Det har tidvis gått bra och så har 15 år gått.

Det där med att inte låta själens mörkaste väsen ta över. Att med viljekraften kväva den djäveln, redan innan den planterar sina frön. Tvivel. Oro. Avund. Sorg.

Det har tidvis gått väldigt bra, att känna att jag kan glädjas åt det lilla. Men också det inne mittemellan och det jättestora bra.

Idag är inte en av de bästa dagarna. Jag känner mig ledsen. Väldigt ledsen. Om vi kryddar nedstämtdhet med lite extra komplicerade kvinnoegenskaper på det. Ja, då förstår du nog.

Jag har nu, under några utav dagens timmar funderat på vad det kan vara som triggade igång det den här gången. Svaret är suddig, men det skulle kunna vara det faktum att jag i morgon har varit mamma i 15 år. Femton år!  Hur ända in i kaklet har det gått till? Det innebär ju onekligen att jag inte är 15 år själv.

Sommaren 1997

Det innebär också att den lilla trolliknande varelse som jag höll i min famn efter 36 timmar av oavbruten smärta inte är ett litet barn längre. Min förstfödde, oerhört älskade son. Jag är väldigt stolt över honom. Jag är väldigt stolt över alla mina söner, med alla de olika personligheter och temperament som kommer i paketet.

Med mina mödraögon ser jag den förste utvecklas till en härligt sprallig, ung man. Han har en värme över sig som är fantastisk. Vi delar samma humor, och även om det kanske inte är en fördel så liknar han sin känsliga mor. Både till utseende och vad gäller den väldigt åtkomliga förmågan att få stick i näsan och ögonregn. Särskilt när vi tittar på film. Men jag är värst, det erkänner jag.

Jag tror faktiskt att det är en blandad kompott av orsaker som gör att jag sitter med viss melankoli i afton. Åren som går, barnen som växer och sakta försöker förflytta sig bortanför mammas blick. Mörkret som likt ett askmoln tornar upp sig varje eftermiddag. Solens frånvaro och det faktum att fast man sliter halvt ihjäl sig både i hemmet och på jobbet, så är det aldrig riktigt nog. Pengar som aldrig räcker och fan med sin jävla moster!

Vilken partypingla jag är! Men nej, usch och fy. Jag ska ju glädjas åt morgondagen. Det är nämligen en dag att fira. 15 årskalas och det på storslaget vis, med ex-släkten, ex-kexet och min fina familj. Släng av dig depp-kepsen Sara P och återta glädjen för det lilla :)

Fredagsblues?

Värmeljusets flammande låga hypnotiserar mig en aning, och jag drömmer mig bort en stund. Idolfinalen sprakar loss ifrån plasmans gaslåga. Jag återkommer, riktar fokus mot skärmen och med den vassaste av tungor sänker jag en efter en.

Halvliggande, med kuddar under varje veck försöker jag justera vikten så att ryggen ska kännas smärtfri. Ensam, med gosmonstret sovande i sin varma säng.

Fredagsbluesen smeker över mig. Dagar som denna känns ensamheten ganska ovälkommen. Tonårsbarnen har pappavecka och mannen jag älskar svingar sina knivar i pastakokarens ånga.

Det är i ensamhet som tankarna får fritt spelrum. Fritt spelrum för mina tankar kan innebära en djupdykning i begrundan. Inte sällan den något mörka begrundan. Där får funderingarna korsa varandra kring varför människor i min omgivning är som de är. Varför jag agerar som jag gör och hur jag på bästa sätt kan förändra mitt beteende till det bättre.

På frågan hur jag skall kunna förändra andras beteende blir jag aldrig klok. De människor som stjäl min energi skall jag försöka hålla mig utan. Inte lättvindigt. Jag saknar ju det jag går miste om. Men jag måste prioritera mig. Och jag måste prioritera de mina som gör det fina.

Ensamhetens tankar vänds från mörker till ljus. Trots en kropp som inte lyder, en lägenhet som är väldigt tyst och en mage som ropar efter något att äta så kan jag njuta av att vara just ensam.

ENSAM.
Allena.
Utan sällskap.
Solo
På egen hand.
Enskild.
Isolerad.
Enslig.
Avsides.
Lämnad åt sitt öde.
Övergiven.
Utan familj.

Det finns många ord för ensam. Och inget av de nämnda ljuder särskilt ljust. Finns det positiva ord som betyder ensam?

Solitär känns som ett sådant. Det klingar inte negativt. För mig är det t.o.m lite mäktigt.
Solitär.
Sol.
Solid.
Solidaritet!

Det tycker jag om!

Här ligger-sitter-står lella jag!

