Hud...

Jag åkte i april på en weekendresa till Polen. Med på planet var mina vackra systrar. Jag är äldst. Jag är ganska mycket äldst.

Jag återkom till Sverige som en invalid. Svullna knän efter en kväll på dansgolvet. Svullen mage efter några dagar med så mycket fantastisk mat och drinkar.

Jag återkom till Sverige som en kräm-craver. Skincity fick en ny kund efter att den 14 år yngre systern förklarade att man inte kan behandla sin hud som jag gjorde.

Nu ser handfatet ut så här:

Har jag blivit snyggare? Nej, troligtvis inte. Fattigare? Absolut, men det känns rätt att försöka bli mindre sliten 😎  och det känns rätt att vårda huden som ska stå ut i några år till. Maken tycker jag är mjukare 😜  mjuk är bra! 

Vem är jag och vad vill jag med mitt liv?

Det är en fråga som flera älskade människor i min närhet funderar på. Den unge, den medelålders, den pensionerade. De ifrågasätter sig själva, de ifrågasätter val, de ifrågasätter bristen på val, de ifrågasätter inverkan på andra, de ifrågasätter frågan. Tanken sliter i dem som ett vilddjur. Jag ser i tystnaden som ofta uppstår att ögonen skriker. HJÄLP MIG!

Jag vill hjälpa! Men kan jag hjälpa? Vad säger jag till mig själv när den tanken uppstår, för det gör den. Det gjorde den.

Vårt samhälle är uppbyggt på att människan ska lyckas. Vi ska utföra saker. Vi ska ha en drift och vi ska utföra bedrifter. Fy fan.

Vad är en bedrift?
Vad är en person som har lyckats?
Vad är en utförd sak?
Vad är en drift och vem avgör vad som är driftigt nog.

Jag ser den olycklige lyckligt lottade och jag ser den olycklige olyckligt lottade som sliter med samma tanke. Vad är meningen när meningen inte finns tydligt skriven i tanken som tänkts.

Jag älskar dig! Och jag ser din mening och dina bedrifter. Jag ser dina goda sidor och de är övervägande fantastiska. Jag önskar dig ett samtal i tanken där du talar om hur mycket du älskar dig och där du känner inåt. Jag önskar dig en röst. Den inre rösten. En stark röst som för dig framåt, dit du vill. Här och nu. Inåt ❤️

Sportlov, här njuts det i fulla drag.

Nej, det är nog inte så att jag njuter av ledigheten. Inte de första dagarna i alla fall. Då har hjärnan svårt att släppa taget och kroppen går in i någon form av panikkänsla. Jag får tryck över bröstet och känner mig sinnessjukt rastlös. Rastlös men handlingsförlamad. Så onödigt. Så dumt.

Jag går ju som alla andra och längtar efter sovmorgon och lediga dagar. Där jag målar upp ett scenario av att solen lyser, där jag är energifylld och glad och jag gör en massa med barnen och vi har det så där jädrans gulligull. Mmmm, men nej. Det är inte det scenariot jag lyckas förverkliga. Här sitter jag nu i en slarvig fläta, med ett hår som jag nog inte tvättat på några dagar, mysbrallan har spruckit på flera ställen och jag har gått upp i vikt. På TRE dagar! Jag borstade nog tänderna i går...eller?

Gosmonstret på fem år ligger under filtar framför tv:n och är förvisso helnöjd med det, men det var ju inte den scen som scenariot innehöll. Han skulle ju vara ute i soldränkt kyla med rosiga kinder och i fullt sjå med att hjälpa till med höstlöv ( höstlöv? Det ligger ju inte ens några löv på marken längre!) och trädgårdsarbete.

Tonåringen och mamman skulle i detta pluffsinuffsiga scenario "bonda" och sitta med näsorna i läxböcker för att förstärka den säkra platsen på betygens toppnivå. Vi skulle dricka te och äta marmeladmackor. Vi skulle skratta och kramas samtidigt som vi diskuterade den svenska textens uppbyggnad. Mamma Sara skulle nå fram och få tonåringen att inse hur mycket hon älskar honom, hur stolt hon är över honom och hur mycket hon önskar att de kunde dela orden och dess betydelse. Förstå varandra. Lyssna på varandra och se på varandra. Tonåringen är inte ens hemma. Han har lanat i 2 dagar.

Men jag har i alla fall ätit frukost, eller?

Hello, it's me.

2016.

