriket.

Jag kunde ha somnat i det läget. Trots att smärtkurvan gick upp mot närmare 80. Jag passade t.o.m.på att få en lustgastrip som gjorde att Älsklingen frågade: What are you laughing about?
- She is drunk, förklarade barnmorskan med ett lugnande leende.

Barnmorskorna som hade sitt vakande öga tyckte att vi klarade oss så bra nu, så vi blev lämnade ensamma. Och vi hade det ganska så bra. Tills klockan närmade sig två på natten och de tittade till oss.
- Do you hear that she has changed her sound? barnmorskan riktade sin röst åt Gigi som höll i sin mobiltelefon ( jo, han filmade :D).
- Yes! lite förskräckt faktiskt, och med vattnig blick.

Och jag hade ändrat ljud. När jag fick återblicken uppspelad via mobiltelefonens lilla fönster var det liksom inte jag. Det var en jätteulv ifrån urtiden som var brunstig, om jag ska dra lite kvalificerade gissningar på ljud alltså! Mycket underhållande för somliga, oerhört genant för mig! Jag låg på sidan och lät tämligen bajsnödig och på 3 minuter, med några få krystningar så hade jag lyckats "skita ut ungen" som mina tonårssöner så vackert beskrivit händelsen.

Det jag därefter lyckas få ur mig är orden "Oh my gosh". Ord som upprepades ungefär 100 gånger. Varför väljer jag just den frasen? "Åh fy fan" hade ju kanske stämt in bättre. Jag är ju både svensk och ful i mun. Men "Oh my gosh". Det är för mig ett förbryllande avslut :)

Om vi bortser ifrån urtidsljud och allmänt smet och klet, så är detta det vackraste som finns. Och när man nu riktar sin blick mot sitt tredje mirakel i livet. Då är livet en saga som går i mycket rosa toner och med fluff...en jädra massa underbart fluff!!

.....

Jag försöker sätta punkt. PUNKT! PUNKT FÖR HELVETE!

Tystnad

Funkar ju så där. Att sätta punkt för graviditeten alltså.

Överskridd förlossningsdag. Söker man synonymer på överskridd får man upp följande: passerad, gått över, överträdd, ha större omfattning än....

Jaha, fråga mig inte varför den informationen landade i inlägget, men det tog några minuter att titta och varje minut att stryka är ju för djävulen en livstid. Excusez moi - ursäkta min franska, men just svordomar, bitterhet och den grövsta nivå av otålighet ligger nära nu.

Det är nästan så att man under de lägsta av stunder tror sig att den lilla överbakade ängeln driver med oss :) för det har han nog förmågan till. Smart som han är! Han gosar runt där i fostervatten och visar finger åt oss. För att vi längtar SÅ mycket.

Jag har börjat, ja, skrika åt magen. Först var det lockelser i ljuv ton, men allt medan veckodagarna har passerat så höjs rösten. Nu är det en falsett som verkligen skär i hörselgången hos oss här ute...så troligen låter det ganska otrevligt även för honom. Och det är inte ljuva lockelser. Det liknar snarare hot! Och ibland vänds det och blir så kallad motsatsstrategi.
"Du får inte komma ut nu...bara så du vet. För då blir mamma arg".

Ifall du nu undrar så funkar inte det heller. Jag övergår till lockelser med den ömma moderns ton. Det ligger ju ändå närmre till hands. Eller låg, för min förändring i personlighet har kanske blivit kronisk?

Det är väl klart att det i mitt understa inre ska finnas en osedvanligt seg slempropp, som gör att vår efterlängtade lilla skapelse inte ska kunna passera ( och i min uppmålade bild så glider den LILLA kroppen med det LILLA huvudet förbi den där trånga gången som kaviar i en kaviartub!!). Det kommer inte ens göra ont :D

Varför valde jag liknelsen kaviar?! Det luktar ju inte friskt!!

Jag gör ett nytt försök:
Och i min uppmålade bild så glider den LILLA kroppen med det LILLA huvudet förbi den där trånga gången som....honung på en varm pannkaka.......hehe :D

Nähä...nu ska la inte jag sitta här och skriva. Idag ska faderskapet fastställas :)

Komsikomsi lilla hjärtat...är du snäll!

Kramas!

Att gå i väntans tider.

Vänta. Det kan ju vara ett nog så bra ord. Men ibland, och tillsynes ganska ofta i mitt liv, så tycker jag ordet vänta är av den jobbiga sort. Jag vill inte vänta. Jag vill ha nu. Jag vill göra nu. Jag vill uppleva nu. Jag vill få gjort det nu osv. osv.

Nu väntar jag. Nu väntar VI.

Den lille borde komma nu, eller egentligen inte förrän om 9 dagar. Men vem vill vänta?!
Det är många tankar som hinner gå runt under tiden som man väntar. Det är många känslor man hinner gå igenom när man väntar. Väntan gör att man hinner bli rätt trött på att vänta.

Förväntan är nog ändå det fina. Längtan och förväntan på det som komma skall. Jag längtar att få hålla honom i mina armar. Att få låta min näsa följa hans kind och fullkomligt inhalera doften av en ny individ. Den lukten borde på något vis gå att buteljera eller få som doftljus. Mums!

Jag längtar efter att få se honom utvecklas, men tro mig! Jag ska ta vara på varje stund av dagen. För med två tonåringar i hemmet vet jag hur fort tiden går. Och förr längtade och väntade jag på varje framsteg och varje stund som komma skulle. Jag ska göra allt jag kan för att ta vara på stunden.

Jag kommer sakna min mage, eller kanske snarare känslan av att vara helt tillfreds med kroppen. För även om stunder finns av att jag kallar mig själv Barbapapa så har jag känt mig förvånansvärt nöjd. Nästan smal :) crazy...I know!

Jag ser fram emot att få kramas med älsklingen...obehindrat :d oboy! Att ligga nära och tätt länge, länge. Det längta jag efter! Att få kyssas utan att behöva ta livsavgörande andningar då näsan varit mer eller mindre igentäppt i 6 månader.

Jag älskar mannen, av hela mitt hjärta och att få känna det så här är så otroligt häftigt! Jag längtar efter att få bli hans fru, ringmärkning och hela paketet!!

Jag längtar efter att få gå till gymmet ( Jo, faktiskt...men du behöver ju inte kontrollera hur ofta eller när jag börjar ;)).

Jag längtar efter att inte behöva sova 20 utav dygnets 24 timmar. Jag längtar efter att få spendera lite aktiv tid med tonåringarna...kanske t.o.m. hänga med i löpningen. Ha, ha, ha...vi kan väl säga att det som i stundens hetta kommer ner i skrift inte behöver vara en profetia :D men viljan kan ju finnas.

Jag längtar och väntar på att vi ska bli 5 i familjen....att min samling av grabbar ska bli komplett. 4 manliga individer och jag. Det är grejer det!

Så jag fortsätter min väntan och återkommer när jag kan berätta hur vi har det, min familj och jag.