Då var det dags för eftertanke igen.

För den smyger sig på mig. Särskilt på kvällarna och särskilt när tystnaden lagt sig och jag sitter i mörkret med mig själv som enda sällskap.

Vad ska det bli utav Sara när hon blir stor? Kommer Sara någon gång få känna att problem inte hopar sig och kommer hon att få känna att livet endast består av härligt rosafluffande gois? Troligen inte, troligen aldrig på ti´n.

Det kanske är så, att livet vore inte livet om dagarna inte bestod i problemlösning. Jag kan stundtals ändå känna, att det vore angenämt om problemen inte solkade ner så förtvivlat mycket. Utan även lät det rosaskimmrande få andas lite fritt. Mitt rosa gos får allt som ofta lungskador av problemens dimma. Jag är faktiskt uppriktigt trött på det! Jag är uppriktigt trött helt enkelt.

Men inte är jag hopplös! Hoppet finns kvar och jag måste ju våga lita på orden jag hör; Allt kommer att ordna sig. Allt kommer att bli bra. Det vi vill ska ske, kommer att ske.

Något som jag inte kan komma att förstå är att det alltid hopas en massa trubbel när man borde få vara som lyckligast. Men det kanske även där är det som är grejen. Man hade inte kunnat ta sig ur eller lösa problemen om man inte varit så tillfreds på de plan där lyckan bor. Lyckan kommer, lyckan går. Den Gud älskar lyckan får.

Då får vi väl ändå hoppas att den Gud jag inte riktigt tror på kan tänka sig att dela med sig av det goda.

Pöss

Som så många gånger förr...

sitter jag med näsduken surran runt fingret. Papperet blandas av salta tårar och näsans långsamma droppar. Hjärtat känns fyllt, pumpat till sprängningsbristen och i magen ligger ett värmande gois. :)
När den lille ängeln somnat satte jag mig i fåtöljen och lät mig väl smakas utav ett glas rosé. Lägg där till en film om kärlek så blir orsaken kanske än tydligare till mitt sinneslag.

Om du nu, liksom jag, inte har sett filmen The notebook tycker jag att du ska göra det. Om du dessutom tycker förtvivlat mycket om filmer om kärlek, kärlek av evighetens sort. Då kommer du ha en förträfflig stund.

Det som värmer något alldeles särskilt är att jag känner att jag valde rätt. Och precis som filmens manliga huvudrollsinnehavare stämmer jag in i orden:

" Det kommer vara jobbigt, och vi måste jobba hårt. Men jag vill jobba hårt, för oss. Och jag vill göra det resten av mitt liv".



Vår kärlekssaga har bara börjat och jag längtar efter i morgon för jag vet att jag kommer älska honom lite till och ännu mer.

Ti amo...min kärlek!

Sara och dödssynderna.

1. Högmod *tänker* ...check

2. Girighet ...men bara lite! check

3. Vällust ;) det händer. check

4. Avund ...dessvärre. check

5. Frosseri ...O JA! check

6. Vrede *skäms* ...check

7. Lättja ...ja då. check

Oj då.

"Solen, solen, solen. Det vattnas under kjolen"

Nej, jag ska nog inte försöka mig på att bli poet!

Men bara för därför behöver jag ju inte undvika att förkunna min eviga kärlek åt solen och dess enorma energiflöde!

Me love! Mucho and much!

Peace *V*out

Vänskapen...

Efter att ha spenderat en lördag i vänskapens tecken kan jag bara konstatera följande; Jag är rik!

I mitt led av vänner har jag berikats med de bästa! Det som stundtals skänker mig sorg är att jag inte ger dem tillräckligt med plats i livet!

I flera timmar har jag idag, tillsammans med några av guldkornen pratat, skrattat och samtalat om livet, jobbet och kärleken. Kvällar som den här är på tok för sällsamma. Jag får ändra på det!

Det finns en två tecken som beskriver en egenskap. Den egenskapen besitter de alla fyra. De är vackra väsen med:

Kvinnlig Styrka!




Jag beundrar er mycket och är tacksam över er vänskap!

Med risk för att bli tjatig...

En himla massa adjektiv...

I ett morgondis, där hoppet om en dag i solsken växer sig starkare, låter jag kaffet nudda min tunga...

Mmm, det är inte annat än att jag i min lilla ensamstund drabbades av en smula eftertänksamhet. Livets gång är förunderligt och det är adjektivens enkelhet som kan leverera en beskrivning av stundens tanken. Om jag ska delge mina tankar, blir resultatet följande:

Åh Åh Åh Åh

Sara vs Huttan = -1 Kg

Ajabaja...

Varför är det så tabubelagt att säga att man tycker att saker och ting inte är som man önskar?

Tänk om det skulle gå till så här:

- Hej! Hur är det?

- Jo, tack. Det är bra, men jag tycker det suger fett att mitt barn skriker hela tiden och att mina hemorojder i baken inte får spricka i fred på toaletten. Sen uppskattar jag inte att sömnen uteblir för mitt vackra yttre blir så otroligt ovackert då. Jag har tröttnat på att lukta som en bulimiker och det faktum att jag gråter minst en gång om dagen för att jag inte har styr på hormonerna gör ju inte att jag kramar mig själv till sömns. Jag känner mig ensam bland en massa människor och jag kan ibland tänka att livet inte bara är en strid utan faktiskt ett helt jävla världskrig. Jag får nog dessutom säga, att jag väldigt gärna hade snabbspolat tonåren ifrån barnens liv, för jag får ju inte precis betalt för den våndan.

Så går ju inte att säga, eller? Men tänk om man inte behövde hålla inne så mycket känslor. Tänk vad mycket lättare man hade varit att bära då.

Nu är det ju en herrans tur, att JAG inte känner SÅ ;)

Trevlig fredag önskar jag mig själv och alla andra!

Begåvat bra på att luras.

Och då framför allt sig själv. Och om någon är världsmästarbäst på att lura sig själv (medvetet dessutom) så är det jag.

För man måste väl ändå säga, att det är just det jag gör, när jag på min första dag med dietkost tillagar en av mina absoluta favoritfikarrätter, nämligen annanaspaj. Och detta under toner av min egen försäkran att jag inte ska ta en enda bit, eftersom den tillagas enkom åt mina besökande gäster. Innerst inne vet ju jag att min självdisciplin är mindre än Khadaffis förstånd. Och inte är det mina gäster som har gjort pajformen tom. Det klarade jag väldigt bra själv. Nästan halva pajen ligger i Mrs Huts inre tillsammans med två förskrämda dietpåsar och en herrans massa kaffe.

Så, inför i morgon skriker jag tyst, det kan bara gå bättre!

Hej på er!

Får jag presentera Fru Frukost, Herr Lunch och Doktor Middag

Ja, det ska intas flytande föda. Mrs Jabba the Hut har nämligen tagit platsen i spegeln. Hon åt förmodligen upp den gravida. Hon som kände sig både vacker och lycklig. Mrs Hut ser inget av det. Förmodligen för att allt dreggel och slem är i vägen.

Det slemmas rätt rejält. Lycklig är hon stundals, men slemmet befläckar med stigande kvantitet stunderna och jag tror faktiskt att Huttan, förutom den vackra, gravida även har satt i sig Tant Neggo. För bitterfittigt är det så det räcker. Så det är därför beslutet har tagits, nu ska Huttan och allt hennes äckelinnehåll drivas ut och förhoppningen blir ju således att den vackra blommar ut igen. :) some day.

Mrs Jabba the Hut = 93 kg