Det var ett tag sedan sist. Inte för att det inte hänt något i mitt liv. 2015 var fasen det galnaste året hittills.
Jag hann med att gifta mig, äldsta sonen tog studenten, mellersta började gymnasiet, åka på smekmånad, köpa hus, uppgraderas till förstelärare och senare få ett nytt jobb. Många jag älskar har blivit sjuka och kämpar mot den där jävla sjukdomen. Kämpar. Det är väl lite det vi gör. På ett eller annat sätt så är livet en kamp.

Jag har förvisso inte börjat mitt nya jobb ännu och det är nog därför jag vänder mig hit. Jag förgås av tankar igen. Demonerna vrider sig under pannloben och misströstan tittar fram.

Jag känner mig som den där bluffen igen. Som om något måste blivit fel och snart kommer alla märka att jag bara fejkar. Den där fasaden av att vara kompetent kommer snart krackelerad och fram kommer lorten. Den där lilla skiten. Som inte kan något, aldrig blir färdig med något och som låtsas kunna saker och fejkar sig fram i livet.

Så jävla rädd!

Men sen pendlar det. Och då står jag där som en furie igen. Stark och självsäker med en framtidstro som säger att det här kommer bli så jävla bra. Jag kan det här. Relationer är min styrka, jag har ett hjärta som går att ta på och jag kommer lära de här eleverna att läsa och skriva så snabbt att Bonnier kommer knacka på dörren.

Finns det inte ett lämpligt namn för den sjukdomen?

Mina barn. Åh, mina vackra söner. De växer. De växer för fort och jag hinner inte med. Jag hinner inte visa dem allt jag kan. Jag glömmer av att säga saker som jag borde. Jag kritiserar fast jag vill ge beröm. Jag pekar fast jag vill lyfta. Jag räcker inte riktigt till.
Jag försöker förstå hur de tänker och sen försöker jag förstå hur jag tänker. Och sen tänker jag att jag får väl göra mig beredd att ta emot skäll. När de blir vuxna, börjar i terapi och blir arga och undrar vart fan jag var och varför jag inte gjorde mer för att få dem att förstå att jag älskar dem, villkorslöst och oändligt. Jag är så jäkla stolt över dem. Alla tre så unika, så bra på så många sätt. Men jag är glömmer säga det i realtid. Till och  med när jag är medveten om det. Så glöms det bort.

"Sluta tänk så jävla mycket" sa min vännina till mig. Jag önskar verkligen att jag vore mer sån. En sån som kan skölja bort det där som inte skapar möjligheter utan bara gräver en grop. Jag önskar verkligen att jag vore mer av sorten som inte bryr sig så jävla mö.



Ja! Fuck off!

Jag tänker att jag nog kommer tillbaka ♥

Det går upp & det går ner.

Stabilitet.

Det är ju något som är tämligen angenämt att ha i sitt liv. Både professionellt och i privatliv. Men när det ena vippar till det andra så är ju onekligen stabiliteten...inte där.

Att ha ett arbete är grunden till ALL stabilitet skulle jag nog våga påstå. För med arbetet kommer en trygghet som ger inkomst som ger möjligheter och trygghet åt privatlivet. Som en grundläggande regel i vart fall.

För 7 månader sedan kom första smällen. Uppsägning på grund av arbetsbrist. Detta löste sig ganska så smärtfritt i januari. Ny anställning, på prov för visso men det ger ju en viss trygghet om man är en arbetskraft av rätt kaliber.

Under dessa 7 månader har dock viss instabilitet verkat på annat håll men inte i den mån att vippen varit för kraftfull. Som anställd hos kommunen har man det inte bara gôttigt!

I morgon skulle min livskamrat få en förändring i sin anställning. Från provanställning och vidare till tillsvidaretjänst. Vad händer? Jo, idag blev han kallad till möte. Och uppsagd p.g.a. arbetsbrist. Behöver jag säga att stabiliteten svajar. Företaget är så "fina" dock så de vill gärna använda hans kaliber till den siste oktober. Men sen blir det tack och hej. Förmodligen. För ingen kan ju lova något eller ens våga säga bu om bä. Vad som helst kan ju dock hända under några månader *blink*blink*.

Kör upp ovisshet i röven och stånka fram stabilitet och trygghet tänker jag. Men det får man väl inte.

Var det inte äckliga moln på himlen tidigare så vill jag nog påstå att de finns där nu!

