The reason is you ;)

to start over new...

It is a precious gift to feel this much in love and even more wonderful when you feel that the feeling is flying right back at you!

This man is driving me crazy :) and the best thing is that the plans we have are almost reachable.

Ti amo!

Livet från den goda sidan...

...tänk vad livet kan ändra sig. För ett år sedan togs ett mycket svårt men samtidigt inte särskilt förvånande beslut. Från en dag till en annan började livet snurra i en alldeles makalös fart. En speed som först nu börjar bromsa in.

Det var en hemsk period men någonstans ingavs ett hopp. Någonstans i tunnelns ände skulle ju ljuset finnas och belöningen skulle levereras. Frågan är ju vad belöningen består utav. Vad känner jag idag som jag inte kände då?

Jag är lyckligare inne i själen. Det är ett faktum som stod klart ganska tidigt. Jag känner mig inte som en stor skit. Jag behöver inte lura mig själv eller andra. Luras om vadå?

Om känslor och tillstånd och varat eller icke-varat. Om att nöja sig och ändå inte vara nöjd. Lura sig själv om att kärleken är något som känns så här, och något som man kanske har förbrukat redan innan 25. Lura andra genom att le med munnen men inte med ögonen. Att säga osanningar om att allt bara är bra.

Belöningen är också att få känna kärleken igen. Den där berusande kärleken som man inte tror att man kan överleva. Att få längta efter någon så mycket att tårarna börjar sprida sig längst ögats undre kant då man av misstag råkade ta den svarta halsduken. En halsduk vars tyg sprider doften av honom. Doften som får magen att skutta och hjärtat att slå dubbla slag.

Mina barn ser inte mina horn längre. De behöver inte bevittna en sur och grå mamma som bara gnäller och skäller. De ser vissa tårar men där finns kraft kvar som kan berätta om varför och jag hoppas innerligt att de lyssnar till orden och inte tar på sig någon skuld.

Belöningen är den att jag ser fram emot framtiden och att få fler årsringar. Något som tidigare inte fanns. Då var tiden bakom mig den bästa och åren som gått endast ett nödvändigt ont. De var en påminnelse om att livet är en kamp. Nu vill jag inget hellre än att kämpa. Kämpa för kärleken, för barnens tid som kommer, för arbetet och för allt det fina som komma skall.

Januari går mot sitt slut och våren som sakteliga kommer göra sitt intåg har massor att erbjuda.

Tycker mycket om...

• att pussa på sovande barn.

• att bita älskling i underläppen.

• när mamma skrattar.

• när hela familjen är samlad.

• att äta både aco-chokokolor och grillchips i samma mumsbit.

• att sitta på balkongen i kvällsolensstrålar och smutta på Campari och apelsinjucie.

• den lättnande känslan som bara ett färdigt skolarbete kan ge.

• att krama en stark arm och sätta näsan mot en varm nacke.

• popcornlukt till SF:s intromusik.

• iskall coca-cola med citron.

• när jag skiter i att vågen visar tung.

• Indiska.

• secondhandfynd.

• fransk manikyr.

• doftoljans arom spridd med ljusets värme.

• att tycka om saker.

:)

Samtal med sonen...

- En riktig förälder hade sagt till honom att sluta sms:a!

13-åringen ligger på golvet och suckar högljutt.

- Vadå, en riktig förälder? frågar jag samtidigt som jag svarar på 10-åringens sms. Vad menar du med det? En riktig förälder?

- Ja, en som är riktig i huvudet. Han ligger ju i rummet jämte.

...jag är nog gärna en oriktig förälder emellanåt. En som inte är riktigt riktig i huvudet. Man kan väl få ha det lite nöjsamt då och då ;)

Julafton 2009

Saken är den att jag har alltid ÄLSKAT julen men i år var det annorlunda.

På julaftonsmorgon fick jag stänga in mig på toaletten och i sittande ställning med huvudet mellan knäna försöka hitta fokus. Tårarna föll som vattenfall ner mot golvet och jag hörde ett barns hulkande komma ifrån mina läppar. Jag trodde jag höll på att dö. Mitt tidigare påklistrade leende var som bortblåst och jag svor åt mig själv i tanken för att jag förstörde glädjen för barnen.

Jag ville så gärna glädjas åt att fira julen som vi brukat. Men det ville inte kroppen riktigt gå med på.

Efter samtal med kärleken i telefon kände jag mig ändå starkare och jag kunde gå ut ifrån toaletten och faktiskt se lite gladare ut. Även i ögonen.

Bilresan till min tidigare sambo, i mitt tidigare hus med min tidigare katt gjordes med flertaget djupa andetag. Paniken började sippra fram igen när jag satte ner foten på min tidigare garageuppfart. Men styrkan hittades och jag kunde gå upp mot ingången.

Med facit i hand blev det en mycket trevlig och lugn julafton.

Som så många gånger förr, spelar tanken ett smärtsamt spel med känslorna.

Jag vill önska dig en fortsatt God Jul och jag hoppas att året som kommer skall vara dig nådigt!

FANFANFAN!

..."fick jag spela om partiet. Fick jag chansen en gång till. Fick jag vrida tillbaks tiden om den gav mig en ny giv. Fanfanfan det skulle vart du. Fanfanfan det skulle vart du. Alla klockor och körer alla himlens orglar skulle vart för oss. Alla trummor och trumpeter, alla sagor, alla under, allt på en och samma gång. Fanfanfan det skulle vart du....."

Visst är det häftigt vilken kraft vissa låtar har över oss. Magisk kraft. Som om orden vore mina. Som om tanken min fått ord av någon annan.

I det här fallet sprider Thåström mina tankar. Men tanken är inte skriven i sten, för egentligen ångrar jag inget som jag gjort. Jag bara önskar att jag fått ta del av det jag har nu, tidigare.

Och visst är det helt korkat. Att sitta här och vara lite onöjd över att jag inte fått tidigare. Jag hade ju tidigare. Det jag hade då kändes ju bra och fint vid det tillfället och jag är väldigt nöjd med "produkten". Men i det långa loppet räckte det inte till.

Faktum är att jag skall passa på att lovorda mitt ex. Jag tycker verkligen att han är fantastisk på så många sätt. Vi var bara inte fantastiska tillsammans. Jag är däremot övertygad om att han kan finna sin fantastiska hälft. Precis just det som hela mitt väsen säger mig att jag har gjort. Att finna den som det slår gnistor om och som skapar viljan och önskan om tvåsamheten.

Jag skall därför inte sitta här att säga fanfan , det skulle varit du. Jag ska säga fan, fan vad jag är glad att jag har dig nu.

Frånvarande

Jo, jag känner mig lite frånvarande idag.

Jag finns i nuet, men ändå inte. Tittar mig i spegeln och ser en trött och "liten" Sara. Ögon som vittnar om för lite sömn och med mungipor som svänger neråt. Det rinner salt vätska ifrån ögonens hörn.

Sorg? Nej, det är inte sorg som får tårarna att falla. Jag sörjer inte. Jag vill påstå mig vara en lyckligt lottad person på många sätt, men idag vill kroppen bara hänga.

Allt är tungt och varje liten tanke får mig att känna mig ledsen. Otroligt ledsen. Skrika-rakt-ut-av-smärta-ledsen. Men orsaken kan jag inte sätta fingret på.

Det är många bitar som snurrar men det är ju också många som fallit på plats.

Jag gjorde min demontenta igår. Den ondaste av dem alla, som varit ett kärnkraftverks energiförbrukning långt inne i tanke och själ. Det kan ha gått bra, men det kan också ha gått mindre bra. Man vet ju aldrig riktigt förrän efteråt. När resultatet är vetskap.

Så egentligen borde jag känna lättnad, över att den är gjord och att jag kommit ett steg närmre målet att få bort alla rester. Men jag känner mig tyngre än någonsin och glädjen är idag svår att finna.

