Mitt lilla gos och jag, och tanken om att vara lärare.

Den oändliga kärleken!

Liten och förkyld, då är man inte så lite liten. Mitt lilla gos och jag har idag känt av den däringa sjukan. Med rinnande näsa och röda ögon har han mest suttit och spridit sin vätska i mitt knä. Och som den gostörstande mamma jag är, kan jag inte rå för att jag tycker det är bra mysigt. Ja, kanske inte spridningen av kletig näsvätska, men den där möjligheten att få ha honom liggandes i min famn igen, i mer än en hundradels sekund. Att känna den varma och mjuka huden mot min kind och andas in doften av liten människa. Sen kanske det just idag inte var den där underbart fantastiska liten-människadoften, eftersom han ju är sjuk. Då blandas bästastedoften med en anings amoniakdoft. Mammahjärtat får ömmande sömmar och mysstunden är ett faktum.

Jag är en lärare i Marks kommun. Ursäktar du mig om jag tycker att det i skrivande stund inte är världens mest tacksammaste jobb? Anställningsstopp och inköpsstopp. Jag är ändå evigt tacksam att jag inte är rektor. Jag är också evigt tacksam att jag inte är lärare i ett mer kreativt ämne ( nog för att man som Hjältepedagog ändå är rätt kreativ). Försök dig på att ha träslöjd utan material. Det där med att slöjda i teorin måste vara en utmaning tyngre än döden. "Gå och be om material ifrån brädgår´n" hörde jag att någon briljant skolledare hade sagt. Sen när ligger det i arbetsbeskrivningen att som lärare tigga material för undervisning? Naiv som jag är undrar jag stundom vad fasen de gör med "alla" pengarna. Hur kan det gång efter annan bli en sådan chock att pengarna tryter, eller dessutom är slut?

Men, stopp och belägg. Jag ska inte förstöra denna trevliga dag med sånna här tankar. Nu ska jag tänka tacksamhetstankar.Låt mig idag få välja 3 punktade, underbara ting:

• Mina barn! 
• Mannen som kysser mig varje morgon!
• Min mamma!

Tack för att ni finns och förgyller mitt liv!