Enhandsfattning och föda?!

gör att jag vågen och fläsket vill döda... :)

Det är ju nämligen som så här, att när man har en ängel hängandes i både bröst och armveck då är det där med matlagning inget som finns på menyn. Det går helt enkelt inte. För jag har inte införskaffat en sele än, och inte heller någon sjal. Utan ängeln hänger med och eftersom nacken inte riktigt stabiliserats, utan bokstavligt talat hänger med, ja, då är det om möjligt sådant man kan greppa med en hand som forslas in i matluckan.

På menyn denna, tillsynes grådränkta dag har det stått: Bulle, kaka, juice ur kartong och några bullar till. "Du är vad du äter" ropar någon. "Bulle" säger jag!

Vågen var så snäll under graviditeten, jag mådde så förträffligt bra! Vågen är jävlar i mig inte snäll längre, och den där våren som kommer med sina smygande steg skapar lite häng i sinnet. Galet är det, för våren är efterlängtad så det spränger i bröstet, men ändå så ska den år efter år skapa oro och skugga. Förstadiet på våren är sådan i vart fall, men när värmen väl är här så lättar det oftast.

Jag hoppas nog ändå att det är snällare i år, för jag tycker ju att jag har så mängdmassa mycket att känna glädje för. Då kan gott den där dystergöken som bor inuti hålla sig borta. För jag vill vara en trallande jänta ja trall a la.

Nu ska jag gå och äta något som det behövs två händer till. För ängeln har äntligen somnat. Varför inte två bullar? ;)

Puss

By the way...Jag älskar dej!

Lite ilska så här på fredagskvällen är väl aldrig fel?!

Tänk att det alltid är så...att ungdomar och tonåringar som gör saker som kanske inte alltid är gjorda med eftertänksamhet, alltid gör dessa saker för att de har det "jobbigt".
Min son t.ex. han gjorde en ( inte allt för eftertänksam) handling i skolan. Detta skapade lite versala reaktioner.

"Han har det lite jobbigt just nu, hans mamma har ju precis fått en bebis".

Jaha. Han har det jobbigt just nu, för att hans mamma precis har fått en bebis. Vilket välgrundat antagande!

Ju mer jag tänker på det, desto argare blir jag. Eller arg förresten, jag blir nog mer förtvivlad. För om det är något jag försöker undvika, så är att att mina stora barn ska bli lidande av att jag har fått ett litet barn. Men lik förbaskat så gror antagandena och olyckskorparna skriar över byn. Precis som de gör när man separerar. För gud hjälpe om det skulle finnas separationer som faktiskt behöver äga rum och som ger ungdomarna ett par föräldrar som faktiskt mår mycket bättre och därigenom kan ge ungdomarna en tryggare bas.

För det är väl inte så att en kille i åttan kan göra lite tokigheter bara för att få sina polare att skratta? Att det grundar sig i något så banalt är väl helt crazy antar jag. Det måste ju vara för att han har det jobbigt. Vem i helvete hade det inte jobbigt när man var 14 bast och tyckte att skolan sög.

Nu hörde jag några tankar, att jag sitter här och eggar upp mig för att jag har dåligt samvete och att jag i bloggen försöker försvara mig. Men jag försöker nog inte så mycket försvara mig som jag vill försvara min fina pojke. Tokig det är han, och korkade saker det sker emellan åt. Men finare pojk får man leta efter...bara så ni vet :)

Vätskor!

Ja! Vätskor. Det florerar sinnessjukt mycket vätskor den första tiden efter en förlossning. Både uppe och nere. Ofräscht? Ja, det kan så vara men det är ju fortfarande ett faktum av excistens.

Tittar jag mig i spegeln så ser jag NÄSTAN det här. Kanske inte midjemåttet, men bröststorleken absolut!

Och ifrån dessa bombastiska behag kommer det MASSOR av vätska. Fontän-mode. Och tillsammans med en konstant produktion av denna livsnödvändighet för min lilla ängel, så kommer doften av sur livsnödvändighet. Tröjan, byxorna, sängen, golvet...you name it och det luktar sur mjölk. Men det är inte den enda vätska som sprids i den här lägenheten. Åh nej, vi har uppkast också. Livsnödvändigheten som har legat i magen några sekunder för att sedan kastas upp och förvandlas till vit sörja a la kräx.

Men äckligast av dem alla är ...jo, jag tänker säga det. Avkastet, eftersmeten eller vad det nu i medicinska termer heter. Det som gör att man i närmare 6 veckor inte kan känna sig fräsch alls. Det som gör att man inte ens kan fundera på att slänga av sig paltorna för att gosa till det med älsklingen. Den vätska som gör att man får gå omkring i inkontinensbindor och känna sig som Asta 87 bast. Det är är den värstaste av vätskorna.

Till alla rinnande ingredienser går sömnlösheten hand i hand med hormontoppar som skulle skrämma iväg Adolf Hitler. Djupa berg och höga dalar, eller vi kastar om för att förvirring inte ska infinna sig. Höga berg och djupa dalar. Det går fort mellan euforisk glädje och förtvivlad gråt.

Men för att inte skrämma kvinnor som inte har gått igenom detta fantastiska så är det faktiskt just så. Det är fantastiskt och trots att den vackraste av pojkar har skrikit sig hes 3 nätter i rad på grund av att magen svider, så sitter man nu i tystnaden och insuper energi. Det är i sanning häftigt att vara kvinna och det är häftigt som fasen att vara mamma till både spädbarn och tonåringar!!

Thank you and good night ;)

Frustration vänds till lycka

och däremellan, en djävla massa smärta! För fyttirackarn vad ont det gör att föda barn.

Som 3-barnsföderska kan ju detta verka som något man i förtid borde känt till. Men jag ställer mig med förvånat uttryck i skriven stund. Jag minns det inte. Ont - JA. Men inte SÅÅÅÅ ont :)

Kan det vara att åldern gjort att smärttröskeln blivit nedsågad till en liten flis?
Kan det vara att man med åldern blivit så fantastiskt "tight" där nere att svårigheter uppstått? (försöka duger ju)
Är det oron som gör att man spänner sig mer?

Nåväl, hur det nu än ligger till med den saken så gjorde det ont. Och det tog längre tid än både jag och barnmorskorna trott. För barnmorskan sade lugnt till mig där jag låg och fyllde upp ett STORT badkar med Lustgasmasken i krampaktigt tag; Vi hinner nog tyvärr inte lägga någon bedövning på dig.
Nähä?! Men då går det ju inte, tänkte jag. Då ÄR det ju straight omöjligt. Och runt den tiden började smärtan att tillta något alldeles okristligt.

Det är något fruktansvärt det där, att se på kurvan och att veta, nu när sammandragningen stadigt börjar gå mot högre siffror. Då gör det väldigt ont. Panik är ju inte precis hjälpsamt i samband med försök till avslappning.

Men efter 5 timmar av olidlig smärta, så fick barnmorskan inse att det inte spelar så stor roll att hon som ligger och kvider är omföderska. Hon hinner nog faktiskt få lite hjälp på traven hon också. Och lustgas i all ära men EDA efter smärtsamhet är som att gå en promis med Sankte Per i himmelriket.

Jag kunde ha somnat i det läget. Trots att smärtkurvan gick upp mot närmare 80. Jag passade t.o.m.på att få en lustgastrip som gjorde att Älsklingen frågade: What are you laughing about?
- She is drunk, förklarade barnmorskan med ett lugnande leende.

Barnmorskorna som hade sitt vakande öga tyckte att vi klarade oss så bra nu, så vi blev lämnade ensamma. Och vi hade det ganska så bra. Tills klockan närmade sig två på natten och de tittade till oss.
- Do you hear that she has changed her sound? barnmorskan riktade sin röst åt Gigi som höll i sin mobiltelefon ( jo, han filmade :D).
- Yes! lite förskräckt faktiskt, och med vattnig blick.

