Med risk för att bli tjatig...

En himla massa adjektiv...

I ett morgondis, där hoppet om en dag i solsken växer sig starkare, låter jag kaffet nudda min tunga...

Mmm, det är inte annat än att jag i min lilla ensamstund drabbades av en smula eftertänksamhet. Livets gång är förunderligt och det är adjektivens enkelhet som kan leverera en beskrivning av stundens tanken. Om jag ska delge mina tankar, blir resultatet följande:

Åh Åh Åh Åh

Sara vs Huttan = -1 Kg

Ajabaja...

Varför är det så tabubelagt att säga att man tycker att saker och ting inte är som man önskar?

Tänk om det skulle gå till så här:

- Hej! Hur är det?

- Jo, tack. Det är bra, men jag tycker det suger fett att mitt barn skriker hela tiden och att mina hemorojder i baken inte får spricka i fred på toaletten. Sen uppskattar jag inte att sömnen uteblir för mitt vackra yttre blir så otroligt ovackert då. Jag har tröttnat på att lukta som en bulimiker och det faktum att jag gråter minst en gång om dagen för att jag inte har styr på hormonerna gör ju inte att jag kramar mig själv till sömns. Jag känner mig ensam bland en massa människor och jag kan ibland tänka att livet inte bara är en strid utan faktiskt ett helt jävla världskrig. Jag får nog dessutom säga, att jag väldigt gärna hade snabbspolat tonåren ifrån barnens liv, för jag får ju inte precis betalt för den våndan.

Så går ju inte att säga, eller? Men tänk om man inte behövde hålla inne så mycket känslor. Tänk vad mycket lättare man hade varit att bära då.

Nu är det ju en herrans tur, att JAG inte känner SÅ ;)

Trevlig fredag önskar jag mig själv och alla andra!

Begåvat bra på att luras.

Och då framför allt sig själv. Och om någon är världsmästarbäst på att lura sig själv (medvetet dessutom) så är det jag.

För man måste väl ändå säga, att det är just det jag gör, när jag på min första dag med dietkost tillagar en av mina absoluta favoritfikarrätter, nämligen annanaspaj. Och detta under toner av min egen försäkran att jag inte ska ta en enda bit, eftersom den tillagas enkom åt mina besökande gäster. Innerst inne vet ju jag att min självdisciplin är mindre än Khadaffis förstånd. Och inte är det mina gäster som har gjort pajformen tom. Det klarade jag väldigt bra själv. Nästan halva pajen ligger i Mrs Huts inre tillsammans med två förskrämda dietpåsar och en herrans massa kaffe.

Så, inför i morgon skriker jag tyst, det kan bara gå bättre!

Hej på er!

Får jag presentera Fru Frukost, Herr Lunch och Doktor Middag

Ja, det ska intas flytande föda. Mrs Jabba the Hut har nämligen tagit platsen i spegeln. Hon åt förmodligen upp den gravida. Hon som kände sig både vacker och lycklig. Mrs Hut ser inget av det. Förmodligen för att allt dreggel och slem är i vägen.

Det slemmas rätt rejält. Lycklig är hon stundals, men slemmet befläckar med stigande kvantitet stunderna och jag tror faktiskt att Huttan, förutom den vackra, gravida även har satt i sig Tant Neggo. För bitterfittigt är det så det räcker. Så det är därför beslutet har tagits, nu ska Huttan och allt hennes äckelinnehåll drivas ut och förhoppningen blir ju således att den vackra blommar ut igen. :) some day.

Mrs Jabba the Hut = 93 kg

Bloggdesign

...är ju onekligen inte min grej, men när jag äntligen hittade en look som föll mig i smaken, då får jag ingen respons!? Detta på grund av att kommentarfunktionen inte fungerar. :)
Så tills jag har hittat hem igen får det se ut så här. Det värmer nämligen den lilla frusna själen, att se att NÅGON läser det man skriver.

Det äts semlor i Sveriges avlånga land och så även i det Pernklintska köket. Men tvi å fy för mandelmassa med den bittra smaken. Det går ju nästan inte att äta! Söt som en bebisrumpa ska mandeln vara och helst ingojsad med extra grädde för den där fenomenalt kletiga konsistensen :d hoppsan, nu rann det till!

Jag inväntar den mellanlilla systern. Vi ska skriva CV:sar. Utveckling och framgång åt folket!!

Krama om er i snöslasket! Ja! förresten, vad i herrans namn fick Gud att skicka ner en jädra massa slask igen. Dumt, dumtare, dumtast! ;)

Enhandsfattning och föda?!

gör att jag vågen och fläsket vill döda... :)

Det är ju nämligen som så här, att när man har en ängel hängandes i både bröst och armveck då är det där med matlagning inget som finns på menyn. Det går helt enkelt inte. För jag har inte införskaffat en sele än, och inte heller någon sjal. Utan ängeln hänger med och eftersom nacken inte riktigt stabiliserats, utan bokstavligt talat hänger med, ja, då är det om möjligt sådant man kan greppa med en hand som forslas in i matluckan.