AfroSara

Med lite afrikanska rytmer i livet så känns allt lite bättre...eller?
Ja. Jo. Jo, men visst.

Jag är, som alltid mer benägen att skriva när det är lite depp på G. Hängläpp och dippsås.

Alltså. Egentligen finns det inte anledning till dippläppen men just idag är det lite vemod. Väder, PMS och sommarledighet ger mig tid att känna och då letas det liksom gärna upp lite sånt. Sånt som gör att jag lyssnar på Absolut Hängläppsmusik och annat tårdrypande.

För egentligen är jag helt okej. Det är nog bara som så att all läsårsstress tar ut sin rätt och gör att när man äntligen får en chans att varva ner, då blir kroppen snorchockad av det och begreppet MENINGSLÖS börjar kötta upp sig.

Nu kan jag inte skriva mer, för familjen ropar men jag tyckte det var fint att iaf få ihop några rader som kan få någon att ta sista steget till fulldepression :).

Jag återkommer nog i sommar!

När solen dyker upp bakom den gråa sörjan på himlavalvet blir livet fult av ljus. Inte bara på huden utan hela vägen in.

När solen lyser blir problemen upplysta och sällan ser man annat än en lösning.

I let you in on a secret. Jag ÄLSKAR solen!

Vid närmare eftertanke är det rätt galet, att jag bor här. I Svedala. Ett av de mörkaste av länder, där solen inte lyser sig igenom molnen med särdeles frekvent kapacitet. Jag borde ju leva i solens olika riken, då skulle jag ju vara fantastiskt framgångsrik och glädjefull. Eller?!

Sportlovsvecka och mammatankar.

Jag är mammaledig.

Är man en dålig mamma för att man stundtals tycker att det är bra mycket "jobbigare" att vara det,  än att vara på jobbet?

En ettåring är ju ljuvlig på många sätt. Men en ettåring har också magiskt mycket energi, och ett sagolikt begär av att testa och lära sig saker. En 36-årig mamma har ibland tragiskt mycket mindre energi, och kanske inte riktigt så mycket tålamod för test och uppmärksamhetsbehov.
Ibland kan mamman känna, att behovet av att ha absolut noll hudkontakt är tämligen övermäktigt. Det är en ekvation som inte riktigt går ihop sig det.

Det som är väldigt bra är ju att pendeln faktiskt svingar både snabbt och kraftfullt. Oftast så räcker det med att gå in i ett annat rum. Sitta som en grönsak på golvet i några sekunder, för att sen återgå till ettårsbus och uppmärksamhetsgivande. Och det är få saker som som smälter mammans hjärta lika snabbt, som när dessa små blå tittar upp på en.

Jag önskar er ett energi-givande sportlov! Och till alla andra vanliga, dödliga medmänniskor, som faktiskt jobbar en vecka som denna, önskar jag er värme och kraft :)

Den helande kraften.

I går slöt jag upp med mina mycket goda vänner Helena & Michelle i Varberg. Tillsammans skulle vi få uppleva en sk. Gudinnekväll.

I dofter från rökelser och med medicinkvinnan Anns kraftfulla stämma, tillsammans med trummans slag, gick vi in i meditation. Vilken egendomlig upplevelse. Vilken kraft!

Tårar som kom ifrån ingenstans, som en flod. Men mitt ansikte rörde sig inte i den där ful-gråt-minen, ni vet. Utan jag satt avslappnat och berördes verkligen på djupet. Efter 30 minuters meditation berättade Ann att 2012 är året då det är än viktigare att ta hand om vår hälsa. Moder Jord höjer frekvensen och vi behöver stå redo och ha styrkan att stå emot.

"Ära Moder Jord och den feminina vibrationen i dig". Yeah baby!

När meditationen var avslutad gav hon var kvinna några ord och tankar att ta med sig. Något så klockrent och träffande har jag nog aldrig varit med om förut och allt gav mig en klarare insikt. Jag frös som en hund på min hemresa och känslan av total uttömnad omslöt mig.

I morse vaknade jag med en obeskrivlig glädje i kroppen, och många utav sakerna som legat på min att göra lista fick en bock framför sig fortare än jag hann att märka.

Kommer jag göra om det?! You bet!


Hoo

2012

Det är ju inte utan att man undrar vart tiden tar vägen! Vid eftertanke och tillbakablick minns jag knappt året som gått. De stora händelserna, naturligtvis. Men däremellan, och där efter känns allt som en deg. Året har i runda slängar 52 veckor. Inte en.

