Frånvarande

Jo, jag känner mig lite frånvarande idag.

Jag finns i nuet, men ändå inte. Tittar mig i spegeln och ser en trött och "liten" Sara. Ögon som vittnar om för lite sömn och med mungipor som svänger neråt. Det rinner salt vätska ifrån ögonens hörn.

Sorg? Nej, det är inte sorg som får tårarna att falla. Jag sörjer inte. Jag vill påstå mig vara en lyckligt lottad person på många sätt, men idag vill kroppen bara hänga.

Allt är tungt och varje liten tanke får mig att känna mig ledsen. Otroligt ledsen. Skrika-rakt-ut-av-smärta-ledsen. Men orsaken kan jag inte sätta fingret på.

Det är många bitar som snurrar men det är ju också många som fallit på plats.

Jag gjorde min demontenta igår. Den ondaste av dem alla, som varit ett kärnkraftverks energiförbrukning långt inne i tanke och själ. Det kan ha gått bra, men det kan också ha gått mindre bra. Man vet ju aldrig riktigt förrän efteråt. När resultatet är vetskap.

Så egentligen borde jag känna lättnad, över att den är gjord och att jag kommit ett steg närmre målet att få bort alla rester. Men jag känner mig tyngre än någonsin och glädjen är idag svår att finna.

Julen känns som ett mörker där framme. Och jag tycker i vanliga fall om julen. Men i år känns den mörk. Den känns tung och svår att få till den glittriga och varma tradition som vanligtvis är fallet.

Jag vill lägga mig under kall mossa och sova i hundra år. Jag vill lämna mig själv för en stund.

Hjärtegryn....

Jag älskar mina barn!

Ja, det känns ju som en ganska given kommentar av en moder. Men just i denna stund kändes det extra starkt. De är två väldigt fina pojkar. Och jag är obeskrivligt stolt över dem. Båda två, men ibland får hjärtat en liten torn i sig. Jag kanske inte får dem att inse hur mycket jag älskar dem, eller hur stolt jag är över att de är så duktiga i skolan, så väluppfostrade när det gäller och helt enkelt så fina. Jag kanske bara tänker det .Och precis som jag ropar till dem vid flertalet tillfällen; tankar är det få som kan läsa.

Det är så tragiskt att det arga och upprörda kommer som en flodvåg ur munnen, men det fina och bra glömmer man liksom av att förmedla. Det ligger så ofta gömt i huvudet. Jag ler nog åt dem när jag tycker de gjort något bra, ser nöjd ut helt enkelt. Men i mitt huvud och i mina tankar så tänker jag ju så mycket mer. Men jag säger det sällan och det är ju mer än lovligt dumt.

Jag ska försöka bli bättre på detta. Jag ska bli bättre på att tala om de bra sakerna och jag ska varje dag ge dem de positiva tankarna, också. För ibland går det inte att undvika de arga, även om man önskar. Det är ju en del i uppfostran och en del i att som vuxen ta taget om tygeln.

Me, myself and I.

" Långa nätter. Där ute finns en värld av långa nätter. Och jag sitter vid fönstret i mitt rum och blickar ut över stadens alla ljus".

Melissas ljuva stämma ljuder ur PC:ns högtalare och i köket sitter Sara och äter.

Att dinera alena är kanske inte det som får maten att smaka mums. Men att dinera alena en måltid som man själv ansträngt sig för att göra, det smakar bättre än ostens torra skivor på ett förhårdnat bröd.

Först tänkte jag att detta måste ju vara det mest tragiska scenario jag kan iscensätta. Att föreviga en ensam tallrik vid ett ensamt bord, en lördagskväll. Jag fick ta bort boxen ifrån kamerans blickfång. Jag kan ju inte erkänna att det inte är ett glas vin som tas, utan troligen flera stycken.

Jag skickade bilden till Italien, för att fråga om det fanns en tydlig bit som fattades. Jo, den tydliga biten kände både han och jag. Men vi ska inte tänka så. Vi ska tänka positivt och det försöker jag. Och det lyckas ganska bra när jag känner efter. Maten blev ju riktigt god. Väldigt enkelt men väldigt gott. Pasta, tonfisk, persilja, vitlök, chili, citron, parmesan och en rejäl klick smör. Enkelt men gott...enkel och god. Det är bra att utgå ifrån. Jag tror att jag vill vara just det. Enkel och god.

Det är nästan bara fyra dagar kvar nu. Tills jag får begrava min näsa på hans hals igen, känna doften av honom. Fyra dagar kvar tills jag får känna hans händer omsluta mitt ansikte och bli lätt fuktig i ansiktet av hans halvöppna mun, och jag längtar så det värker i kroppen!

Jag tror jag har börjat andas kärlek. Jag förstår att min omgivning kan tröttna på detta kvittrande. Men jag måste få det ur mig. Jag förgås annars. Han är jag och jag måste få utlopp för känslan som pulserar i kroppen.

- Vad händer om du tröttnar på mig, skrev han frågande idag. Vad händer om jag tröttnar? Vad händer om han tröttnar? Vad händer när man tröttnar på att vara kär? Vad händer när man känner att kärleken lämnar?