Sjukskriven i veckorna två. Kom inte lägligt. Inte alls faktiskt. 
Det kom så olägligt att jag till och med fick ett mindre psykbryt på Vårdcentralen och nästan bönade läkaren att inte sjukskriva mig. Luftrörskatarr och "inskränkt", lumbal ryggsmärta :) , det går nog!
"Jag kan naturligtvis inte tvinga dig. Det är ett val du gör. Men utifrån vad jag ser och hur du rör dig och mår, så är min åsikt att du bör vara hemma. Minst en vecka. Du kan själv häva sjukskrivningen, om du mår bättre."
Haltandes, hostande så att jag skrämde slag på en gammal tant som halvsov och med rödsprängda ögon försökte jag klämma in mig i bilen igen, för att omgående köra till min chef och meddela "domen".

Det var med skam och med tårar rinnande för mina kinder som orden förkunnade att jag måste bli hemma.
Vi satt och pratade en lång stund och jag kan med varmt hjärta meddela er att jag har en av de bättre cheferna som finns i världen! Inte rasar jordens yta för att jag är hemma. Det ordnar ju sig. Men fyttirackar'n vad olämpligt det kom. Vi konstaterade att det goda flödet av underbara händelser inte sitter över vår verksamhet. Vi skrattade, kanske något hysteriskt över situationen. Och vi får innerligt hoppas att energierna värms upp och blir till dem av ett godare slag.

Jag hade ju dessutom utbildning i Varberg den här veckan. SOM jag sett fram emot den! Att djupdyka i lärarrollen och förstärka min syn på mig själv i densamma! Och hotellfrukost!  Och ett alldeles tyst hotellrum. Som gjort för att få läsa några rader i min bok. Men nej.

Nu sitter jag här, med en kopp te och ett förvisso perfekt kokt ägg och blickar ut genom en dimmig ruta, på en väldigt grå parkeringsplats. Jag ömsom står, ligger och går. Det gör nämligen galet ont att göra alla dessa nämnda ting längre än någon minut. Jag hatar min hosta. Jag tror grannarna hatar min hosta. Och älsklingen, som efter sitt kvällsjobb försöker återhämta krafter, väcks också han var femte minut. Vi hatar nog alla min hosta. Men den skiter väl i det. 3 veckor har den rasslat i luftrören. Och med tanke på hur den idogt håller sig kvar kommer det förmodligen fortsätta i några till. Mina muskler i halsen har förstorats. Man ska ju försöka se de ljusa i saker och ting. Jag har ådror som självaste Rambo. Snyggt....eller inte.

http://www.davidaston.se/pelvis.htm

 

 

 

http://www.cefarcompex.com

Jag tycker ju om att veta saker!
Så då tog jag fram en bild på den däringa leden jag har ont i, eller över. Och i samband med den fanns det en annan bild som helt enkelt verkligen beskrev hur jag håller på , i sängen och försöka hitta en okej ställning. Jag har dock ingen tens inkopplad.  Galet likt, om jag får säga det själv!


Det känns redan lite bättre!
Att åtminstone få tömma ut slasktratten på lite självömkan är aldrig fel!

Sköt om er!

LÖV is in the air!

Gigi  +

Sara = 

Jag är så tacksam för det som vi har. För det vi har skapat och för det vi skapar varje dag. Kärlek av bästaste sort. Tillsammans med dig växer jag....

HOST!

Nu kom jag av mig i kärleksförklaringen. Det var alldeles tokigt vad det gick att dubbeltolka.

Hur som helst. Jag älskar mannen som överöser mig med kärlek. Han gör mig inte bara till en bättre människa. Han hjälper mig att bli aningens mer lättsam. Att inte tolka in galenskaper, som ju kvinnor gärna gör, i händelser som ofta grundar sig på missförstånd. Jag har en viss fallenhet att alltid tolka beteenden, ögonkast, nedåtdragna mungipor och tystnad, till att det är jag som står i centrum för dessa händelser. Och då, naturligtvis, inte på ett positivt sätt. Eftersom jag är så galet bra på att piska mig själv, förutsätter jag inte sällan och för övrigt ganska självklart att det är JAG som är orsak till diverse tolkade ansiktsdrag. Good golly miss Molly!

Mitt hjärtas man säger ofta till mig: Du är aldrig orsaken till att jag känner mig nedstämd eller orolig. Du utgör orsaken till att det inte är värre än så här.
Många gånger räcker ord som dessa, eller dem vars betydelse förkunnar att den verkliga kärleken som bor inom oss är stark nog att klara både nedstämdheten och oron, de räcker för att demonerna skall skingras.  Och allt detta utan att kärleken tar skada. Hemligheten är ju just orden i sig, och att de uttalas och förkunnas. Tydligt och rakt.

Vi har lovat varandra att varje dag tala orden för att förtydliga minen som skapar oron som matar tvivel. Jag vill gärna ge dig det rådet också. Använd orden!

 Vincent   ❤