Med risk för att bli tjatig...

En himla massa adjektiv...

I ett morgondis, där hoppet om en dag i solsken växer sig starkare, låter jag kaffet nudda min tunga...

Mmm, det är inte annat än att jag i min lilla ensamstund drabbades av en smula eftertänksamhet. Livets gång är förunderligt och det är adjektivens enkelhet som kan leverera en beskrivning av stundens tanken. Om jag ska delge mina tankar, blir resultatet följande:

Åh Åh Åh Åh

Sara vs Huttan = -1 Kg

Ajabaja...

Varför är det så tabubelagt att säga att man tycker att saker och ting inte är som man önskar?

Tänk om det skulle gå till så här:

- Hej! Hur är det?

- Jo, tack. Det är bra, men jag tycker det suger fett att mitt barn skriker hela tiden och att mina hemorojder i baken inte får spricka i fred på toaletten. Sen uppskattar jag inte att sömnen uteblir för mitt vackra yttre blir så otroligt ovackert då. Jag har tröttnat på att lukta som en bulimiker och det faktum att jag gråter minst en gång om dagen för att jag inte har styr på hormonerna gör ju inte att jag kramar mig själv till sömns. Jag känner mig ensam bland en massa människor och jag kan ibland tänka att livet inte bara är en strid utan faktiskt ett helt jävla världskrig. Jag får nog dessutom säga, att jag väldigt gärna hade snabbspolat tonåren ifrån barnens liv, för jag får ju inte precis betalt för den våndan.

Så går ju inte att säga, eller? Men tänk om man inte behövde hålla inne så mycket känslor. Tänk vad mycket lättare man hade varit att bära då.

Nu är det ju en herrans tur, att JAG inte känner SÅ ;)

Trevlig fredag önskar jag mig själv och alla andra!

Begåvat bra på att luras.

Och då framför allt sig själv. Och om någon är världsmästarbäst på att lura sig själv (medvetet dessutom) så är det jag.

För man måste väl ändå säga, att det är just det jag gör, när jag på min första dag med dietkost tillagar en av mina absoluta favoritfikarrätter, nämligen annanaspaj. Och detta under toner av min egen försäkran att jag inte ska ta en enda bit, eftersom den tillagas enkom åt mina besökande gäster. Innerst inne vet ju jag att min självdisciplin är mindre än Khadaffis förstånd. Och inte är det mina gäster som har gjort pajformen tom. Det klarade jag väldigt bra själv. Nästan halva pajen ligger i Mrs Huts inre tillsammans med två förskrämda dietpåsar och en herrans massa kaffe.

Så, inför i morgon skriker jag tyst, det kan bara gå bättre!

Hej på er!

Får jag presentera Fru Frukost, Herr Lunch och Doktor Middag

Ja, det ska intas flytande föda. Mrs Jabba the Hut har nämligen tagit platsen i spegeln. Hon åt förmodligen upp den gravida. Hon som kände sig både vacker och lycklig. Mrs Hut ser inget av det. Förmodligen för att allt dreggel och slem är i vägen.

Det slemmas rätt rejält. Lycklig är hon stundals, men slemmet befläckar med stigande kvantitet stunderna och jag tror faktiskt att Huttan, förutom den vackra, gravida även har satt i sig Tant Neggo. För bitterfittigt är det så det räcker. Så det är därför beslutet har tagits, nu ska Huttan och allt hennes äckelinnehåll drivas ut och förhoppningen blir ju således att den vackra blommar ut igen. :) some day.

Mrs Jabba the Hut = 93 kg

Bloggdesign

...är ju onekligen inte min grej, men när jag äntligen hittade en look som föll mig i smaken, då får jag ingen respons!? Detta på grund av att kommentarfunktionen inte fungerar. :)
Så tills jag har hittat hem igen får det se ut så här. Det värmer nämligen den lilla frusna själen, att se att NÅGON läser det man skriver.

Det äts semlor i Sveriges avlånga land och så även i det Pernklintska köket. Men tvi å fy för mandelmassa med den bittra smaken. Det går ju nästan inte att äta! Söt som en bebisrumpa ska mandeln vara och helst ingojsad med extra grädde för den där fenomenalt kletiga konsistensen :d hoppsan, nu rann det till!

Jag inväntar den mellanlilla systern. Vi ska skriva CV:sar. Utveckling och framgång åt folket!!

Krama om er i snöslasket! Ja! förresten, vad i herrans namn fick Gud att skicka ner en jädra massa slask igen. Dumt, dumtare, dumtast! ;)