Ibland har jag svårt att säga NEJ.

och det ställer till det för mig. Jag gör saker jag inte vill göra och jag mår dåligt utav det! Stressad upp till tänderna över en överfylld vardag som inte tillåter mig att vara go och glad. Rund! Men inte god och glad.

Är det inte märkligt, att man lider av samma åkomma i 36 års ålder, som man gjorde när man var 14 och osäker. För osäkerheten har försvunnit, eller åtminstone minskat  men den där fördömda förmågan att  stå på sig och helt enkelt säga: Nej, tyvärr. Det kan jag inte göra alla gånger jag behöver det.  Eller varför inte: Nej, jag vill verkligen inte göra det. Rädslan att människor inte ska tycka om mig. Så jävla dumt!

Jag ska göra mitt bästa för att värdera mina egna värderingar. Jag ska börja med att sluta med att säga JA, TACK och AMEN.  Min bästa Malin brukar proklamera KÅT, GLAD och TACKSAM och jag ska ta till mig dessa orden och vara just det nämnda.Utifrån mina egna val och mina ultimata tändningar :) Jag kommer nog må sjukt mycket bättre då!

För några inlägg sedan skrev jag om att jag började vara mindre missnöjd med min fethet! Ja, men visst! Eller not! För jag har FULLSTÄNDIGT förlorat kontrollen!

Den största jävla bitchslapen i världshistorien landade på min kind när jag ställde mig på vågen i går. Nollkontroll och fakead nöjdhet har fått ladugårdsröven med omkrets att suga åt sig inte mindre än 100 kg. För några sekunder hörde jag mig själv tänka:
"Shit fuckface, jag måste ha glömt föda barnet! Jag är still gravid, highly gravid dessutom! Alfonso, vad har du gjort!!"
För det är väl inte så att orsaken kan vara att jag efter varje arbetsdag tycker att jag förtjänar både kakor och sötsaker. Så in i h-vet es mycket också. Eller att jag är så trött att snabbmat är det enda som lyckas ploppa ut ur "laga-mat-och-tänk-recept-lådan" i huvudskålen. (snabbmat, sånt däringa nice som är smäckfullt med snabba carbs, du vet. Eller det vet du väl inte. Du är väl en av de där som knaprar palsternacka och dricker utspätt vatten och se ut som en stekar atlet)
Men jag är inte bitter ( Jo, ta mig tusan. Bitter som en rutten citron! Men jag tänker skylla på PMS-bekymmer och allmän nedstämdhet).

Äsch, int ska la ja sit här å kräkas galla. Jag ska ju ta tag i livet och lova mig själv bättring och krama om mig och säga: Fy fan vad du är bra!

Tack för att du lyssnade ♡

Förkylningen och det dåliga samvetet.

Nej, riktigt så här fräsch är jag inte för tillfället. Och att belysa nätet med mitt äkta väsen skulle idag innebära kväljningar för samtliga läsare. Ofräsch är en underdrift. Har man i dagarna, *räknar*, 5 ( med en tillfällig upptempo-dag i söndags) legat och snörat, hostat, svettats och audiotivt personifierat en storrökare med lungcancer. Ja, då ser man/jag inte så snôgger ut. 

 

Jag ska snart gå och duscha, för även om jag fortfarande inte orkar särkilt mycket, så har min kroppsdoft lyckats ta sig igenom fuktspärren ( a.k.a spärr av BARA fukt) i näsan, och vi vill inte toppa the master of förkylningar med en uppkastning.  

 

Det här med att vara hemma ifrån jobbet. Hm, jag får alltid så SJUKT dåligt samvete. Varför då? Inte tänker jag att mina kollegor ska vara på jobbet om de är sjuka. Men varför kan jag då inte tillåta mig själv att faktiskt vara dålig, när jag är det. Hade min kollega kommit till jobbet så här förkyld så hade jag bett henne/honom att omedelbart passera expeditionen och gå hem igen. Elever likså. JAG vill inte smittas! Men det är den här känslan av att "ställa till med bekymmer" som gnager i mig, förstår ni. Jag vill inte vara till besvär. Det är en känsla som jag ALLTID bär med mig. Inte ska väl jag? Så jävla tröttsamt! 

 

Blähuuu, jag orkar inte ens fortsätta. Nu ska jag ta mig en dusch, jag ska se till så att mina söner får kvällsmat och sen ska jag krypa ner under täcket igen. För en kraftlös Sara är en onyttig Sara. Och på torsdag ska jag minsann åka och jobba!

