Sinnen som väcks till liv!

Den svarta sjukan.

Svartsjuka. Det är ingen trevlig sjuka alls det där. Den är ett enda stort ont som förgör mer än förskönar.

Det finns de som anser att en liten dos av svartsjuka är nyttig, då den tyder på att man bryr sig och är rädd för att förlora. Liten dos av svartsjuka är nyttigt. Tsss, tror jag inte alls på. Det är ett tecken på att man tror att man äger något eller någon. Det är ett tecken på att man inte ser sitt eget värde och heller inte tror att den som är offer för svartsjukan är en person som talar sanning. Ja, det är i alla fall så jag ser det.

Jag har ganska långt till den. Den svarta sjukan. Jag känner, särskilt så här på äldre dar, att jag faktiskt inte har tid med sånt trams. Jag känner att jag är värd att älskas. Jag har ett värde som är, om inte av guld så i vart fall av någon vackert ädel metall. Personen jag älskar förutsätter jag talar sanning. När han säger att han älskar mig, så tror jag på det. När han säger att han aldrig vill göra mig illa. Ja, då tror jag på det också. Åker han iväg så känner jag en trygghet i att det v vi har tillsammans är bra och inte något som någon annan kan ta ifrån mig. Då öppnar jag ju heller inte upp för misstro och oro.

Jag är medveten om att min sårbarhet är tämligen blottad, men i min värld av Sara, så är det så kärleken måste behandlas. Det har jag lärt mig av egna misstag och egen oärlighet. Det har gjort mig öppen och med tilltro till kärleken. Om förutsättningarna ändras hoppas jag att jag får reda på detta och att jag i tid kan få gå, eller att jag i tid blir lämnad. Om detta sker, sker det absolut med ett sårat hjärta, men inte krossat. Ett krossat hjärta har svårare att bibehålla en öppenhet och i ett krossat hjärta växer sig sjukan mörk.

Avund däremot kan jag absolut känna. Den grundar sig på osäkerhet, men inte osäkerhet med inriktning på ägandeskap. Där är det den dåliga självkänslan som talar, den ansträngda ekonomin och den knasiga övertygelsen om att andra är bättre än man själv.

Visst är det lite motsägelsefullt, det jag precis har skrivit. Svartsjuka, avund, misstro, osäkerhet, egenvärde, andras värde, styrkan och svagheten.

Jag är säker på att jag är älskad av andra men ibland är jag inte så säker på att jag älskar mig själv.

Dum, dummare, postorderkatalog!

Jag är fullkomligt livsfarlig så här i slutet på en säsong! Viljan att förändra, förnya, byta ut och uppgradera blir mig nästan övermäktig. Är det inte nagellack, hårfärg eller tunikalängd, så är det sängkappans utformande. Har kulören varit vit i sovrummet ska den nog banne mig kunna få vara eldigt orange till hösten. Då är det väl också självaste faan, att alla elaka postorderföretag fått nys om denna svaghet och fullständigt bombarderar med kataloger. Kataloger som matar mitt fradgatuggande monster med fräscha gardiner, snygga lampor, platt rumpa och smala, jävla lår!

JAG VILL HAAAAAAAA! Gärna två i olika färger! (och med självgod min kan jag säga att min pappa har lärt mig det. Han har två av allt. Ett sorts motto. Utifall att någon skulle gå sönder eller liknande. Jag är inte riktigt övertygad om att det fungerar som fullgod ursäkt vad gäller kläder och gardinuppsättningar bara)

Men nu är det ju som så här att det råder ett köpstopp. Ett-låt-oss-för-satan-komma-ikapp-våran-slitna-ekonomi-efter-flyttar-och-separation-förnuft säger STOPP ( bara som en liten parentes vill jag i hemlighet viska att jag köper LITE, nästan helt osynliga saker ).

Jag satt på toalettstolen med neddragna leggings nyss och bläddrade i tre av alla kataloger. Jag har nästan inrett hela vardagsrummet. Med helt ny stil...och allt utifrån postorderkataloger. Bra va? Eller, hur var det nu...

KÖPSTOPP*KÖPSTOPP*KÖPSTOPP

VAFFANCULO!!!

;)

Kärlek när den känns ända ner i tårna....

Älskling och jag har snart varit föräldrar till litet monster i 6 månader och jag ska bara be att få berätta att jag har aldrig varit mer förälskad.
Ibland när jag jobbar t.ex. kan jag komma på mig själv med att tänka på honom och bli alldeles rosenröd om kinderna. Och varm i hela kroppen! När han kommer hem ifrån jobbet tänker jag allt som oftast "fy fan va snygg han är!". Det är så in i helvetes underbart att få göra det. Så underbart att få känna så.
Jag ska villigt erkänna att jag var orolig. Jag var orolig att det skulle bli annorlunda efter gosmonstrets födsel. Att vardagen skulle äta upp oss, något som händer i många fall. Men inte då. Kärleken har istället växt, för i stunder då kärleken verkligen sätts på prov har vi visat för varandra och oss själva att det här är på riktigt. Vis av erfarenheter har vi lovat varann att aldrig gå och lägga oss som ovänner. Aldrig lämna ett irritationsmoment så att det växer sig oproportionerligt och svårhanterligt. Inget ämne får vara tabu och vi måste beröra varandra. Mycket och ofta. Vi ska inte tappa bort oss i föräldraskapet utan med jämna mellanrum ta steget in i kärleken igen ( om vi nu har gått lite vilse ) och då ska vi ta hand om och vårda vår kärlek och varann. På lördag är det dags för en sådan dag. En hotellnatt med efterföljande hotellfrukost. Mmmmmm. Mumma.

