And then He came along...

Hur vet man att kärleken består? Hur vet man ens, om det man känner och det man har är just kärlek? Vågar man ens lita på kärleken igen? Vågar man ta det stora kliv och förlita sig på att kärleken är av den sort, som ger livet en djupare mening?

"What is it you love about me?"

I love that you, from the very first moment we had contact made me feel interesting and special.

I love that you for years, was a little light in the dark. And this only by using words like hello, you will be fine, don´t forget that you are what is important, you are beautiful and you are an angel. I needed those words. I needed that light.

I love that you were my shoulder even in distance, to lean up on when the darkness fell deep.

I love that you love to talk about life and relations as much as I do.

I love that you listen and that you always try to understand.

I love that we felt that special connection at the same time, that we waited and that we were brave enough to take that second step to meet the first time.

I love that your eyes make me feel like a beauty.

I love that you made some of my dreams come through.

I love that my wish and hopes for the future are the same as yours, and I love that you made me feel like growing older is not that bad.

I love that you cook wonderfully and that you enjoy special moments.

I love that you make me feel love and even beloved.

I love that with you I don´t feel worried or even unsure. You make me know.

But most of all I love that you love my children and that you understand the importance to make them feel comfortable and happy.

I love you for millions of reasons and these are only a few!

Jag vågar ta chansen. Jag vågar lita på oss.

För även om framtiden är oviss, så vet jag att inget får mig att ångra den tid och de känslor vi lever i nu.

Ti amo tantissimo e il futuro è nostro.

Enjoy the moments....

Ibland måsta man titta upp på vägen man vandrar, det är så lätt att glömma att det vackra finns här och nu. Inte bara då och inte bara i framtid.

Venedig 2009

♥

Det är fantastiskt ändå, vilken otrolig makt tankar och sinnesstämning har över välmående och funktion.

Jag har haft ett par otroligt kämpiga veckor, på olika sätt och i olika grad. Men övermäktigt har det varit och jag har varit beredd på att "slänga in handduken" så att säga.

Men så kom det ett mail. Inte särskilt långt men det innehöll just de ord som fick några bitar i livet att inte snurra i luften som speedade på Red Bull. Nu svävar de mer lugnt, i en behaglig rörelse så att jag lättare kan få tag i dem.

Så än en gång har jag fått det bekräftat, att ord är mäktiga och med en lite klapp på axeln och visad förståelse kan de svåraste situationer inom lärande och pedagogik bli fullt hanterbara.

Så tack Anita ♥

IMUS

Jag har väldigt svårt att finna balans just nu....det känns som om jag har miljoner bollar ovanför huvudet. Och det svåra är att fortsätta hålla dem i luften och rädslan blir att tappa kontrollen. Då åker ju allt i gruset och kvar blir ett moln av damm.

Ett av mina projekt är IMUS. Tillsammans med två vänner och tillika lärarkolleger har vi startat denna förening för att förhoppningsvis kunna utveckla den till något närande.

IMUS är en förkortning på Intresseföreningen för MediaUtveckling i Skolan.

En förening som vill verka för utveckling och en större förståelse för medians möjligheter som pedagogiskt redskap. Det finns ett EU-projekt som vi har siktet på och väldigt gärna vill bli en del utav. Där är det utvärdering och utveckling som är kärnan med hjälp av ett digitalt program. Mycket spännande och jag hoppas att mina bollar kan hålla sig i luften ett litet tag till, tills jag funnit säkerheten som jonglör.

Jag hoppas hitta min säkerhet som jonglör på en lite stadigare plattform än den jag står på idag. Livet har lite för många uppförsbackar och det är inte alltid som konditionen tillåter vandringen. Men jag tror på alla mina projekt. Jag måste bara prioritera.

I denna stund ska jag prioritera sängen.

Rädslan?!

Är det rädslan för att prestera som blokerar eller är det rädslan för insikt av lathet?

Jag står framför spegeln och stirrar in i den blick som stirrar tillbaka. Hon ser trött ut. Med många veck under ögonen och tonen på huden är mer blå än rosig. Ögonlocken är tunga och munnens yttre hörn drar sig neråt. Med kraft försöker jag åstadkomma motsatsen, och visst går mungiporna uppåt, men inte når de påsarna. Inte blir ögonens ljus mindre mörk.

Plötsligt påminns jag av den omtalade mentala träningen.

"Fan va sleten du ser ut".

"Är det inte bara en rejäl käftsmäll som behövs, så att du kommer ur den här bedrövliga självömkan".

"Du måste göra det, ingen annan kommer skriva dina tankar. Ingen annan kommer hålla din hand".

"Ger du upp nu kommer du aldrig förlåta dig själv".

"Du är för sorglig".

Jag kanske använder fel taktik. Det är kanske positiva ord som borde användas i sammanhanget.

"Du är..."

"Om du bara..."

Tystnaden får tala sitt tydliga språk.

VFU - ett fantastiskt påfund.

Jag måste erkänna mig svårt avundsjuk på mina kära kurskamrater, som får uppleva VFU och motivation. För det är vad VFU var för mig...motivation och orsaken till varför jag genomled det lidande som bar form av högskolestudier. VFU:n med underbara ungar och batteriladdning i ultraspeed.

Kanske låter det dramatiskt med lidande, och jag kan erkänna att ordet är i överkant. Kanske till och med en överdrift men stundtals och gärna i samband med andra uppförsbackar, då ter sig studierna svårhanterade och övermäktiga.

Jag sitter här framför datorn med mina skriftliga papers att skriva, och känner mig återigen som stående med näsan nära en tegelvägg. Sträcker jag ut tungan så nuddar jag brukets skrovliga yta. Lite panik sprider sig och ögonens innersta hörn blir våta och stundtals rinner det över. Frågor om behörighet, lämplighet och kraft tar över och på skärmen blinkar ett ensamt lodrätt streck.

"Du kan skriva, du är inte rädd. Du kan skriva, du är inte rädd". Jo, ta mej faan. Jag är livrädd men inte kan jag väl ge upp nu.....inte kan jag ge upp nu igen.