Och jag hade ändrat ljud. När jag fick återblicken uppspelad via mobiltelefonens lilla fönster var det liksom inte jag. Det var en jätteulv ifrån urtiden som var brunstig, om jag ska dra lite kvalificerade gissningar på ljud alltså! Mycket underhållande för somliga, oerhört genant för mig! Jag låg på sidan och lät tämligen bajsnödig och på 3 minuter, med några få krystningar så hade jag lyckats "skita ut ungen" som mina tonårssöner så vackert beskrivit händelsen.

Det jag därefter lyckas få ur mig är orden "Oh my gosh". Ord som upprepades ungefär 100 gånger. Varför väljer jag just den frasen? "Åh fy fan" hade ju kanske stämt in bättre. Jag är ju både svensk och ful i mun. Men "Oh my gosh". Det är för mig ett förbryllande avslut :)

Om vi bortser ifrån urtidsljud och allmänt smet och klet, så är detta det vackraste som finns. Och när man nu riktar sin blick mot sitt tredje mirakel i livet. Då är livet en saga som går i mycket rosa toner och med fluff...en jädra massa underbart fluff!!

.....

Jag försöker sätta punkt. PUNKT! PUNKT FÖR HELVETE!

Tystnad

Funkar ju så där. Att sätta punkt för graviditeten alltså.

Överskridd förlossningsdag. Söker man synonymer på överskridd får man upp följande: passerad, gått över, överträdd, ha större omfattning än....

Jaha, fråga mig inte varför den informationen landade i inlägget, men det tog några minuter att titta och varje minut att stryka är ju för djävulen en livstid. Excusez moi - ursäkta min franska, men just svordomar, bitterhet och den grövsta nivå av otålighet ligger nära nu.

Det är nästan så att man under de lägsta av stunder tror sig att den lilla överbakade ängeln driver med oss :) för det har han nog förmågan till. Smart som han är! Han gosar runt där i fostervatten och visar finger åt oss. För att vi längtar SÅ mycket.

Jag har börjat, ja, skrika åt magen. Först var det lockelser i ljuv ton, men allt medan veckodagarna har passerat så höjs rösten. Nu är det en falsett som verkligen skär i hörselgången hos oss här ute...så troligen låter det ganska otrevligt även för honom. Och det är inte ljuva lockelser. Det liknar snarare hot! Och ibland vänds det och blir så kallad motsatsstrategi.
"Du får inte komma ut nu...bara så du vet. För då blir mamma arg".

Ifall du nu undrar så funkar inte det heller. Jag övergår till lockelser med den ömma moderns ton. Det ligger ju ändå närmre till hands. Eller låg, för min förändring i personlighet har kanske blivit kronisk?

Det är väl klart att det i mitt understa inre ska finnas en osedvanligt seg slempropp, som gör att vår efterlängtade lilla skapelse inte ska kunna passera ( och i min uppmålade bild så glider den LILLA kroppen med det LILLA huvudet förbi den där trånga gången som kaviar i en kaviartub!!). Det kommer inte ens göra ont :D

Varför valde jag liknelsen kaviar?! Det luktar ju inte friskt!!

Jag gör ett nytt försök:
Och i min uppmålade bild så glider den LILLA kroppen med det LILLA huvudet förbi den där trånga gången som....honung på en varm pannkaka.......hehe :D

Nähä...nu ska la inte jag sitta här och skriva. Idag ska faderskapet fastställas :)

Komsikomsi lilla hjärtat...är du snäll!

Kramas!

Att gå i väntans tider.

Vänta. Det kan ju vara ett nog så bra ord. Men ibland, och tillsynes ganska ofta i mitt liv, så tycker jag ordet vänta är av den jobbiga sort. Jag vill inte vänta. Jag vill ha nu. Jag vill göra nu. Jag vill uppleva nu. Jag vill få gjort det nu osv. osv.

Nu väntar jag. Nu väntar VI.

Den lille borde komma nu, eller egentligen inte förrän om 9 dagar. Men vem vill vänta?!
Det är många tankar som hinner gå runt under tiden som man väntar. Det är många känslor man hinner gå igenom när man väntar. Väntan gör att man hinner bli rätt trött på att vänta.