Vi har båda erfarenhet av den händelsen, och jag tror att det är just det som får oss att inte tröttna. Vi borde veta bättre än så. Jag tror att man kan hitta tillbaka, om man tröttnar. Förutsättningen är ju att man inte låter det gå för långt. Man får inte äta upp kärleken med bitterhet. Då är den förlorad. Man får inte förlora kärleken i respektlöshet. Då kommer den aldrig igen. Men jag vill inte tänka så. Jag vill njuta av den kärlek som berusar oss båda två. Jag vill njuta av att inget känns omöjligt och att allt som styr är viljan att vara tillsammans.

För alltid och för evigt.

♥

Den lilla, Misstron och Kärleken.

"Arapapapapapapapadia arapa pa pa pa pa pa pa"

Inne i balkens kammare maler en hysterisk hackspett sin trudelutt.... men kroppen vill inte dansa. Kroppen är tung och trött.

Samtidigt som dragkampen äger rum, väljer hjärtat att slå för kärleken. Hjärtat är fyllt, hjärtat njuter men i liknande kamp som försigår på övervåningen, kämpar hjärtat mot saknaden och ensamheten.

Det är fan inte särskilt fröjdefullt att vara ensam, när man mest av allt vill ha armar omkring sig. Att se på film blir tragiskt tårfyllt, för alla beröringar, alla viskningar och alla tindrande ögon får hjärtat att värka mer. Jag har ju det där. Jag upplever också filmens kärlek. Med ordens hjälp upplevs det varje dag, men hudens sensorer känner inte samma tillfredställelse. Ögon och händer får inte njuta av att se och att röra. Men jag är inte bitter, bara lite ensam och väldigt trött.

Den här tröttheten gör mig tokig. För jag har massor av pågående tankar, som alla kräver en aktiv kropp och en aktiv hjärna. Eu-projekt, litteraturkunskap, uppsatsskrivande och inspirationsarbeten. Jag vill massor, jag har massor av ambition men det tar stopp där i backen. På alla kletiga löv och geggiga gångar kanar jag sedan ner och får trampa en stund innan stegen kan gå framåt, på väg upp för backen igen. Jag ser ljuset. Tro mig, jag kan se det. Men ibland molnar entusiasmen och då tar misstron över. Den surt stinkande misstron, som påminner mig om att det inte varit fullt så många succeér på sistone. Inte fullt så många skepp har rotts i hamn.

"Men jag kan".

" Jo, nog kan du" säger misstron, "men inte det här".

" Jag är jävligt bra" skriker jag i mörkret.

"Tsss, du är bra på att prata. men inte fan är du bra på att göra. A lot of talk and little action."

" Jävla, förbannade misstroSara. Du är så inihelvetes dum. JAG KAN! OCH JAG SKA VISA DIG ATT MINA DRÖMMAR KOMMER ATT SLÅ IN OCH JAG KOMMER ATT KUNNA STÅ PÅ EGNA BEN. Jag är kompetent, oavsett sysselsättning. Det finns inte en grej, som jag inte klarar. IMUS kommer slå folk med häpnad, jag kommer bli sedd som den fantastiska pedagog jag är. Det är fan en skandal att en tillgång som jag sitter här till ingen nytta".

Hånfullt ler misstron och viskar med sin hesa stämma:

" Du sa det lilla Sara, skandal är att du sitter här. Men du kommer inte ta dig härifrån. Inte på egen hand. Du väntar på att någon ska bära dig. Precis som förut."

"Håll din stinkande trut stängd, om du vet vad som är bäst för dig. Vad vet du om det vackra och nåbara. Du som bara vältrar dig i mörkrets håla och bitterfittar dig till sömn". Sakta glider misstron undan och blicken blir åter klar.

Jag är inte ensam men jag står på egna ben. Tillsammans är man mindre ensam. Det finns stunder då hjälp är ett måste, men motgång föder framgång och livet goes up and down.

Ibland kommer viljan att hoppa starkare än viljan att vara förnuftig och vänta in rätt stund. Att våga är att förlora fotfästet en smula. Vi kanske skulle våga att hoppa. Kärleken och lilla jag.

♥ MY TREASURES

And then He came along...

Hur vet man att kärleken består? Hur vet man ens, om det man känner och det man har är just kärlek? Vågar man ens lita på kärleken igen? Vågar man ta det stora kliv och förlita sig på att kärleken är av den sort, som ger livet en djupare mening?

"What is it you love about me?"

I love that you, from the very first moment we had contact made me feel interesting and special.

I love that you for years, was a little light in the dark. And this only by using words like hello, you will be fine, don´t forget that you are what is important, you are beautiful and you are an angel. I needed those words. I needed that light.

I love that you were my shoulder even in distance, to lean up on when the darkness fell deep.

I love that you love to talk about life and relations as much as I do.

I love that you listen and that you always try to understand.

I love that we felt that special connection at the same time, that we waited and that we were brave enough to take that second step to meet the first time.

I love that your eyes make me feel like a beauty.

I love that you made some of my dreams come through.

I love that my wish and hopes for the future are the same as yours, and I love that you made me feel like growing older is not that bad.

I love that you cook wonderfully and that you enjoy special moments.

I love that you make me feel love and even beloved.

I love that with you I don´t feel worried or even unsure. You make me know.

But most of all I love that you love my children and that you understand the importance to make them feel comfortable and happy.

I love you for millions of reasons and these are only a few!

Jag vågar ta chansen. Jag vågar lita på oss.

För även om framtiden är oviss, så vet jag att inget får mig att ångra den tid och de känslor vi lever i nu.

Ti amo tantissimo e il futuro è nostro.

Enjoy the moments....

Ibland måsta man titta upp på vägen man vandrar, det är så lätt att glömma att det vackra finns här och nu. Inte bara då och inte bara i framtid.

Venedig 2009

♥

Det är fantastiskt ändå, vilken otrolig makt tankar och sinnesstämning har över välmående och funktion.

Jag har haft ett par otroligt kämpiga veckor, på olika sätt och i olika grad. Men övermäktigt har det varit och jag har varit beredd på att "slänga in handduken" så att säga.

Men så kom det ett mail. Inte särskilt långt men det innehöll just de ord som fick några bitar i livet att inte snurra i luften som speedade på Red Bull. Nu svävar de mer lugnt, i en behaglig rörelse så att jag lättare kan få tag i dem.

Så än en gång har jag fått det bekräftat, att ord är mäktiga och med en lite klapp på axeln och visad förståelse kan de svåraste situationer inom lärande och pedagogik bli fullt hanterbara.

Så tack Anita ♥

IMUS

Jag har väldigt svårt att finna balans just nu....det känns som om jag har miljoner bollar ovanför huvudet. Och det svåra är att fortsätta hålla dem i luften och rädslan blir att tappa kontrollen. Då åker ju allt i gruset och kvar blir ett moln av damm.

Ett av mina projekt är IMUS. Tillsammans med två vänner och tillika lärarkolleger har vi startat denna förening för att förhoppningsvis kunna utveckla den till något närande.

IMUS är en förkortning på Intresseföreningen för MediaUtveckling i Skolan.

En förening som vill verka för utveckling och en större förståelse för medians möjligheter som pedagogiskt redskap. Det finns ett EU-projekt som vi har siktet på och väldigt gärna vill bli en del utav. Där är det utvärdering och utveckling som är kärnan med hjälp av ett digitalt program. Mycket spännande och jag hoppas att mina bollar kan hålla sig i luften ett litet tag till, tills jag funnit säkerheten som jonglör.

Jag hoppas hitta min säkerhet som jonglör på en lite stadigare plattform än den jag står på idag. Livet har lite för många uppförsbackar och det är inte alltid som konditionen tillåter vandringen. Men jag tror på alla mina projekt. Jag måste bara prioritera.

I denna stund ska jag prioritera sängen.

Rädslan?!

Är det rädslan för att prestera som blokerar eller är det rädslan för insikt av lathet?

Jag står framför spegeln och stirrar in i den blick som stirrar tillbaka. Hon ser trött ut. Med många veck under ögonen och tonen på huden är mer blå än rosig. Ögonlocken är tunga och munnens yttre hörn drar sig neråt. Med kraft försöker jag åstadkomma motsatsen, och visst går mungiporna uppåt, men inte når de påsarna. Inte blir ögonens ljus mindre mörk.

Plötsligt påminns jag av den omtalade mentala träningen.

"Fan va sleten du ser ut".

"Är det inte bara en rejäl käftsmäll som behövs, så att du kommer ur den här bedrövliga självömkan".

"Du måste göra det, ingen annan kommer skriva dina tankar. Ingen annan kommer hålla din hand".

"Ger du upp nu kommer du aldrig förlåta dig själv".

"Du är för sorglig".

Jag kanske använder fel taktik. Det är kanske positiva ord som borde användas i sammanhanget.

"Du är..."

"Om du bara..."

Tystnaden får tala sitt tydliga språk.

VFU - ett fantastiskt påfund.

Jag måste erkänna mig svårt avundsjuk på mina kära kurskamrater, som får uppleva VFU och motivation. För det är vad VFU var för mig...motivation och orsaken till varför jag genomled det lidande som bar form av högskolestudier. VFU:n med underbara ungar och batteriladdning i ultraspeed.

Kanske låter det dramatiskt med lidande, och jag kan erkänna att ordet är i överkant. Kanske till och med en överdrift men stundtals och gärna i samband med andra uppförsbackar, då ter sig studierna svårhanterade och övermäktiga.

Jag sitter här framför datorn med mina skriftliga papers att skriva, och känner mig återigen som stående med näsan nära en tegelvägg. Sträcker jag ut tungan så nuddar jag brukets skrovliga yta. Lite panik sprider sig och ögonens innersta hörn blir våta och stundtals rinner det över. Frågor om behörighet, lämplighet och kraft tar över och på skärmen blinkar ett ensamt lodrätt streck.

"Du kan skriva, du är inte rädd. Du kan skriva, du är inte rädd". Jo, ta mej faan. Jag är livrädd men inte kan jag väl ge upp nu.....inte kan jag ge upp nu igen.