Här ligger-sitter-står lella jag!

Sjukskriven i veckorna två. Kom inte lägligt. Inte alls faktiskt. 
Det kom så olägligt att jag till och med fick ett mindre psykbryt på Vårdcentralen och nästan bönade läkaren att inte sjukskriva mig. Luftrörskatarr och "inskränkt", lumbal ryggsmärta :) , det går nog!
"Jag kan naturligtvis inte tvinga dig. Det är ett val du gör. Men utifrån vad jag ser och hur du rör dig och mår, så är min åsikt att du bör vara hemma. Minst en vecka. Du kan själv häva sjukskrivningen, om du mår bättre."
Haltandes, hostande så att jag skrämde slag på en gammal tant som halvsov och med rödsprängda ögon försökte jag klämma in mig i bilen igen, för att omgående köra till min chef och meddela "domen".

Det var med skam och med tårar rinnande för mina kinder som orden förkunnade att jag måste bli hemma.
Vi satt och pratade en lång stund och jag kan med varmt hjärta meddela er att jag har en av de bättre cheferna som finns i världen! Inte rasar jordens yta för att jag är hemma. Det ordnar ju sig. Men fyttirackar'n vad olämpligt det kom. Vi konstaterade att det goda flödet av underbara händelser inte sitter över vår verksamhet. Vi skrattade, kanske något hysteriskt över situationen. Och vi får innerligt hoppas att energierna värms upp och blir till dem av ett godare slag.

Jag hade ju dessutom utbildning i Varberg den här veckan. SOM jag sett fram emot den! Att djupdyka i lärarrollen och förstärka min syn på mig själv i densamma! Och hotellfrukost!  Och ett alldeles tyst hotellrum. Som gjort för att få läsa några rader i min bok. Men nej.

Nu sitter jag här, med en kopp te och ett förvisso perfekt kokt ägg och blickar ut genom en dimmig ruta, på en väldigt grå parkeringsplats. Jag ömsom står, ligger och går. Det gör nämligen galet ont att göra alla dessa nämnda ting längre än någon minut. Jag hatar min hosta. Jag tror grannarna hatar min hosta. Och älsklingen, som efter sitt kvällsjobb försöker återhämta krafter, väcks också han var femte minut. Vi hatar nog alla min hosta. Men den skiter väl i det. 3 veckor har den rasslat i luftrören. Och med tanke på hur den idogt håller sig kvar kommer det förmodligen fortsätta i några till. Mina muskler i halsen har förstorats. Man ska ju försöka se de ljusa i saker och ting. Jag har ådror som självaste Rambo. Snyggt....eller inte.

http://www.davidaston.se/pelvis.htm

 

 

 

http://www.cefarcompex.com

Jag tycker ju om att veta saker!
Så då tog jag fram en bild på den däringa leden jag har ont i, eller över. Och i samband med den fanns det en annan bild som helt enkelt verkligen beskrev hur jag håller på , i sängen och försöka hitta en okej ställning. Jag har dock ingen tens inkopplad.  Galet likt, om jag får säga det själv!


Det känns redan lite bättre!
Att åtminstone få tömma ut slasktratten på lite självömkan är aldrig fel!

Sköt om er!