På menyn denna, tillsynes grådränkta dag har det stått: Bulle, kaka, juice ur kartong och några bullar till. "Du är vad du äter" ropar någon. "Bulle" säger jag!

Vågen var så snäll under graviditeten, jag mådde så förträffligt bra! Vågen är jävlar i mig inte snäll längre, och den där våren som kommer med sina smygande steg skapar lite häng i sinnet. Galet är det, för våren är efterlängtad så det spränger i bröstet, men ändå så ska den år efter år skapa oro och skugga. Förstadiet på våren är sådan i vart fall, men när värmen väl är här så lättar det oftast.

Jag hoppas nog ändå att det är snällare i år, för jag tycker ju att jag har så mängdmassa mycket att känna glädje för. Då kan gott den där dystergöken som bor inuti hålla sig borta. För jag vill vara en trallande jänta ja trall a la.

Nu ska jag gå och äta något som det behövs två händer till. För ängeln har äntligen somnat. Varför inte två bullar? ;)

Puss

By the way...Jag älskar dej!

Lite ilska så här på fredagskvällen är väl aldrig fel?!

Tänk att det alltid är så...att ungdomar och tonåringar som gör saker som kanske inte alltid är gjorda med eftertänksamhet, alltid gör dessa saker för att de har det "jobbigt".
Min son t.ex. han gjorde en ( inte allt för eftertänksam) handling i skolan. Detta skapade lite versala reaktioner.

"Han har det lite jobbigt just nu, hans mamma har ju precis fått en bebis".

Jaha. Han har det jobbigt just nu, för att hans mamma precis har fått en bebis. Vilket välgrundat antagande!

Ju mer jag tänker på det, desto argare blir jag. Eller arg förresten, jag blir nog mer förtvivlad. För om det är något jag försöker undvika, så är att att mina stora barn ska bli lidande av att jag har fått ett litet barn. Men lik förbaskat så gror antagandena och olyckskorparna skriar över byn. Precis som de gör när man separerar. För gud hjälpe om det skulle finnas separationer som faktiskt behöver äga rum och som ger ungdomarna ett par föräldrar som faktiskt mår mycket bättre och därigenom kan ge ungdomarna en tryggare bas.

För det är väl inte så att en kille i åttan kan göra lite tokigheter bara för att få sina polare att skratta? Att det grundar sig i något så banalt är väl helt crazy antar jag. Det måste ju vara för att han har det jobbigt. Vem i helvete hade det inte jobbigt när man var 14 bast och tyckte att skolan sög.

Nu hörde jag några tankar, att jag sitter här och eggar upp mig för att jag har dåligt samvete och att jag i bloggen försöker försvara mig. Men jag försöker nog inte så mycket försvara mig som jag vill försvara min fina pojke. Tokig det är han, och korkade saker det sker emellan åt. Men finare pojk får man leta efter...bara så ni vet :)

Vätskor!

Ja! Vätskor. Det florerar sinnessjukt mycket vätskor den första tiden efter en förlossning. Både uppe och nere. Ofräscht? Ja, det kan så vara men det är ju fortfarande ett faktum av excistens.

Tittar jag mig i spegeln så ser jag NÄSTAN det här. Kanske inte midjemåttet, men bröststorleken absolut!

Och ifrån dessa bombastiska behag kommer det MASSOR av vätska. Fontän-mode. Och tillsammans med en konstant produktion av denna livsnödvändighet för min lilla ängel, så kommer doften av sur livsnödvändighet. Tröjan, byxorna, sängen, golvet...you name it och det luktar sur mjölk. Men det är inte den enda vätska som sprids i den här lägenheten. Åh nej, vi har uppkast också. Livsnödvändigheten som har legat i magen några sekunder för att sedan kastas upp och förvandlas till vit sörja a la kräx.

Men äckligast av dem alla är ...jo, jag tänker säga det. Avkastet, eftersmeten eller vad det nu i medicinska termer heter. Det som gör att man i närmare 6 veckor inte kan känna sig fräsch alls. Det som gör att man inte ens kan fundera på att slänga av sig paltorna för att gosa till det med älsklingen. Den vätska som gör att man får gå omkring i inkontinensbindor och känna sig som Asta 87 bast. Det är är den värstaste av vätskorna.

Till alla rinnande ingredienser går sömnlösheten hand i hand med hormontoppar som skulle skrämma iväg Adolf Hitler. Djupa berg och höga dalar, eller vi kastar om för att förvirring inte ska infinna sig. Höga berg och djupa dalar. Det går fort mellan euforisk glädje och förtvivlad gråt.

Men för att inte skrämma kvinnor som inte har gått igenom detta fantastiska så är det faktiskt just så. Det är fantastiskt och trots att den vackraste av pojkar har skrikit sig hes 3 nätter i rad på grund av att magen svider, så sitter man nu i tystnaden och insuper energi. Det är i sanning häftigt att vara kvinna och det är häftigt som fasen att vara mamma till både spädbarn och tonåringar!!

Thank you and good night ;)