Elvispelvis vid köksbordskant

Bäng i ballong, i en hängkalsong
Jag sitter vid bordet och svänger i sång
Jag borde, jag skulle, jag hade, jag ska
att leka med orden känns ganska så bra

Men oron som glider och letar sig in
gör att det kniper i magen min
jag önskar, jag ville, jag längtar, jag ska
det kommer bli bättre, det kommer bli bra

Semester minsann....

Himmel och pannkaka, vad jag inte hinner med mycket under en dag.

Den lille sate som nästa gång vågar yttra sig om att "man har semester när man går hemma och är mammaledig". Den stackarn får man troligtvis skrapa loss ifrån väggen efteråt. Jag tänker nämligen inte tolerera något så korkat i mina öron.

Semester? Är det semester att vakna arla morgonstund och snubbla ut i köket för att leta upp nappflaskan, som man inte diskade kvällen innan. Diska den under tonerna av en inte fullt så nöjd 5 månaders bebis.

Är det semester, att vid minsta lilla nödighet inte få spendera tiden alena, utan med ett stycke minimänniska i knäet, eller om det vill sig riktigt illa liggandes på golvet?

Är det semester, att ha ett konstant tjut i örat, då denna förvisso väldigt söta och underbara minimänniska hittat en ton i pratgurglet som får grannarna att misstänka barnaga?

Är det semester att inte kunna laga mat till de två andra, väldigt söta och underbara prevuxna (som för övrigt tydligen hallucinerat fram ordet slav i min panna) utan att 78,8 miljoner gånger behöva plocka upp, lägga ner, bära runt, dansa med eller prutta-med-munnenskoja med liten minimänniska. Denna minifilur som har så mycket energi att kaffet jag vill dricka alltid är kallt, rummet jag städar alltid är stökigt, sängen jag bäddar alltid är obäddad och kläderna jag tvättat alltid har, antingen kräks, dreggel, mat eller vilka vätskor man nu kan komma på ( förutom de fläckar vilka ger minimänniskor liv. Vem fansen orkar älska med älskling efter en sån här dag?)

Är det semester? Va? VA?!

Nej, jag tänkte väl det.

Och så här med texten framför mig, så hinner jag ju faktiskt med en hel del. Det jag inte hinner med är:

Läsa bok
Duscha med lugn
Egenvård
Tugga maten
Sova
Borsta håret
osv.osv.osv.osv.

Men jag är inte bitter :)

Puss på ´re

När orden tagit slut.

Bortom orden ligger en känsla
Pulserande, värmande, illamående och bländande
Orkar inte alltid prata
Orkar inte alltid visa
Lyssna, se, förstå ändå

Bortanför orden ligger en flicka
Ensam, känslig, hjälplös, tanklös
Orkar inte alltid tänka
orkar inte alltid visa
Värm mig, se mig, led mig, bär mig
Orkar inte alltid leda, orkar inte alltid se

Bortanför orden finns det så mycket
låt mig få gråta, det lättar på trycket
Kärleken finns här
Styrkan den gror där
Försiktigt med värme så kommer de åter
Orden och gesten som visar en väg

Emotionell, det är jag det.

Emotionell, känslig, sensibel eller skör....hm....skör. Nej, jag är inte särdeles skör. Man måste väl för bövelen inte vara skör bara för att man är lite känslosam då och då!

Känslosam, det är jag det! För att knyta an till ett exempel. Jag läser en bok! Den har stora bokstäver i början utav meningarna! Skämt åsido, den här boken tror jag landar på en toppnotering vad gäller snyfteri. Eller, vem försöker jag lura. Jag verkligen fulgråter när jag läser den! Fulgråter? Jo men, det är ju när du inte kan andas, för att gråteriet kommer med sådan kraft, speciellt om du läser under nattetid, då du heller inte vill väcka resterande medlemmar som snarkar loss i sovrummet. I alla fall. När du sen lyckas kippa efter andan, då har snoret börjat läcka med sådan kraft att det är svårt att torka upp med bakhanden. Om du tar en sekund och försöker föreställa dig hur det ser ut? :) Fult, eller hur. För inte nog med vätska från fyra utav ansiktets alla hål, hela ansiktet är dessutom förvrängt i en omänsklig grimas. Det, det är fulgråt det!

Den här boken är fylld med sådant som får min mage att börja ömma och jag kan stundom känna att jag skäms över världen. Den får mig att fundera över vad jag hade gjort, om jag hade levt då och sett vad som ägde rum. Den får mig att fulgråta något alldeles okristligt eftersom jag ser mina egna barns ansikten på de små individer som skildras. Och det är oerhört smärtsamt!

Så om du inte känner dig skrämd utav lite sensibilitet tycker jag att du ska läsa den. I mina ögon är den en exemplarisk semesterbok och jag har svårt att inte ignorera allt och alla när jag läser den.

Vilken bok?

Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay