Nej, riktigt så här fräsch är jag inte för tillfället. Och att belysa nätet med mitt äkta väsen skulle idag innebära kväljningar för samtliga läsare. Ofräsch är en underdrift. Har man i dagarna, *räknar*, 5 ( med en tillfällig upptempo-dag i söndags) legat och snörat, hostat, svettats och audiotivt personifierat en storrökare med lungcancer. Ja, då ser man/jag inte så snôgger ut.
Jag ska snart gå och duscha, för även om jag fortfarande inte orkar särkilt mycket, så har min kroppsdoft lyckats ta sig igenom fuktspärren ( a.k.a spärr av BARA fukt) i näsan, och vi vill inte toppa the master of förkylningar med en uppkastning.
Det här med att vara hemma ifrån jobbet. Hm, jag får alltid så SJUKT dåligt samvete. Varför då? Inte tänker jag att mina kollegor ska vara på jobbet om de är sjuka. Men varför kan jag då inte tillåta mig själv att faktiskt vara dålig, när jag är det. Hade min kollega kommit till jobbet så här förkyld så hade jag bett henne/honom att omedelbart passera expeditionen och gå hem igen. Elever likså. JAG vill inte smittas! Men det är den här känslan av att "ställa till med bekymmer" som gnager i mig, förstår ni. Jag vill inte vara till besvär. Det är en känsla som jag ALLTID bär med mig. Inte ska väl jag? Så jävla tröttsamt!
Blähuuu, jag orkar inte ens fortsätta. Nu ska jag ta mig en dusch, jag ska se till så att mina söner får kvällsmat och sen ska jag krypa ner under täcket igen. För en kraftlös Sara är en onyttig Sara. Och på torsdag ska jag minsann åka och jobba!
Och vara nyttig :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar