"Din humor kommer inte riktigt fram i din blogg..."

Nähänä....vad nu det innebär. Men inte fan är det humorn som behöver komma ut i en kanal. Humorn kommer ju liksom ut dagligen ändå. Om det är det som kommer ut, när jag försöker humorisera. Att få folk att skratta är en nödvändighet. Jag skulle ju bli totalt bortglömd annars.

Vad är det att vara rolig egentligen? Jag har delade meningar angående nämnda ämne.
Såg Bröllopsfotografen, och den var ju i och för sig lite småfnissig. Tills Kjell Bergkvist dök upp, lite tragisk och på förträffligt dåligt humör.
"Ta och lägg ner det där jävla flinet annars trär jag fittan över huvudet på dig, kärringjävel". Otippat och uppfriskande och håll i hatten, där kom Saras skratt igång. That is fun!
När han sen på väg ut i god färd med att ta på sig jackan säger till överklassbruden:
"Fru Fitta? Vet du om att din man skickar bulvaner för att köpa Fru Fittas fula tavlor. Så att inte fru Fitta ska bli ledsen." WOHOOOO

Jag vill också vara som Kjell. Kanske inte som hans lite tragiska rollfigur Johnny Boy men lika slängt i käften. Ja tack! Det finns nämligen en jävla massa fittor där ute. Men istället för att trä diverse läppar över huvudet så ler man och går vidare. Där av kanalbehov av komplicerade tankar och lite läpphäng. Ja, alltså surminen. Inget annat.

Ska sanningen fram så är jag helt kass på att skriva med skojig ton. Det går liksom inte att framkalla rolighet. Antingen kommer det. Eller också gör det det inte.

Nähänä...nu ska jag ta och äta upp de där oliverna på tallriken. Skruva av korken på vinflaskan. Ta mig en rejäler klunk för att sen ringa till min syster och säga att jag absolut inte kan köra bil själv ikväll. Jag måste hämtas....smart va? Det vankas spelkväll hos snygg-Mia. Och där, mina vänner, där kommer det att skrattas så att tårarna sprutar.

Hej på er ;)

Onsdag 24 mars

Tänka sig. Här sitter jag och tänker igen. Igår körde jag älsklingen till flygplatsen.

• saknad
• ensamhet
• tårar

Dagen innan kände jag varken saknad eller ensamhet. Även om en och annan tår föll. Bara genom att sitta och titta på honom när han pratar. Helt plötsligt så fylls nedre kanten på ögat av vätska och sakta rinner det överkant.
Ibland måste jag dra efter andan. Så mycket älskar jag just nu.

Det är de sista dagarna innan full arbetsvecka skall intas igen.

• rädsla
• oro
• förväntan
• hoppfull

Jag trivs med mitt jobb. Det har jag under dagar med tid till reflektion ändå insett. Men jag vill inte att mitt jobb skall sluka mig. Och därför ska jag nog i framtiden tänka på att jag vill jobba för att kunna leva. Inte leva för att jobba. Mitt liv är för värdefullt att ge till andra och till annat än mig själv och dem som håller mitt hjärta i sina händer.

• A & A
• älsklingen
• familj
• vänner

Under reflektion kommer också insikten i att det inte krävs särdeles mycket för att man skall kunna känna att man lever livet.

• älsklingens armar omkring mig
• barnens lysande ögon och glädjande skratt
• en sol

Om 24 dagar åker jag ner till Italien för att landa i den där trygga famnen igen. Och ifrån den stund kommer vi att vara tillsammans. Vi börjar vårt gemensamma liv och vi börjar med en resa upp till Sverige och vardagen.

Aldrig har väl vardag lockat så mycket. Att få älska på heltid känns underbart.

The time has come....

TONÅRINGEN har vaknat:

Tillsägelsen som inte biter.

Regeln som bryts.

Blicken som måste lyftas för att få kontakt.

Ryggen som vänds bort vid samtal.

Blicken som fryser dig till is.

Smärtan man inte når.

Orden har slutat lindra.

Liten blir stor men stor är liten.

Jag önskar jag kunde söva honom i 5 år ungefär. Jag önskar att han slapp uppleva. Jag önskar inte ens mig själv det igen och ändå är det oundvikligt. Det som sker ska ske.

Det är en period vi måste ta oss igenom.

Jag hoppas det går lindrigt.

Jag hoppas tiden är kort.

Jag hoppas att vi rustat honom med styrka.

Jag hoppas att vi rustat honom med känslan av villkorslös kärlek och att han ser det fina som vi ser.

Det är en hjälplös och lite skrämmande känsla. Att entra tonårstiden igen.

Den här gången på motståndarsidan och med sin ängel mittemot.

Ibland önskar jag att jag vore en fisk.

När går ledsamhet över till depression?

Hur kan man veta att man bara är tillfälligt ledsen?

Och hur ska man kunna svara på frågan när man tror att man blir glad igen?

När ska man veta idag, om man orkar i morgon?

Om två timmar ler jag.

På onsdag nästa vecka är jag fylld av energi och då har jag hittat banan igen.

Min vilja är inte det samma som mina behov, men dina behov är inte likvärdigt med vad jag måste.

Ibland önskar jag att jag vore en sån där mamma ifrån 50-talet. En tv-seriemamma.

Förnöjsam, okomplicerad och med mindre tankeverksamhet om livets vägar och möjligheter.

Klädd i förkläde med brickan i händerna och ett varmt leende bakom de rödmålade läpparna.

Ibland önskar jag att jag vore en fisk.

Jag blundar och känner hur klumpen i brösten sakta tinar upp. Andningen blir lugnare och ögonen omringas inte utav fullt så djupa vikar. Jag börjar känna att vågen inom mig går ifrån magen mot bröstet. Från bröstet mot magen. Tankarna släpper taget och jag kan stilla finna ett efterlängtat lugn. En stillhet som inte infunnit sig på mycket, mycket länge.

Solen gör underverk, och idag lyser den på mig.

Some of the moments that I miss the most

Holding the hand of the man in my dreams on our way down to the beach ...

giving a kiss for a dream that came true and feeling the heat of his skin...

Spending the day in the hot, steamy sand and taking a swim to feel cooler.

and thinking that this will be true in some weeks is helping my inside feel happy ♥♥

Det som är bra med att vara Sara

• de finaste barnen
• den underbaraste älsklingen
• en kärleksfull familj
• omtänksamma vänner
• trivsam lya
• framtid som är ljus

Så då kan man ju stilla undra vad som är problemet?

Varför känns insidan som en skällande hund?

Bilden tagen ifrån http://www.fotosidan.se/cldoc/30231.htm

Det är klart du ska använda vecka och försöka ladda.

Det var orden jag fick av min chef. Ord som verkligen stärkte då jag legat sömnlös i natt över oron att bli skrivet sjuk en längre tid än 24 timmar. Oron riktad mot jobbet och hur de ska klara sig utan mig. Simsalabim så gjorde jag mig oumbärlig. Det är jag inte.

Jag skrev idag ett brev, som jag också lämnade till mina chefer. Där jag stilla försökte reda ut och visa på att jag faktiskt är en resurs, det är bara tiden som är illa vald. Sviter efter separation och kamp mot ekonomin och tiden börjar göra sig till känna. Jag är trött, så oerhört fruktansvärt trött och minsta lilla ord i form av godhet får mig att totalt förlora greppet i tårar. Jag känner mig inte ledsen, men jag gråter hela tiden. Jag känner mig inte olycklig men jag har svårt att hitta glädjen. Jag är bara så trött.

Vänner som ringer tror med ens att det är kärleken som svider. Att hjärtat brustit och att någon gjort mig illa. Kärleken är större än någonsin. Den växer forfarande för varje dag och där har vi nog också en av orsakerna till att tårarna kommer oftare. Det smärtar med avstånd. Det smärtar att inte ha sitt hjärta nära. Kroppen fungerar inte riktigt då. Livet känns inte komplett.

Jag ska ta en promenad nu, och hoppas att solens strålar tar sig in under mössan och genom hårsvallet och in i hjärnan. Jag hoppas att de värmer mina tankar och sorterar den ihopnästlade röran som finns där inne. Jag orkar nämligen inte riktigt att göra det själv. Inte just nu.

Idag är jag inte jag.

Le och var lycklig. Det är så jag vill ha dig. Visst är du en glad person. Ta hand om dig men var inte egoistisk. Visa att du kan men skryt inte med det. Skratta men glöm inte av att de finns dem som har det svårt. Tänk på ditt yttre men bli inte en diva. Dra uppmärksamheten till dig men ta inte någon plats. Snygg men sparsam. Lyssna på andra. Lyssna på mig. Tala sanning men var inte för ärlig. Var lyckad men lyckas inte. Njut av din tid men glöm inte av mig. Lid inte mer. Njut inte. Jag har det svårt. Jag har det sämre. Jag mår inte bra. Jag är inte sjuk. Jag känner mig lycklig men somnar i tårar. Jag längtar. Jag är...Jag har...Jag känner...Jag vill ...Jag måste...Jag borde.....Jag?