Det är klart du ska använda vecka och försöka ladda.

Det var orden jag fick av min chef. Ord som verkligen stärkte då jag legat sömnlös i natt över oron att bli skrivet sjuk en längre tid än 24 timmar. Oron riktad mot jobbet och hur de ska klara sig utan mig. Simsalabim så gjorde jag mig oumbärlig. Det är jag inte.

Jag skrev idag ett brev, som jag också lämnade till mina chefer. Där jag stilla försökte reda ut och visa på att jag faktiskt är en resurs, det är bara tiden som är illa vald. Sviter efter separation och kamp mot ekonomin och tiden börjar göra sig till känna. Jag är trött, så oerhört fruktansvärt trött och minsta lilla ord i form av godhet får mig att totalt förlora greppet i tårar. Jag känner mig inte ledsen, men jag gråter hela tiden. Jag känner mig inte olycklig men jag har svårt att hitta glädjen. Jag är bara så trött.

Vänner som ringer tror med ens att det är kärleken som svider. Att hjärtat brustit och att någon gjort mig illa. Kärleken är större än någonsin. Den växer forfarande för varje dag och där har vi nog också en av orsakerna till att tårarna kommer oftare. Det smärtar med avstånd. Det smärtar att inte ha sitt hjärta nära. Kroppen fungerar inte riktigt då. Livet känns inte komplett.

Jag ska ta en promenad nu, och hoppas att solens strålar tar sig in under mössan och genom hårsvallet och in i hjärnan. Jag hoppas att de värmer mina tankar och sorterar den ihopnästlade röran som finns där inne. Jag orkar nämligen inte riktigt att göra det själv. Inte just nu.

Idag är jag inte jag.

Le och var lycklig. Det är så jag vill ha dig. Visst är du en glad person. Ta hand om dig men var inte egoistisk. Visa att du kan men skryt inte med det. Skratta men glöm inte av att de finns dem som har det svårt. Tänk på ditt yttre men bli inte en diva. Dra uppmärksamheten till dig men ta inte någon plats. Snygg men sparsam. Lyssna på andra. Lyssna på mig. Tala sanning men var inte för ärlig. Var lyckad men lyckas inte. Njut av din tid men glöm inte av mig. Lid inte mer. Njut inte. Jag har det svårt. Jag har det sämre. Jag mår inte bra. Jag är inte sjuk. Jag känner mig lycklig men somnar i tårar. Jag längtar. Jag är...Jag har...Jag känner...Jag vill ...Jag måste...Jag borde.....Jag?

Avund...

...kylan tar sig in under tröjan och längst ryggradens kanal rinner den ner. Jag ser tänder som blottas och troligen försöker hon att få till ett leende.

"Och kärleken frodas?"

Jag ler, för ordet frodas är så jävla fel i kombination med kärlek. Frodas är ett fult ord. Ful är inte den kärlek som växer runt mig.

"Jag är så glad för din skull"

Varför säger hon så? Jag ser ju på henne att hon inte alls är glad för min skull. Det enda hon förmedlar är att hon är ledsen för sin egen skull. Genom de minutrar som passerat under vårt möte har hon lyckats visa att hon inte ens tror att jag har det så bra som det verkar.

"Hur vet du att det är på riktigt?"

Jag är inte riktigt säker på vad det är hon menar med "på riktigt". Flera personer runt omkring mig har ställt ungefär samma fråga. Det förbryllar mig en aning. Skulle det vara mindre riktigt att vara tillsammans så som vi?

"Ni känner ju inte varann".

Vi känner varandra bättre än vad personer vi träffar dagligen gör. Vi känner varandra bättre än vad par som varit tillsammans i 10 år gör. Han kan mina miner, mina ögons behov och mina tankars mörker. Han tolkar mina gåtor och han lyssnar till mina suckars rop.

Han är mannen vars tårar jag kysst bort och vars händer får min kropp att skälva. Hans doft får mig att gråta av längtan och att se honom lämna sliter mitt hjärta itu. En dag utan kyssar är som en vecka utan mat. Jag känner honom och han känner mig.

" Njut så länge det varar".

Stackars ensamma du. Men faktum är att det är precis det jag tänker göra. Varje sekund av kärleken jag har ska jag njuta utav.