Lite vemodigt kan jag tycka. Att jag uppenbarligen inte tar vara på dagarna som går. "Livet är inte dagarna som passerar, utan dagarna man minns" säger Mads Mikkelsen i Fritidsresors tv-reklam. Innebär det då att jag inte minns mitt liv? Skrämmande tanke.

Detta resulterar ju i att ett av alla de nya kraven, som ett nytt år oftast bär med sig, bör bli att skapa dagar som jag minns. Så att livet inte passerar för att sen i backspegeln belysa, att man/jag känner att jag inte har något liv.

Nog med dystergökeri. Tillbaka till 2011. Det var ett bra år. Så mycket kan jag säga. Ny familjemedlem, kärlek som består, söner som växer sig kloka och jobb som kan hållas på behörigt avstånd. Pengarna räcker fan aldrig till, men det är väl ändå så för de flesta. Jag svälter ju inte!

Vad ska då 2012 ha i sitt sköte för Pernklintsasas dotter? Listan är gedigen. Listan är lång. På önskemål och nyårslöften.

Jag ska bli sämre på en jävla massa! Som att låta människor som uppenbarligen inte tycker om mig få styra över tankar och energi.
Jag ska bli jättedålig på att ta hem jobbet!
Facebook ska absolut hamna längre ner vad gäller socialiseringskanaler.
Jag ska börja umgås med folk.
Jag ska fika mer, inte ensam, utan med vänner och bekanta!
Corpus ska få en ny medlem, från och med i morgon. Och om inte jag fram-manar en jordbävning på Afrodansen, så har jag uppenbarligen inte hoppat tillräckligt mycket. Geledäcket, som jag lyckats placera runt min kropp ska daska ända upp i hårfästet!

Det är bara några av alla goda ting som står på den där listan. Men viktigast utav alla är nog följande:

Jag ska vårda Sara. För hon är så förbaskat viktig för så många människor. Jag ska ta reda på vad som gör henne lycklig. Jag ska hjälpa henne våga att ta steg mot riktningar där hon kan känna sig som en hel individ. Sara kanske inte ska jobba som lärare i Marks kommun. För Marks kommun är inte särskilt bra på att ta vara på henne!

Mina barn förtjänar det bästa, så därför ska jag försöka att ge dem det :)

Gnället som allt som oftast berör mina läppar skall upphöra. Gör om, gör rätt!

Men nu, när det blivit den tredje dagen efter uppståndelsen. Nu ska jag bara ta min väldigt braiga bok till sängen och sakta ska mina ögon få smeka orden för att sedan, eller mer troligt snart,  slutas och skänka mig sömn. :)

Godnatt mina kära!

En fredag i december....

och utanför fönstrets vattendränkta hinna viner vinden ilsket. Kallt, mörkt och dystert. Det är december och bara några veckor kvar tills den 24 december. Den dagen på året då känslorna allt som oftast spelar mig ett spratt.

Det har hänt, mer än en gång att jag sitter och gråter en skvätt, ofta i vald ensamhet. Inombords är känslorna i kris och jag har aldrig riktigt kunnat peka ut vad orsaken är. Det har nog alltid varit en salig blandning.

Får jag frågan om jag tycker om julen, blir det spontana svaret ja. För det gör jag. Men december är också månaden då jag har flest deppdagar. Ångest, oro, sorg och diverse andra känslor tar över. Samtidigt pågår det en kamp inom mig, då jag kräver att jag ska baka, städa, pyssla, köpa, skapa och alla andra tänkbara verb. Jag vill ha tomtebolyckan. Men den passar liksom inte ihop med dystra barndomsminnen, saknaden av tradition och den ständiga önskan att ge mer av allt det som man inte har. Julen är viktig för mig, men jag säger alltid raka motsatsen och vill aldrig vara den som kräver.

Julen är den tiden på året då jag nästan alltid känner mig bortvald. Så oerhört dumt. För jag är inte bortvald. Inte nu. Men känslan ligger kvar och den är otäckt verklig.

I år hoppas jag mycket på att mina inre demoner lägger ner jobbighet och sorgespel. Jag har så mycket jag är tacksam för!

Nu tänker jag ta mitt rödvinsglas, köra skeden i glasspaketet och krypa upp i soffan. December månad. Värmeljusens skimmer och en sovande ängel i sängen.
Livet är ändå bra gott.


Varmaste kramen om er!