Det går upp & det går ner.

Stabilitet.

Det är ju något som är tämligen angenämt att ha i sitt liv. Både professionellt och i privatliv. Men när det ena vippar till det andra så är ju onekligen stabiliteten...inte där.

Att ha ett arbete är grunden till ALL stabilitet skulle jag nog våga påstå. För med arbetet kommer en trygghet som ger inkomst som ger möjligheter och trygghet åt privatlivet. Som en grundläggande regel i vart fall.

För 7 månader sedan kom första smällen. Uppsägning på grund av arbetsbrist. Detta löste sig ganska så smärtfritt i januari. Ny anställning, på prov för visso men det ger ju en viss trygghet om man är en arbetskraft av rätt kaliber.

Under dessa 7 månader har dock viss instabilitet verkat på annat håll men inte i den mån att vippen varit för kraftfull. Som anställd hos kommunen har man det inte bara gôttigt!

I morgon skulle min livskamrat få en förändring i sin anställning. Från provanställning och vidare till tillsvidaretjänst. Vad händer? Jo, idag blev han kallad till möte. Och uppsagd p.g.a. arbetsbrist. Behöver jag säga att stabiliteten svajar. Företaget är så "fina" dock så de vill gärna använda hans kaliber till den siste oktober. Men sen blir det tack och hej. Förmodligen. För ingen kan ju lova något eller ens våga säga bu om bä. Vad som helst kan ju dock hända under några månader *blink*blink*.

Kör upp ovisshet i röven och stånka fram stabilitet och trygghet tänker jag. Men det får man väl inte.

Var det inte äckliga moln på himlen tidigare så vill jag nog påstå att de finns där nu!

AfroSara

Med lite afrikanska rytmer i livet så känns allt lite bättre...eller?
Ja. Jo. Jo, men visst.

Jag är, som alltid mer benägen att skriva när det är lite depp på G. Hängläpp och dippsås.

Alltså. Egentligen finns det inte anledning till dippläppen men just idag är det lite vemod. Väder, PMS och sommarledighet ger mig tid att känna och då letas det liksom gärna upp lite sånt. Sånt som gör att jag lyssnar på Absolut Hängläppsmusik och annat tårdrypande.

För egentligen är jag helt okej. Det är nog bara som så att all läsårsstress tar ut sin rätt och gör att när man äntligen får en chans att varva ner, då blir kroppen snorchockad av det och begreppet MENINGSLÖS börjar kötta upp sig.

Nu kan jag inte skriva mer, för familjen ropar men jag tyckte det var fint att iaf få ihop några rader som kan få någon att ta sista steget till fulldepression :).

Jag återkommer nog i sommar!

När solen dyker upp bakom den gråa sörjan på himlavalvet blir livet fult av ljus. Inte bara på huden utan hela vägen in.

När solen lyser blir problemen upplysta och sällan ser man annat än en lösning.

I let you in on a secret. Jag ÄLSKAR solen!

Vid närmare eftertanke är det rätt galet, att jag bor här. I Svedala. Ett av de mörkaste av länder, där solen inte lyser sig igenom molnen med särdeles frekvent kapacitet. Jag borde ju leva i solens olika riken, då skulle jag ju vara fantastiskt framgångsrik och glädjefull. Eller?!

Sportlovsvecka och mammatankar.

Jag är mammaledig.

Är man en dålig mamma för att man stundtals tycker att det är bra mycket "jobbigare" att vara det,  än att vara på jobbet?

En ettåring är ju ljuvlig på många sätt. Men en ettåring har också magiskt mycket energi, och ett sagolikt begär av att testa och lära sig saker. En 36-årig mamma har ibland tragiskt mycket mindre energi, och kanske inte riktigt så mycket tålamod för test och uppmärksamhetsbehov.
Ibland kan mamman känna, att behovet av att ha absolut noll hudkontakt är tämligen övermäktigt. Det är en ekvation som inte riktigt går ihop sig det.