Förväntan är nog ändå det fina. Längtan och förväntan på det som komma skall. Jag längtar att få hålla honom i mina armar. Att få låta min näsa följa hans kind och fullkomligt inhalera doften av en ny individ. Den lukten borde på något vis gå att buteljera eller få som doftljus. Mums!

Jag längtar efter att få se honom utvecklas, men tro mig! Jag ska ta vara på varje stund av dagen. För med två tonåringar i hemmet vet jag hur fort tiden går. Och förr längtade och väntade jag på varje framsteg och varje stund som komma skulle. Jag ska göra allt jag kan för att ta vara på stunden.

Jag kommer sakna min mage, eller kanske snarare känslan av att vara helt tillfreds med kroppen. För även om stunder finns av att jag kallar mig själv Barbapapa så har jag känt mig förvånansvärt nöjd. Nästan smal :) crazy...I know!

Jag ser fram emot att få kramas med älsklingen...obehindrat :d oboy! Att ligga nära och tätt länge, länge. Det längta jag efter! Att få kyssas utan att behöva ta livsavgörande andningar då näsan varit mer eller mindre igentäppt i 6 månader.

Jag älskar mannen, av hela mitt hjärta och att få känna det så här är så otroligt häftigt! Jag längtar efter att få bli hans fru, ringmärkning och hela paketet!!

Jag längtar efter att få gå till gymmet ( Jo, faktiskt...men du behöver ju inte kontrollera hur ofta eller när jag börjar ;)).

Jag längtar efter att inte behöva sova 20 utav dygnets 24 timmar. Jag längtar efter att få spendera lite aktiv tid med tonåringarna...kanske t.o.m. hänga med i löpningen. Ha, ha, ha...vi kan väl säga att det som i stundens hetta kommer ner i skrift inte behöver vara en profetia :D men viljan kan ju finnas.

Jag längtar och väntar på att vi ska bli 5 i familjen....att min samling av grabbar ska bli komplett. 4 manliga individer och jag. Det är grejer det!

Så jag fortsätter min väntan och återkommer när jag kan berätta hur vi har det, min familj och jag.

Det är inte annat än att det kliar lite...

och jag försäkrar, det är inte kli i den bakre regionen som orsakar irritation.

Jag är väldigt sugen på att vara en på miljonen som börjar dela med sig av bakeri och middagsmakeri. Jag har tidigare haft ett kraftigt avstånd till detta och sagt; Det där är inget för mig. Men....kanske ändå? Och som grädde på moset så ska jag försöka lära mig att fotografera :)

OMG!! Jag håller på att transformeras. Min syster skulle förmodligen hävda att jag hamnat i mammaträsket och att jag omedelbums måste genomgå livsviktig utdrivning av denna förödande demon. Att transformeras till äckelkärring som sitter och djupdyker i sin förlossning, bullbak, blöjbyten och huruvida tyget i den ekologiska bomullen verkligen är mjukare än "vanlig"bomull, det är bland det värsta som kan hända. Då är man liksom förstörd. Tantvarning, tråkvarning och alla möjliga andra varningstrianglar dyker upp just för att man har indoktrinerats och muterat till en MAMMATANT! Heaven forbid!

Men jag är nog inte riktigt där ännu ;) Jag går ju som sagt ( även om det inte uttalades så) bara och funderar på att göra det!

Bakmaskin i sliskigt vin.

Det skulle kunna vara en titel på min självbiografiska bok. För i läget av dagen är det just så livet känns. Jag bakar så att jästen bara yr i luften och det där med att bada i sliskigt vin? Ja, det känns som om livet är rätt gött. Gött och sliskigt. Sen att jag inte intar någon som helst alkoholhaltig dryck hör ju liksom inte till saken. Jag badar i goda känslor.

Igår grät jag floder när jag kom hem. Jobbets vardag kan vara hårt mot en gravid kvinna. Mot en ogravid kvinna också faktiskt. Men jag är fortfarande i en förträfflig pöl av slisk. Eller, i alla fall så är den övergripande känslan sådan.

