Ibland har jag svårt att säga NEJ.

och det ställer till det för mig. Jag gör saker jag inte vill göra och jag mår dåligt utav det! Stressad upp till tänderna över en överfylld vardag som inte tillåter mig att vara go och glad. Rund! Men inte god och glad.

Är det inte märkligt, att man lider av samma åkomma i 36 års ålder, som man gjorde när man var 14 och osäker. För osäkerheten har försvunnit, eller åtminstone minskat  men den där fördömda förmågan att  stå på sig och helt enkelt säga: Nej, tyvärr. Det kan jag inte göra alla gånger jag behöver det.  Eller varför inte: Nej, jag vill verkligen inte göra det. Rädslan att människor inte ska tycka om mig. Så jävla dumt!

Jag ska göra mitt bästa för att värdera mina egna värderingar. Jag ska börja med att sluta med att säga JA, TACK och AMEN.  Min bästa Malin brukar proklamera KÅT, GLAD och TACKSAM och jag ska ta till mig dessa orden och vara just det nämnda.Utifrån mina egna val och mina ultimata tändningar :) Jag kommer nog må sjukt mycket bättre då!

För några inlägg sedan skrev jag om att jag började vara mindre missnöjd med min fethet! Ja, men visst! Eller not! För jag har FULLSTÄNDIGT förlorat kontrollen!

Den största jävla bitchslapen i världshistorien landade på min kind när jag ställde mig på vågen i går. Nollkontroll och fakead nöjdhet har fått ladugårdsröven med omkrets att suga åt sig inte mindre än 100 kg. För några sekunder hörde jag mig själv tänka:
"Shit fuckface, jag måste ha glömt föda barnet! Jag är still gravid, highly gravid dessutom! Alfonso, vad har du gjort!!"
För det är väl inte så att orsaken kan vara att jag efter varje arbetsdag tycker att jag förtjänar både kakor och sötsaker. Så in i h-vet es mycket också. Eller att jag är så trött att snabbmat är det enda som lyckas ploppa ut ur "laga-mat-och-tänk-recept-lådan" i huvudskålen. (snabbmat, sånt däringa nice som är smäckfullt med snabba carbs, du vet. Eller det vet du väl inte. Du är väl en av de där som knaprar palsternacka och dricker utspätt vatten och se ut som en stekar atlet)
Men jag är inte bitter ( Jo, ta mig tusan. Bitter som en rutten citron! Men jag tänker skylla på PMS-bekymmer och allmän nedstämdhet).

Äsch, int ska la ja sit här å kräkas galla. Jag ska ju ta tag i livet och lova mig själv bättring och krama om mig och säga: Fy fan vad du är bra!

Tack för att du lyssnade ♡

Förkylningen och det dåliga samvetet.

Nej, riktigt så här fräsch är jag inte för tillfället. Och att belysa nätet med mitt äkta väsen skulle idag innebära kväljningar för samtliga läsare. Ofräsch är en underdrift. Har man i dagarna, *räknar*, 5 ( med en tillfällig upptempo-dag i söndags) legat och snörat, hostat, svettats och audiotivt personifierat en storrökare med lungcancer. Ja, då ser man/jag inte så snôgger ut. 

 

Jag ska snart gå och duscha, för även om jag fortfarande inte orkar särkilt mycket, så har min kroppsdoft lyckats ta sig igenom fuktspärren ( a.k.a spärr av BARA fukt) i näsan, och vi vill inte toppa the master of förkylningar med en uppkastning.  

 

Det här med att vara hemma ifrån jobbet. Hm, jag får alltid så SJUKT dåligt samvete. Varför då? Inte tänker jag att mina kollegor ska vara på jobbet om de är sjuka. Men varför kan jag då inte tillåta mig själv att faktiskt vara dålig, när jag är det. Hade min kollega kommit till jobbet så här förkyld så hade jag bett henne/honom att omedelbart passera expeditionen och gå hem igen. Elever likså. JAG vill inte smittas! Men det är den här känslan av att "ställa till med bekymmer" som gnager i mig, förstår ni. Jag vill inte vara till besvär. Det är en känsla som jag ALLTID bär med mig. Inte ska väl jag? Så jävla tröttsamt! 