Det som är väldigt bra är ju att pendeln faktiskt svingar både snabbt och kraftfullt. Oftast så räcker det med att gå in i ett annat rum. Sitta som en grönsak på golvet i några sekunder, för att sen återgå till ettårsbus och uppmärksamhetsgivande. Och det är få saker som som smälter mammans hjärta lika snabbt, som när dessa små blå tittar upp på en.

Jag önskar er ett energi-givande sportlov! Och till alla andra vanliga, dödliga medmänniskor, som faktiskt jobbar en vecka som denna, önskar jag er värme och kraft :)

Den helande kraften.

I går slöt jag upp med mina mycket goda vänner Helena & Michelle i Varberg. Tillsammans skulle vi få uppleva en sk. Gudinnekväll.

I dofter från rökelser och med medicinkvinnan Anns kraftfulla stämma, tillsammans med trummans slag, gick vi in i meditation. Vilken egendomlig upplevelse. Vilken kraft!

Tårar som kom ifrån ingenstans, som en flod. Men mitt ansikte rörde sig inte i den där ful-gråt-minen, ni vet. Utan jag satt avslappnat och berördes verkligen på djupet. Efter 30 minuters meditation berättade Ann att 2012 är året då det är än viktigare att ta hand om vår hälsa. Moder Jord höjer frekvensen och vi behöver stå redo och ha styrkan att stå emot.

"Ära Moder Jord och den feminina vibrationen i dig". Yeah baby!

När meditationen var avslutad gav hon var kvinna några ord och tankar att ta med sig. Något så klockrent och träffande har jag nog aldrig varit med om förut och allt gav mig en klarare insikt. Jag frös som en hund på min hemresa och känslan av total uttömnad omslöt mig.

I morse vaknade jag med en obeskrivlig glädje i kroppen, och många utav sakerna som legat på min att göra lista fick en bock framför sig fortare än jag hann att märka.

Kommer jag göra om det?! You bet!


Hoo

2012

Det är ju inte utan att man undrar vart tiden tar vägen! Vid eftertanke och tillbakablick minns jag knappt året som gått. De stora händelserna, naturligtvis. Men däremellan, och där efter känns allt som en deg. Året har i runda slängar 52 veckor. Inte en.

Lite vemodigt kan jag tycka. Att jag uppenbarligen inte tar vara på dagarna som går. "Livet är inte dagarna som passerar, utan dagarna man minns" säger Mads Mikkelsen i Fritidsresors tv-reklam. Innebär det då att jag inte minns mitt liv? Skrämmande tanke.

Detta resulterar ju i att ett av alla de nya kraven, som ett nytt år oftast bär med sig, bör bli att skapa dagar som jag minns. Så att livet inte passerar för att sen i backspegeln belysa, att man/jag känner att jag inte har något liv.

Nog med dystergökeri. Tillbaka till 2011. Det var ett bra år. Så mycket kan jag säga. Ny familjemedlem, kärlek som består, söner som växer sig kloka och jobb som kan hållas på behörigt avstånd. Pengarna räcker fan aldrig till, men det är väl ändå så för de flesta. Jag svälter ju inte!

Vad ska då 2012 ha i sitt sköte för Pernklintsasas dotter? Listan är gedigen. Listan är lång. På önskemål och nyårslöften.

Jag ska bli sämre på en jävla massa! Som att låta människor som uppenbarligen inte tycker om mig få styra över tankar och energi.
Jag ska bli jättedålig på att ta hem jobbet!
Facebook ska absolut hamna längre ner vad gäller socialiseringskanaler.
Jag ska börja umgås med folk.
Jag ska fika mer, inte ensam, utan med vänner och bekanta!
Corpus ska få en ny medlem, från och med i morgon. Och om inte jag fram-manar en jordbävning på Afrodansen, så har jag uppenbarligen inte hoppat tillräckligt mycket. Geledäcket, som jag lyckats placera runt min kropp ska daska ända upp i hårfästet!