Och vara nyttig :)

Mitt lilla gos och jag, och tanken om att vara lärare.

Den oändliga kärleken!

Liten och förkyld, då är man inte så lite liten. Mitt lilla gos och jag har idag känt av den däringa sjukan. Med rinnande näsa och röda ögon har han mest suttit och spridit sin vätska i mitt knä. Och som den gostörstande mamma jag är, kan jag inte rå för att jag tycker det är bra mysigt. Ja, kanske inte spridningen av kletig näsvätska, men den där möjligheten att få ha honom liggandes i min famn igen, i mer än en hundradels sekund. Att känna den varma och mjuka huden mot min kind och andas in doften av liten människa. Sen kanske det just idag inte var den där underbart fantastiska liten-människadoften, eftersom han ju är sjuk. Då blandas bästastedoften med en anings amoniakdoft. Mammahjärtat får ömmande sömmar och mysstunden är ett faktum.

Jag är en lärare i Marks kommun. Ursäktar du mig om jag tycker att det i skrivande stund inte är världens mest tacksammaste jobb? Anställningsstopp och inköpsstopp. Jag är ändå evigt tacksam att jag inte är rektor. Jag är också evigt tacksam att jag inte är lärare i ett mer kreativt ämne ( nog för att man som Hjältepedagog ändå är rätt kreativ). Försök dig på att ha träslöjd utan material. Det där med att slöjda i teorin måste vara en utmaning tyngre än döden. "Gå och be om material ifrån brädgår´n" hörde jag att någon briljant skolledare hade sagt. Sen när ligger det i arbetsbeskrivningen att som lärare tigga material för undervisning? Naiv som jag är undrar jag stundom vad fasen de gör med "alla" pengarna. Hur kan det gång efter annan bli en sådan chock att pengarna tryter, eller dessutom är slut?

Men, stopp och belägg. Jag ska inte förstöra denna trevliga dag med sånna här tankar. Nu ska jag tänka tacksamhetstankar.Låt mig idag få välja 3 punktade, underbara ting:

• Mina barn! 
• Mannen som kysser mig varje morgon!
• Min mamma!

Tack för att ni finns och förgyller mitt liv!

Ibland önskar jag att tiden stod mera stilla

för i detta tempo gör jag mig ibland lite illa.

Äsch, jag ska inte vara poet idag. Men orden här ovan belyser ganska klart hur det känns emellanåt. Veckorna passerar förbi, nästan helt obemärkt. Och varje fredag kommer jag på mig själv med att tänka: Vad fasen fick jag gjort den här veckan? Nästa vecka ska jag hinna "komma ifatt". Men det har varit många sådana veckor nu. Som skulle vara veckan V, där allt skulle hinnas ikapp. Istället kommer en helvetes massa mer upp på listan som ju skulle bli mindre! Crazy det där...

Mitt gosmonster växer så det knakar. Mina stora guldgossar gör detsamma och det känns som om deras dagar hos mig är så försvinnande få. Jag saknar dem redan fast de är här. Varför blir det så?

Okej, I admit it. Jag är djäfvulusiskt melankolisk idag. Tidsallergisk på något vis. Liten Sara som tycker att livet rusar för fort förbi. Livet. Det som är nu, inte det som är sen. Jag skiter oftast i livet framför. Jag vill leva nu, men nu är så arbetsamt och fyllt med så äckligt lite förnöjsamheter. Eller också är det inte det, det kanske är helt sprängfullt med godisgott. Jag är bara för upptagen för att se, för upptagen med att tänka framåt och se livet i framtiden. Ljuset i tunneln :) Som vanligt en hel massa dubbla meningar. Snurrigt värre. Snurrig. Det är jag det.

Vad ska Sara bli när hon blir stor? I framtiden, när livet levs? Ingen som vet? Ingen som vet. Men jag vet att jag ska försöka bli kompis med tiden. Så att hon inte rusar så okristligt. Utan kör en mer relaxad stil. Att hon gungar fram mer, som ett stilla vågskvalp. Så att jag kan få njuta av färden och inte hamna där under. Där man så lätt får vatten i lungorna. Dränkas. Jag vill inte dränkas av tiden. Jag vill köra surf och våggupp. I solsken med en paraflax-drink.

Ja, så får det bli.


Relalalalaxa nu hör ni :) Så ska jag gå och försöka göra detsamma!