Julen känns som ett mörker där framme. Och jag tycker i vanliga fall om julen. Men i år känns den mörk. Den känns tung och svår att få till den glittriga och varma tradition som vanligtvis är fallet.

Jag vill lägga mig under kall mossa och sova i hundra år. Jag vill lämna mig själv för en stund.

Hjärtegryn....

Jag älskar mina barn!

Ja, det känns ju som en ganska given kommentar av en moder. Men just i denna stund kändes det extra starkt. De är två väldigt fina pojkar. Och jag är obeskrivligt stolt över dem. Båda två, men ibland får hjärtat en liten torn i sig. Jag kanske inte får dem att inse hur mycket jag älskar dem, eller hur stolt jag är över att de är så duktiga i skolan, så väluppfostrade när det gäller och helt enkelt så fina. Jag kanske bara tänker det .Och precis som jag ropar till dem vid flertalet tillfällen; tankar är det få som kan läsa.

Det är så tragiskt att det arga och upprörda kommer som en flodvåg ur munnen, men det fina och bra glömmer man liksom av att förmedla. Det ligger så ofta gömt i huvudet. Jag ler nog åt dem när jag tycker de gjort något bra, ser nöjd ut helt enkelt. Men i mitt huvud och i mina tankar så tänker jag ju så mycket mer. Men jag säger det sällan och det är ju mer än lovligt dumt.

Jag ska försöka bli bättre på detta. Jag ska bli bättre på att tala om de bra sakerna och jag ska varje dag ge dem de positiva tankarna, också. För ibland går det inte att undvika de arga, även om man önskar. Det är ju en del i uppfostran och en del i att som vuxen ta taget om tygeln.

Me, myself and I.

" Långa nätter. Där ute finns en värld av långa nätter. Och jag sitter vid fönstret i mitt rum och blickar ut över stadens alla ljus".

Melissas ljuva stämma ljuder ur PC:ns högtalare och i köket sitter Sara och äter.

Att dinera alena är kanske inte det som får maten att smaka mums. Men att dinera alena en måltid som man själv ansträngt sig för att göra, det smakar bättre än ostens torra skivor på ett förhårdnat bröd.

Först tänkte jag att detta måste ju vara det mest tragiska scenario jag kan iscensätta. Att föreviga en ensam tallrik vid ett ensamt bord, en lördagskväll. Jag fick ta bort boxen ifrån kamerans blickfång. Jag kan ju inte erkänna att det inte är ett glas vin som tas, utan troligen flera stycken.

Jag skickade bilden till Italien, för att fråga om det fanns en tydlig bit som fattades. Jo, den tydliga biten kände både han och jag. Men vi ska inte tänka så. Vi ska tänka positivt och det försöker jag. Och det lyckas ganska bra när jag känner efter. Maten blev ju riktigt god. Väldigt enkelt men väldigt gott. Pasta, tonfisk, persilja, vitlök, chili, citron, parmesan och en rejäl klick smör. Enkelt men gott...enkel och god. Det är bra att utgå ifrån. Jag tror att jag vill vara just det. Enkel och god.

Det är nästan bara fyra dagar kvar nu. Tills jag får begrava min näsa på hans hals igen, känna doften av honom. Fyra dagar kvar tills jag får känna hans händer omsluta mitt ansikte och bli lätt fuktig i ansiktet av hans halvöppna mun, och jag längtar så det värker i kroppen!

Jag tror jag har börjat andas kärlek. Jag förstår att min omgivning kan tröttna på detta kvittrande. Men jag måste få det ur mig. Jag förgås annars. Han är jag och jag måste få utlopp för känslan som pulserar i kroppen.

- Vad händer om du tröttnar på mig, skrev han frågande idag. Vad händer om jag tröttnar? Vad händer om han tröttnar? Vad händer när man tröttnar på att vara kär? Vad händer när man känner att kärleken lämnar?

