Ibland önskar jag att tiden stod mera stilla

för i detta tempo gör jag mig ibland lite illa.

Äsch, jag ska inte vara poet idag. Men orden här ovan belyser ganska klart hur det känns emellanåt. Veckorna passerar förbi, nästan helt obemärkt. Och varje fredag kommer jag på mig själv med att tänka: Vad fasen fick jag gjort den här veckan? Nästa vecka ska jag hinna "komma ifatt". Men det har varit många sådana veckor nu. Som skulle vara veckan V, där allt skulle hinnas ikapp. Istället kommer en helvetes massa mer upp på listan som ju skulle bli mindre! Crazy det där...

Mitt gosmonster växer så det knakar. Mina stora guldgossar gör detsamma och det känns som om deras dagar hos mig är så försvinnande få. Jag saknar dem redan fast de är här. Varför blir det så?

Okej, I admit it. Jag är djäfvulusiskt melankolisk idag. Tidsallergisk på något vis. Liten Sara som tycker att livet rusar för fort förbi. Livet. Det som är nu, inte det som är sen. Jag skiter oftast i livet framför. Jag vill leva nu, men nu är så arbetsamt och fyllt med så äckligt lite förnöjsamheter. Eller också är det inte det, det kanske är helt sprängfullt med godisgott. Jag är bara för upptagen för att se, för upptagen med att tänka framåt och se livet i framtiden. Ljuset i tunneln :) Som vanligt en hel massa dubbla meningar. Snurrigt värre. Snurrig. Det är jag det.

Vad ska Sara bli när hon blir stor? I framtiden, när livet levs? Ingen som vet? Ingen som vet. Men jag vet att jag ska försöka bli kompis med tiden. Så att hon inte rusar så okristligt. Utan kör en mer relaxad stil. Att hon gungar fram mer, som ett stilla vågskvalp. Så att jag kan få njuta av färden och inte hamna där under. Där man så lätt får vatten i lungorna. Dränkas. Jag vill inte dränkas av tiden. Jag vill köra surf och våggupp. I solsken med en paraflax-drink.

Ja, så får det bli.


Relalalalaxa nu hör ni :) Så ska jag gå och försöka göra detsamma!