Det är bara några av alla goda ting som står på den där listan. Men viktigast utav alla är nog följande:

Jag ska vårda Sara. För hon är så förbaskat viktig för så många människor. Jag ska ta reda på vad som gör henne lycklig. Jag ska hjälpa henne våga att ta steg mot riktningar där hon kan känna sig som en hel individ. Sara kanske inte ska jobba som lärare i Marks kommun. För Marks kommun är inte särskilt bra på att ta vara på henne!

Mina barn förtjänar det bästa, så därför ska jag försöka att ge dem det :)

Gnället som allt som oftast berör mina läppar skall upphöra. Gör om, gör rätt!

Men nu, när det blivit den tredje dagen efter uppståndelsen. Nu ska jag bara ta min väldigt braiga bok till sängen och sakta ska mina ögon få smeka orden för att sedan, eller mer troligt snart,  slutas och skänka mig sömn. :)

Godnatt mina kära!

En fredag i december....

och utanför fönstrets vattendränkta hinna viner vinden ilsket. Kallt, mörkt och dystert. Det är december och bara några veckor kvar tills den 24 december. Den dagen på året då känslorna allt som oftast spelar mig ett spratt.

Det har hänt, mer än en gång att jag sitter och gråter en skvätt, ofta i vald ensamhet. Inombords är känslorna i kris och jag har aldrig riktigt kunnat peka ut vad orsaken är. Det har nog alltid varit en salig blandning.

Får jag frågan om jag tycker om julen, blir det spontana svaret ja. För det gör jag. Men december är också månaden då jag har flest deppdagar. Ångest, oro, sorg och diverse andra känslor tar över. Samtidigt pågår det en kamp inom mig, då jag kräver att jag ska baka, städa, pyssla, köpa, skapa och alla andra tänkbara verb. Jag vill ha tomtebolyckan. Men den passar liksom inte ihop med dystra barndomsminnen, saknaden av tradition och den ständiga önskan att ge mer av allt det som man inte har. Julen är viktig för mig, men jag säger alltid raka motsatsen och vill aldrig vara den som kräver.

Julen är den tiden på året då jag nästan alltid känner mig bortvald. Så oerhört dumt. För jag är inte bortvald. Inte nu. Men känslan ligger kvar och den är otäckt verklig.

I år hoppas jag mycket på att mina inre demoner lägger ner jobbighet och sorgespel. Jag har så mycket jag är tacksam för!

Nu tänker jag ta mitt rödvinsglas, köra skeden i glasspaketet och krypa upp i soffan. December månad. Värmeljusens skimmer och en sovande ängel i sängen.
Livet är ändå bra gott.


Varmaste kramen om er!

Det har tidvis gått bra och så har 15 år gått.

Det där med att inte låta själens mörkaste väsen ta över. Att med viljekraften kväva den djäveln, redan innan den planterar sina frön. Tvivel. Oro. Avund. Sorg.

Det har tidvis gått väldigt bra, att känna att jag kan glädjas åt det lilla. Men också det inne mittemellan och det jättestora bra.

Idag är inte en av de bästa dagarna. Jag känner mig ledsen. Väldigt ledsen. Om vi kryddar nedstämtdhet med lite extra komplicerade kvinnoegenskaper på det. Ja, då förstår du nog.

Jag har nu, under några utav dagens timmar funderat på vad det kan vara som triggade igång det den här gången. Svaret är suddig, men det skulle kunna vara det faktum att jag i morgon har varit mamma i 15 år. Femton år!  Hur ända in i kaklet har det gått till? Det innebär ju onekligen att jag inte är 15 år själv.

Sommaren 1997

Det innebär också att den lilla trolliknande varelse som jag höll i min famn efter 36 timmar av oavbruten smärta inte är ett litet barn längre. Min förstfödde, oerhört älskade son. Jag är väldigt stolt över honom. Jag är väldigt stolt över alla mina söner, med alla de olika personligheter och temperament som kommer i paketet.

Med mina mödraögon ser jag den förste utvecklas till en härligt sprallig, ung man. Han har en värme över sig som är fantastisk. Vi delar samma humor, och även om det kanske inte är en fördel så liknar han sin känsliga mor. Både till utseende och vad gäller den väldigt åtkomliga förmågan att få stick i näsan och ögonregn. Särskilt när vi tittar på film. Men jag är värst, det erkänner jag.