Vi har båda erfarenhet av den händelsen, och jag tror att det är just det som får oss att inte tröttna. Vi borde veta bättre än så. Jag tror att man kan hitta tillbaka, om man tröttnar. Förutsättningen är ju att man inte låter det gå för långt. Man får inte äta upp kärleken med bitterhet. Då är den förlorad. Man får inte förlora kärleken i respektlöshet. Då kommer den aldrig igen. Men jag vill inte tänka så. Jag vill njuta av den kärlek som berusar oss båda två. Jag vill njuta av att inget känns omöjligt och att allt som styr är viljan att vara tillsammans.

För alltid och för evigt.

♥

Den lilla, Misstron och Kärleken.

"Arapapapapapapapadia arapa pa pa pa pa pa pa"

Inne i balkens kammare maler en hysterisk hackspett sin trudelutt.... men kroppen vill inte dansa. Kroppen är tung och trött.

Samtidigt som dragkampen äger rum, väljer hjärtat att slå för kärleken. Hjärtat är fyllt, hjärtat njuter men i liknande kamp som försigår på övervåningen, kämpar hjärtat mot saknaden och ensamheten.

Det är fan inte särskilt fröjdefullt att vara ensam, när man mest av allt vill ha armar omkring sig. Att se på film blir tragiskt tårfyllt, för alla beröringar, alla viskningar och alla tindrande ögon får hjärtat att värka mer. Jag har ju det där. Jag upplever också filmens kärlek. Med ordens hjälp upplevs det varje dag, men hudens sensorer känner inte samma tillfredställelse. Ögon och händer får inte njuta av att se och att röra. Men jag är inte bitter, bara lite ensam och väldigt trött.

Den här tröttheten gör mig tokig. För jag har massor av pågående tankar, som alla kräver en aktiv kropp och en aktiv hjärna. Eu-projekt, litteraturkunskap, uppsatsskrivande och inspirationsarbeten. Jag vill massor, jag har massor av ambition men det tar stopp där i backen. På alla kletiga löv och geggiga gångar kanar jag sedan ner och får trampa en stund innan stegen kan gå framåt, på väg upp för backen igen. Jag ser ljuset. Tro mig, jag kan se det. Men ibland molnar entusiasmen och då tar misstron över. Den surt stinkande misstron, som påminner mig om att det inte varit fullt så många succeér på sistone. Inte fullt så många skepp har rotts i hamn.

"Men jag kan".

" Jo, nog kan du" säger misstron, "men inte det här".

" Jag är jävligt bra" skriker jag i mörkret.

"Tsss, du är bra på att prata. men inte fan är du bra på att göra. A lot of talk and little action."

" Jävla, förbannade misstroSara. Du är så inihelvetes dum. JAG KAN! OCH JAG SKA VISA DIG ATT MINA DRÖMMAR KOMMER ATT SLÅ IN OCH JAG KOMMER ATT KUNNA STÅ PÅ EGNA BEN. Jag är kompetent, oavsett sysselsättning. Det finns inte en grej, som jag inte klarar. IMUS kommer slå folk med häpnad, jag kommer bli sedd som den fantastiska pedagog jag är. Det är fan en skandal att en tillgång som jag sitter här till ingen nytta".

Hånfullt ler misstron och viskar med sin hesa stämma:

" Du sa det lilla Sara, skandal är att du sitter här. Men du kommer inte ta dig härifrån. Inte på egen hand. Du väntar på att någon ska bära dig. Precis som förut."

"Håll din stinkande trut stängd, om du vet vad som är bäst för dig. Vad vet du om det vackra och nåbara. Du som bara vältrar dig i mörkrets håla och bitterfittar dig till sömn". Sakta glider misstron undan och blicken blir åter klar.

Jag är inte ensam men jag står på egna ben. Tillsammans är man mindre ensam. Det finns stunder då hjälp är ett måste, men motgång föder framgång och livet goes up and down.

Ibland kommer viljan att hoppa starkare än viljan att vara förnuftig och vänta in rätt stund. Att våga är att förlora fotfästet en smula. Vi kanske skulle våga att hoppa. Kärleken och lilla jag.

♥ MY TREASURES