Föräldraskap

Ordet föräldraskap klingar för mig härligt och positivt men också ångestladdat. För det ligger ett kapitalt ansvar i just föräldraskapet och därigenom föds min ångest.

Jag är, liksom med stor sannolikhet fler än jag, väldigt rädd att misslyckas i just föräldraskapet. Alla föräldrar, hoppas jag, går väl in i denna roll med tron och förhoppningen att vara the best of the best. Eller åtminstone en av de bättre.
Jesper Juul, en dansk familjeterapeut pratar om det kompetenta barnet i samband med barnuppfostran. Och det är fina ord. Men jag önskar stundtals att det där med kompetenta föräldrar blir mer framträdande, både i mitt privata liv men också som vuxen i skolans värld.

Innan jag säger för mycket så vill jag bara förtydliga något. Jag älskar mina föräldrar. Både mor och far, och jag vet att de har gjort så gott de har kunnat i alla lägen och läger. Men med det sagt så är det också ett litet faktum att jag, som vuxen donna har blivit lite och ibland JÄTTEBESVIKEN på dem båda två. Över val de har gjort, val de inte har gjort, över falsk styrka och för tydlig sårbarhet. Över att bli bortvald och åsidosatt och över att få bära alldeles för mycket ansvar på tok för tidigt.

Ja, som vuxen kan jag ibland se med tämligen oblida ögon på mina föräldrars föräldraskap. Men, jag vet att de gjort så gott de har kunnat och det som de för stunden trodde var bäst?! Jag har börjat acceptera det. Men, kära vänner. Jag känner ibland att jag inte riktigt har förmågan att respekterar det. Och det är en sorg för mig. Det är en ilska i mig, som inte blommar ofta men som finns där emellanåt.
Jag skall dock tillägga, för risken är ju att jag svartmålar mer än vad som är menat, att jag tycker att de ställer upp med bravur i nutid. Så istället för att dissa så bör jag i slutklämmen ändå hissa dem för att de blivit bättre föräldrar på äldre da'r.

Nu är man då förälder själv och axlar det gigantiska ansvaret att lyckas bättre, om inte bäst! Sakta men säkert inser jag ju dock att det där är en uppgift som inte kommer gå som jag önskat. För det som föräldrarna tycker är bättre än bäst är oftast inte alls vad barnen tycker och då är det också döfött att söka bekräftelsen via dem. För du är väl aldrig bäst i dina barns ögon ( iaf inte när de är i tonåren och uppenbarligen inte när de vuxit upp heller)?

För att kunna somna om nätterna så intalar jag mig ändå att mina söner kommer veta och förstå att jag faktiskt gör så gott jag bara kan med de förutsättningar jag har. Jag blir ibland ilsken, ledsen, tupp-jucks-aktig och som mellansonen säger "aggressiv" (detta, efter att jag upprepade gånger bett honom lugnt och stilla att gå och lägga sig, drog ut stolen han satt på och lyfte upp honom ifrån sittande ställning)! Men för det mesta är jag en mamma som skrattar och för det mesta har jag styrkan att diskutera fram lösningar på problem tillsammans med barnen. Men faan inte jämt! ;)

Kära läsare ( om du finns ), om du är förälder så ger jag dig en varm kram och önskar dig starka och härliga stunder i ditt föräldraskap!

God knows we need it!!

Skyltfönstervärmen

Traditioner är viktiga i Svergies avlånga land. Vi tycker om att skapa vanor och att göra ungefär som man brukar. Som par skapar man traditioner tillsammans och helgerna firas, som sig bör oftast med pompa och ståt.
Men när paren går skilda vägar, då händer något med traditionen. Den ena parten traditionerar vidare, som så många gånger förr om än med tomhet vid sin sida. Den andra parten får vandra vidare och söka egna traditioner.
Det är inte alltid så lätt. För vi tycker om vanor i detta avlånga land och traditioner ska firas som man brukar.
Mina traditioner har ändrats. Kan nog inte riktigt säga att jag har lyckats skapa några än. Försöker ta varje helgen som den kommer. Tänker att det är så jag vill ha det. Men jag lyckas inte övertyga.
Till saken hör ju att jag axlar det där ansvaret att inviga en inflyttad Älskling i svenska traditioner. Jag gjorde det inte särskilt bra vid jul. Men julen blev bra ändå, bara inte så traditionellt svensk. Nyåret och påsken blev jag och mina fina omhändertagna av vackra vänner och det är jag väldigt tacksam för.
Nu vankas en helg igen, och jag har nog allt tänkt på det där med att skapa egna, nya traditioner. Och tanken är mig väldigt kär, men de är inte lätta att skapa i social närvaro då de flesta redan vårdar sina traditioner.
Jag låter ömklig nu och det är egentligen inte meningen, jag vet ju att det fungerar så här. Och jag vet också att min lilla familj kommer att ha det jättemysigt om än inte så traditionsbundet. De stora pojkarna är med sin far, och där blomstrar traditionen. Precis som det brukar, precis som det ska.
Men nästa år vill jag nog åka ifrån traditionen. Jag märker nog allt, att där finns en liten Sara som liksom tittar in i skyltfönstren på alla traditoner och längtar in. Så nästa år åker jag bort med familjen och hoppas att jag då känner att jag sitter inne i skyltfönstrets varma ljus. För ute blåser det kallt och regnet droppar ner innanför kragen. Då kommer lillaSara fram och hon är allt bra ömklig.

Varma midsommarkramar och jag önskar er massor av skyltfönstervärme!

Persiljavilja.

Lite krusig så där, med några gula blad. Som vissnat. Usch, det luktar änna unket. Gammalt och torrt. Om en vilja kan vara sån så är nog min det. Eller....

Hm, det där vart så djupt att jag inte ens har förmågan att följa upp det! Så, lets skit in it!

Anledningen till försöket att dyka djupare i orden med mening var ju att jag ville skriva om den där viljan. Viljan som stundtals är stark och för oss vidare, framåt eller vad det nu är som är meningen med viljan. Men viljan kan ju också, som du säkert vet, även vara näst intill obefintlig och då för den oss inte många steg åt frontat håll utan mer tillbacco. Eller stillastående. Den är mig mer välkänd. Viljan som inte finns, och som får mig att stå till.

Men just idag är den stark...VILJAN, till och med i plural. Här är mina viljor för stunden (för jag är en impulsiv varelse, vars vilja pendlar som ballarna hos en manlig kamel).

Viljorna står inte i prioriteringsordning. Inte heller i behovsordning! Utan mer i oordning.

JAG...

• Vill ha en bil vars rutor går att veva ner (crazy att begära AC liksom och det där med vev, jag vet att det känns SÅÅÅ yesterday. Min 16 åriga Audi har elhissar men de funkar inte, förutom bak. Där vevarna sitter. Ingen AC, inga nedvevbara fönster fram. Tror du att det är varmt?).
  
  
• Vill gå ner 20 kg ( det är faktiskt så att det behövs...enligt BMI. Jag har BMI 30. That is fetma! Det är därför som jag i en veckas tid har ingåt i sekten LCHF. Vi trivs rätt bra ihop, den dieten och jag. 3 KG:s på en vecka. Ner alltså! Men framför allt så är jag faktiskt mindre trött!)
  
  
• Vill äga mitt boende och älska mitt kök ( gärna älska i köket också om det ges tillfälle, finns ju vaxduk!)
  
  
• Vill ha en mer trygg ekonomisk situation
  
  
• Vill ha ett jobb där jag också känner mig trygg ( för det är inte bara ekonomin som styr tryggheten. Jag vill känna att detta jobbet är mitt och ingen kan ta det ifrån mig. Så länge jag sköter det jag ska då 'rå. Klokt va?! )
  
  
• Vill känna mig utvilad (det är ju som så att jag är lite slutkörd i skorna efter några år av oerhört mycket händelser. Men som jag skrev tidigare så finns det ljus i tunneln. Mindre kolhydrater har faktiskt ökat min ork något, tror jag!).
  
  
• Vill få känna mig säker på att barnen mår bra och att de känner sig trygga. ( Det är en kämpig period i båda storgrabbarnas liv. 12 och 15....du minns väl själv?! Lägg på skilda föräldrar och nytt syskon på det så förstår du vidden!)
  
  
• Vill kunna ta min familj, alla 4 grabbar och mig själv på en resa, där nuet är nu och där den stora frågan blir huruvida man vid havskanten kan dricka Piña colada kl. 11 på förmiddagen utan att skämmas!
  
  
• Vill att vänner och familj ska få ha det bra, och må bra. Inte ha en massa konflikter och skit omkring sig. Orka bråka!
  
  
• Vill vilja lite mindre för att inte förgås av viljan att vilja allt som inte finns, eller går....

Tänk, vad mycket Sara kan vilja!

Nu ska jag lämna drömmar och viljor bakom skynket och återgå till verklighet och min fina och för dagen svettiga familj!

Puss och kram