Jag är kär i Gustav Klimt

...och när jag skall tapetsera om vill jag ha den här som fondvägg :)

The reason is you ;)

to start over new...

It is a precious gift to feel this much in love and even more wonderful when you feel that the feeling is flying right back at you!

This man is driving me crazy :) and the best thing is that the plans we have are almost reachable.

Ti amo!

Livet från den goda sidan...

...tänk vad livet kan ändra sig. För ett år sedan togs ett mycket svårt men samtidigt inte särskilt förvånande beslut. Från en dag till en annan började livet snurra i en alldeles makalös fart. En speed som först nu börjar bromsa in.

Det var en hemsk period men någonstans ingavs ett hopp. Någonstans i tunnelns ände skulle ju ljuset finnas och belöningen skulle levereras. Frågan är ju vad belöningen består utav. Vad känner jag idag som jag inte kände då?

Jag är lyckligare inne i själen. Det är ett faktum som stod klart ganska tidigt. Jag känner mig inte som en stor skit. Jag behöver inte lura mig själv eller andra. Luras om vadå?

Om känslor och tillstånd och varat eller icke-varat. Om att nöja sig och ändå inte vara nöjd. Lura sig själv om att kärleken är något som känns så här, och något som man kanske har förbrukat redan innan 25. Lura andra genom att le med munnen men inte med ögonen. Att säga osanningar om att allt bara är bra.

Belöningen är också att få känna kärleken igen. Den där berusande kärleken som man inte tror att man kan överleva. Att få längta efter någon så mycket att tårarna börjar sprida sig längst ögats undre kant då man av misstag råkade ta den svarta halsduken. En halsduk vars tyg sprider doften av honom. Doften som får magen att skutta och hjärtat att slå dubbla slag.

Mina barn ser inte mina horn längre. De behöver inte bevittna en sur och grå mamma som bara gnäller och skäller. De ser vissa tårar men där finns kraft kvar som kan berätta om varför och jag hoppas innerligt att de lyssnar till orden och inte tar på sig någon skuld.

Belöningen är den att jag ser fram emot framtiden och att få fler årsringar. Något som tidigare inte fanns. Då var tiden bakom mig den bästa och åren som gått endast ett nödvändigt ont. De var en påminnelse om att livet är en kamp. Nu vill jag inget hellre än att kämpa. Kämpa för kärleken, för barnens tid som kommer, för arbetet och för allt det fina som komma skall.

Januari går mot sitt slut och våren som sakteliga kommer göra sitt intåg har massor att erbjuda.

Tycker mycket om...

• att pussa på sovande barn.

• att bita älskling i underläppen.

• när mamma skrattar.

• när hela familjen är samlad.

• att äta både aco-chokokolor och grillchips i samma mumsbit.

• att sitta på balkongen i kvällsolensstrålar och smutta på Campari och apelsinjucie.

• den lättnande känslan som bara ett färdigt skolarbete kan ge.

• att krama en stark arm och sätta näsan mot en varm nacke.

• popcornlukt till SF:s intromusik.

• iskall coca-cola med citron.

• när jag skiter i att vågen visar tung.

• Indiska.

• secondhandfynd.

• fransk manikyr.

• doftoljans arom spridd med ljusets värme.

• att tycka om saker.

:)

Samtal med sonen...

- En riktig förälder hade sagt till honom att sluta sms:a!

13-åringen ligger på golvet och suckar högljutt.

- Vadå, en riktig förälder? frågar jag samtidigt som jag svarar på 10-åringens sms. Vad menar du med det? En riktig förälder?

- Ja, en som är riktig i huvudet. Han ligger ju i rummet jämte.

...jag är nog gärna en oriktig förälder emellanåt. En som inte är riktigt riktig i huvudet. Man kan väl få ha det lite nöjsamt då och då ;)

Julafton 2009

Saken är den att jag har alltid ÄLSKAT julen men i år var det annorlunda.

På julaftonsmorgon fick jag stänga in mig på toaletten och i sittande ställning med huvudet mellan knäna försöka hitta fokus. Tårarna föll som vattenfall ner mot golvet och jag hörde ett barns hulkande komma ifrån mina läppar. Jag trodde jag höll på att dö. Mitt tidigare påklistrade leende var som bortblåst och jag svor åt mig själv i tanken för att jag förstörde glädjen för barnen.