Jag tror faktiskt att det är en blandad kompott av orsaker som gör att jag sitter med viss melankoli i afton. Åren som går, barnen som växer och sakta försöker förflytta sig bortanför mammas blick. Mörkret som likt ett askmoln tornar upp sig varje eftermiddag. Solens frånvaro och det faktum att fast man sliter halvt ihjäl sig både i hemmet och på jobbet, så är det aldrig riktigt nog. Pengar som aldrig räcker och fan med sin jävla moster!

Vilken partypingla jag är! Men nej, usch och fy. Jag ska ju glädjas åt morgondagen. Det är nämligen en dag att fira. 15 årskalas och det på storslaget vis, med ex-släkten, ex-kexet och min fina familj. Släng av dig depp-kepsen Sara P och återta glädjen för det lilla :)

Fredagsblues?

Värmeljusets flammande låga hypnotiserar mig en aning, och jag drömmer mig bort en stund. Idolfinalen sprakar loss ifrån plasmans gaslåga. Jag återkommer, riktar fokus mot skärmen och med den vassaste av tungor sänker jag en efter en.

Halvliggande, med kuddar under varje veck försöker jag justera vikten så att ryggen ska kännas smärtfri. Ensam, med gosmonstret sovande i sin varma säng.

Fredagsbluesen smeker över mig. Dagar som denna känns ensamheten ganska ovälkommen. Tonårsbarnen har pappavecka och mannen jag älskar svingar sina knivar i pastakokarens ånga.

Det är i ensamhet som tankarna får fritt spelrum. Fritt spelrum för mina tankar kan innebära en djupdykning i begrundan. Inte sällan den något mörka begrundan. Där får funderingarna korsa varandra kring varför människor i min omgivning är som de är. Varför jag agerar som jag gör och hur jag på bästa sätt kan förändra mitt beteende till det bättre.

På frågan hur jag skall kunna förändra andras beteende blir jag aldrig klok. De människor som stjäl min energi skall jag försöka hålla mig utan. Inte lättvindigt. Jag saknar ju det jag går miste om. Men jag måste prioritera mig. Och jag måste prioritera de mina som gör det fina.

Ensamhetens tankar vänds från mörker till ljus. Trots en kropp som inte lyder, en lägenhet som är väldigt tyst och en mage som ropar efter något att äta så kan jag njuta av att vara just ensam.

ENSAM.
Allena.
Utan sällskap.
Solo
På egen hand.
Enskild.
Isolerad.
Enslig.
Avsides.
Lämnad åt sitt öde.
Övergiven.
Utan familj.

Det finns många ord för ensam. Och inget av de nämnda ljuder särskilt ljust. Finns det positiva ord som betyder ensam?

Solitär känns som ett sådant. Det klingar inte negativt. För mig är det t.o.m lite mäktigt.
Solitär.
Sol.
Solid.
Solidaritet!

Det tycker jag om!

Här ligger-sitter-står lella jag!

Sjukskriven i veckorna två. Kom inte lägligt. Inte alls faktiskt. 
Det kom så olägligt att jag till och med fick ett mindre psykbryt på Vårdcentralen och nästan bönade läkaren att inte sjukskriva mig. Luftrörskatarr och "inskränkt", lumbal ryggsmärta :) , det går nog!
"Jag kan naturligtvis inte tvinga dig. Det är ett val du gör. Men utifrån vad jag ser och hur du rör dig och mår, så är min åsikt att du bör vara hemma. Minst en vecka. Du kan själv häva sjukskrivningen, om du mår bättre."
Haltandes, hostande så att jag skrämde slag på en gammal tant som halvsov och med rödsprängda ögon försökte jag klämma in mig i bilen igen, för att omgående köra till min chef och meddela "domen".