För några år sedan satt jag och konstaterade att jag var inkapabel att älska en annan person. Så fel jag hade. Så tragisk och ensam jag var. För nu älskar jag som aldrig förr och ju mer jag analyserar orsaken så är svaret på gåtan tämligen enkel. Jag känner mig älskad. Jag tror till och med att jag älskar mig själv mer nu. Och det är ju i det, som så många psykologer hävdar. Det är ju i detta som allt grundar sig. Älskar du inte dig själv så kan du heller inte älska någon annan.

- Will you marry me? frågade jag min älskling i går när han stod i dörrposten till sovrummet. Samtidigt rann tårarna ner för mina kinder. Inte tårar av sorg utan tårar som trillar ner för kinden då jag tänker på hur mycket jag älskar honom, och hur gärna jag vill dela min ålderdom med just honom.

- Of course I will, svarade han samtidigt som han tog tag i mig och tittade mig djupt in i ögonen. I would marry you yesterday if I had the possibility, you know that right?

I våra blickars mjuka kamp känns kärleken nästan smärtsamt. Tillsammans med honom är ensamheten mindre svår och varje stund som vi spenderar tillsammans är varm och alldeles, alldeles för kort.

Vill inte!

Idag vill jag inte vakna. Min kropp vill inte styras och smeten i huvudet har strejk. Jag vill inte äta och jag vill inte dricka.

Jag vill inte att min kropp inte ska vilja. Men kroppen vill fortfarande inte lyssna på den inre rösten som inte vill någonting.

Jag ville inte duscha, men eftersom jag var tvungen att ta mig ut och handla lite mjölk, som jag för övrigt inte vill dricka. Ja, då var jag ju tvungen att ställa mig i den tighta hörnan och låta vattnet rinna ner för min kropp. Detta fast jag inte vill.

Jag vill inte se mig i spegeln, för ögonen vill inte känna igen min kropp. Jag ser ut som en gigantus valus. Och det vill inte jag.

Nu är klockan skitmycket och jag vill inte att fredagen redan ska vara slut. Jag hade så mycket jag ville göra idag. Igår. Igår ville jag allt. Men idag? Idag vill jag INTE!

Så, nu ska jag sluta skriva i min blogg. Inte för att jag vill men för att jag inser att ingen vill läsa om sådan här skit. Istället ska jag nu gå och diska. Tillslut kanske jag åtminstone vill se en film.

Tack och hej ifrån en neggotjej

Djävulusiska förkylning. Har jag blivit man?!

6 dagar?!
Ska det behöva ta så lång tid innan man orkar ta sig upp utan nära-döden-upplevelse. Och det på grund av en vanlig, sketen förkylning. Host, snörvel, suck och stön. I 6 dagar har man varit ett klagande åbäke. Och jävlar i havet vad jag har klagat. Som en man alltså. Stackars mig. Stackars lilla gravida mig skall tillägas. För under vissa stunder så trodde jag faktiskt att jag skulle föda för tidigt, genom munnen. Det är ingen trevlig känsla!

Mitt i detta inferno av basiller och klagosånger skulle ett ultraljud göras. Svettiga jag och tålmodiga Gigi tog sig till Barnmorskemottagningen.

Där såg vi vårt lilla pyre igen.

Till en början så var vi ganska säkra....det saknas en dingeling. Alma...våran lilla vackra Alma. Men allt efter som undersökningen pågick så vart där nog något ändå....eller är det navelsträngen som lagt sig så lämpligt. Alma eller bebisen med tingeling.
För om det är något som vi inte har fastställt ännu, så är det just namnet på "Dingeling". Vincent ligger nära...Benjamin är mitt önskemål därefter. Dante och Zion är andra förslag. Marco och George är farmor Marias namn på listan, men inget är bestämt eller lika självklart som Alma.


Alma som betyder själ på spanska. Själ, som i själsfrände. Som vi!

Ovissheten följer oss ett tag till, för inte ens barnmorskan var säker.