Jag ville så gärna glädjas åt att fira julen som vi brukat. Men det ville inte kroppen riktigt gå med på.

Efter samtal med kärleken i telefon kände jag mig ändå starkare och jag kunde gå ut ifrån toaletten och faktiskt se lite gladare ut. Även i ögonen.

Bilresan till min tidigare sambo, i mitt tidigare hus med min tidigare katt gjordes med flertaget djupa andetag. Paniken började sippra fram igen när jag satte ner foten på min tidigare garageuppfart. Men styrkan hittades och jag kunde gå upp mot ingången.

Med facit i hand blev det en mycket trevlig och lugn julafton.

Som så många gånger förr, spelar tanken ett smärtsamt spel med känslorna.

Jag vill önska dig en fortsatt God Jul och jag hoppas att året som kommer skall vara dig nådigt!

FANFANFAN!

..."fick jag spela om partiet. Fick jag chansen en gång till. Fick jag vrida tillbaks tiden om den gav mig en ny giv. Fanfanfan det skulle vart du. Fanfanfan det skulle vart du. Alla klockor och körer alla himlens orglar skulle vart för oss. Alla trummor och trumpeter, alla sagor, alla under, allt på en och samma gång. Fanfanfan det skulle vart du....."

Visst är det häftigt vilken kraft vissa låtar har över oss. Magisk kraft. Som om orden vore mina. Som om tanken min fått ord av någon annan.

I det här fallet sprider Thåström mina tankar. Men tanken är inte skriven i sten, för egentligen ångrar jag inget som jag gjort. Jag bara önskar att jag fått ta del av det jag har nu, tidigare.

Och visst är det helt korkat. Att sitta här och vara lite onöjd över att jag inte fått tidigare. Jag hade ju tidigare. Det jag hade då kändes ju bra och fint vid det tillfället och jag är väldigt nöjd med "produkten". Men i det långa loppet räckte det inte till.

Faktum är att jag skall passa på att lovorda mitt ex. Jag tycker verkligen att han är fantastisk på så många sätt. Vi var bara inte fantastiska tillsammans. Jag är däremot övertygad om att han kan finna sin fantastiska hälft. Precis just det som hela mitt väsen säger mig att jag har gjort. Att finna den som det slår gnistor om och som skapar viljan och önskan om tvåsamheten.

Jag skall därför inte sitta här att säga fanfan , det skulle varit du. Jag ska säga fan, fan vad jag är glad att jag har dig nu.

Frånvarande

Jo, jag känner mig lite frånvarande idag.

Jag finns i nuet, men ändå inte. Tittar mig i spegeln och ser en trött och "liten" Sara. Ögon som vittnar om för lite sömn och med mungipor som svänger neråt. Det rinner salt vätska ifrån ögonens hörn.

Sorg? Nej, det är inte sorg som får tårarna att falla. Jag sörjer inte. Jag vill påstå mig vara en lyckligt lottad person på många sätt, men idag vill kroppen bara hänga.

Allt är tungt och varje liten tanke får mig att känna mig ledsen. Otroligt ledsen. Skrika-rakt-ut-av-smärta-ledsen. Men orsaken kan jag inte sätta fingret på.

Det är många bitar som snurrar men det är ju också många som fallit på plats.

Jag gjorde min demontenta igår. Den ondaste av dem alla, som varit ett kärnkraftverks energiförbrukning långt inne i tanke och själ. Det kan ha gått bra, men det kan också ha gått mindre bra. Man vet ju aldrig riktigt förrän efteråt. När resultatet är vetskap.

Så egentligen borde jag känna lättnad, över att den är gjord och att jag kommit ett steg närmre målet att få bort alla rester. Men jag känner mig tyngre än någonsin och glädjen är idag svår att finna.

Julen känns som ett mörker där framme. Och jag tycker i vanliga fall om julen. Men i år känns den mörk. Den känns tung och svår att få till den glittriga och varma tradition som vanligtvis är fallet.

Jag vill lägga mig under kall mossa och sova i hundra år. Jag vill lämna mig själv för en stund.