Det var med skam och med tårar rinnande för mina kinder som orden förkunnade att jag måste bli hemma.
Vi satt och pratade en lång stund och jag kan med varmt hjärta meddela er att jag har en av de bättre cheferna som finns i världen! Inte rasar jordens yta för att jag är hemma. Det ordnar ju sig. Men fyttirackar'n vad olämpligt det kom. Vi konstaterade att det goda flödet av underbara händelser inte sitter över vår verksamhet. Vi skrattade, kanske något hysteriskt över situationen. Och vi får innerligt hoppas att energierna värms upp och blir till dem av ett godare slag.

Jag hade ju dessutom utbildning i Varberg den här veckan. SOM jag sett fram emot den! Att djupdyka i lärarrollen och förstärka min syn på mig själv i densamma! Och hotellfrukost!  Och ett alldeles tyst hotellrum. Som gjort för att få läsa några rader i min bok. Men nej.

Nu sitter jag här, med en kopp te och ett förvisso perfekt kokt ägg och blickar ut genom en dimmig ruta, på en väldigt grå parkeringsplats. Jag ömsom står, ligger och går. Det gör nämligen galet ont att göra alla dessa nämnda ting längre än någon minut. Jag hatar min hosta. Jag tror grannarna hatar min hosta. Och älsklingen, som efter sitt kvällsjobb försöker återhämta krafter, väcks också han var femte minut. Vi hatar nog alla min hosta. Men den skiter väl i det. 3 veckor har den rasslat i luftrören. Och med tanke på hur den idogt håller sig kvar kommer det förmodligen fortsätta i några till. Mina muskler i halsen har förstorats. Man ska ju försöka se de ljusa i saker och ting. Jag har ådror som självaste Rambo. Snyggt....eller inte.

http://www.davidaston.se/pelvis.htm

 

 

 

http://www.cefarcompex.com

Jag tycker ju om att veta saker!
Så då tog jag fram en bild på den däringa leden jag har ont i, eller över. Och i samband med den fanns det en annan bild som helt enkelt verkligen beskrev hur jag håller på , i sängen och försöka hitta en okej ställning. Jag har dock ingen tens inkopplad.  Galet likt, om jag får säga det själv!


Det känns redan lite bättre!
Att åtminstone få tömma ut slasktratten på lite självömkan är aldrig fel!

Sköt om er!

LÖV is in the air!

Gigi  +

Sara = 

Jag är så tacksam för det som vi har. För det vi har skapat och för det vi skapar varje dag. Kärlek av bästaste sort. Tillsammans med dig växer jag....

HOST!

Nu kom jag av mig i kärleksförklaringen. Det var alldeles tokigt vad det gick att dubbeltolka.

Hur som helst. Jag älskar mannen som överöser mig med kärlek. Han gör mig inte bara till en bättre människa. Han hjälper mig att bli aningens mer lättsam. Att inte tolka in galenskaper, som ju kvinnor gärna gör, i händelser som ofta grundar sig på missförstånd. Jag har en viss fallenhet att alltid tolka beteenden, ögonkast, nedåtdragna mungipor och tystnad, till att det är jag som står i centrum för dessa händelser. Och då, naturligtvis, inte på ett positivt sätt. Eftersom jag är så galet bra på att piska mig själv, förutsätter jag inte sällan och för övrigt ganska självklart att det är JAG som är orsak till diverse tolkade ansiktsdrag. Good golly miss Molly!

Mitt hjärtas man säger ofta till mig: Du är aldrig orsaken till att jag känner mig nedstämd eller orolig. Du utgör orsaken till att det inte är värre än så här.
Många gånger räcker ord som dessa, eller dem vars betydelse förkunnar att den verkliga kärleken som bor inom oss är stark nog att klara både nedstämdheten och oron, de räcker för att demonerna skall skingras.  Och allt detta utan att kärleken tar skada. Hemligheten är ju just orden i sig, och att de uttalas och förkunnas. Tydligt och rakt.

Vi har lovat varandra att varje dag tala orden för att förtydliga minen som skapar oron som matar tvivel. Jag vill gärna ge dig det rådet också. Använd orden!

 Vincent   ❤