Föräldraskap

Ordet föräldraskap klingar för mig härligt och positivt men också ångestladdat. För det ligger ett kapitalt ansvar i just föräldraskapet och därigenom föds min ångest.

Jag är, liksom med stor sannolikhet fler än jag, väldigt rädd att misslyckas i just föräldraskapet. Alla föräldrar, hoppas jag, går väl in i denna roll med tron och förhoppningen att vara the best of the best. Eller åtminstone en av de bättre.
Jesper Juul, en dansk familjeterapeut pratar om det kompetenta barnet i samband med barnuppfostran. Och det är fina ord. Men jag önskar stundtals att det där med kompetenta föräldrar blir mer framträdande, både i mitt privata liv men också som vuxen i skolans värld.

Innan jag säger för mycket så vill jag bara förtydliga något. Jag älskar mina föräldrar. Både mor och far, och jag vet att de har gjort så gott de har kunnat i alla lägen och läger. Men med det sagt så är det också ett litet faktum att jag, som vuxen donna har blivit lite och ibland JÄTTEBESVIKEN på dem båda två. Över val de har gjort, val de inte har gjort, över falsk styrka och för tydlig sårbarhet. Över att bli bortvald och åsidosatt och över att få bära alldeles för mycket ansvar på tok för tidigt.

Ja, som vuxen kan jag ibland se med tämligen oblida ögon på mina föräldrars föräldraskap. Men, jag vet att de gjort så gott de har kunnat och det som de för stunden trodde var bäst?! Jag har börjat acceptera det. Men, kära vänner. Jag känner ibland att jag inte riktigt har förmågan att respekterar det. Och det är en sorg för mig. Det är en ilska i mig, som inte blommar ofta men som finns där emellanåt.
Jag skall dock tillägga, för risken är ju att jag svartmålar mer än vad som är menat, att jag tycker att de ställer upp med bravur i nutid. Så istället för att dissa så bör jag i slutklämmen ändå hissa dem för att de blivit bättre föräldrar på äldre da'r.

Nu är man då förälder själv och axlar det gigantiska ansvaret att lyckas bättre, om inte bäst! Sakta men säkert inser jag ju dock att det där är en uppgift som inte kommer gå som jag önskat. För det som föräldrarna tycker är bättre än bäst är oftast inte alls vad barnen tycker och då är det också döfött att söka bekräftelsen via dem. För du är väl aldrig bäst i dina barns ögon ( iaf inte när de är i tonåren och uppenbarligen inte när de vuxit upp heller)?

För att kunna somna om nätterna så intalar jag mig ändå att mina söner kommer veta och förstå att jag faktiskt gör så gott jag bara kan med de förutsättningar jag har. Jag blir ibland ilsken, ledsen, tupp-jucks-aktig och som mellansonen säger "aggressiv" (detta, efter att jag upprepade gånger bett honom lugnt och stilla att gå och lägga sig, drog ut stolen han satt på och lyfte upp honom ifrån sittande ställning)! Men för det mesta är jag en mamma som skrattar och för det mesta har jag styrkan att diskutera fram lösningar på problem tillsammans med barnen. Men faan inte jämt! ;)

Kära läsare ( om du finns ), om du är förälder så ger jag dig en varm kram och önskar dig starka och härliga stunder i ditt föräldraskap!

God knows we need it!!