 

Blähuuu, jag orkar inte ens fortsätta. Nu ska jag ta mig en dusch, jag ska se till så att mina söner får kvällsmat och sen ska jag krypa ner under täcket igen. För en kraftlös Sara är en onyttig Sara. Och på torsdag ska jag minsann åka och jobba!

Och vara nyttig :)

Mitt lilla gos och jag, och tanken om att vara lärare.

Den oändliga kärleken!

Liten och förkyld, då är man inte så lite liten. Mitt lilla gos och jag har idag känt av den däringa sjukan. Med rinnande näsa och röda ögon har han mest suttit och spridit sin vätska i mitt knä. Och som den gostörstande mamma jag är, kan jag inte rå för att jag tycker det är bra mysigt. Ja, kanske inte spridningen av kletig näsvätska, men den där möjligheten att få ha honom liggandes i min famn igen, i mer än en hundradels sekund. Att känna den varma och mjuka huden mot min kind och andas in doften av liten människa. Sen kanske det just idag inte var den där underbart fantastiska liten-människadoften, eftersom han ju är sjuk. Då blandas bästastedoften med en anings amoniakdoft. Mammahjärtat får ömmande sömmar och mysstunden är ett faktum.

Jag är en lärare i Marks kommun. Ursäktar du mig om jag tycker att det i skrivande stund inte är världens mest tacksammaste jobb? Anställningsstopp och inköpsstopp. Jag är ändå evigt tacksam att jag inte är rektor. Jag är också evigt tacksam att jag inte är lärare i ett mer kreativt ämne ( nog för att man som Hjältepedagog ändå är rätt kreativ). Försök dig på att ha träslöjd utan material. Det där med att slöjda i teorin måste vara en utmaning tyngre än döden. "Gå och be om material ifrån brädgår´n" hörde jag att någon briljant skolledare hade sagt. Sen när ligger det i arbetsbeskrivningen att som lärare tigga material för undervisning? Naiv som jag är undrar jag stundom vad fasen de gör med "alla" pengarna. Hur kan det gång efter annan bli en sådan chock att pengarna tryter, eller dessutom är slut?

Men, stopp och belägg. Jag ska inte förstöra denna trevliga dag med sånna här tankar. Nu ska jag tänka tacksamhetstankar.Låt mig idag få välja 3 punktade, underbara ting:

• Mina barn! 
• Mannen som kysser mig varje morgon!
• Min mamma!

Tack för att ni finns och förgyller mitt liv!

Ibland önskar jag att tiden stod mera stilla

för i detta tempo gör jag mig ibland lite illa.

Äsch, jag ska inte vara poet idag. Men orden här ovan belyser ganska klart hur det känns emellanåt. Veckorna passerar förbi, nästan helt obemärkt. Och varje fredag kommer jag på mig själv med att tänka: Vad fasen fick jag gjort den här veckan? Nästa vecka ska jag hinna "komma ifatt". Men det har varit många sådana veckor nu. Som skulle vara veckan V, där allt skulle hinnas ikapp. Istället kommer en helvetes massa mer upp på listan som ju skulle bli mindre! Crazy det där...

Mitt gosmonster växer så det knakar. Mina stora guldgossar gör detsamma och det känns som om deras dagar hos mig är så försvinnande få. Jag saknar dem redan fast de är här. Varför blir det så?

Okej, I admit it. Jag är djäfvulusiskt melankolisk idag. Tidsallergisk på något vis. Liten Sara som tycker att livet rusar för fort förbi. Livet. Det som är nu, inte det som är sen. Jag skiter oftast i livet framför. Jag vill leva nu, men nu är så arbetsamt och fyllt med så äckligt lite förnöjsamheter. Eller också är det inte det, det kanske är helt sprängfullt med godisgott. Jag är bara för upptagen för att se, för upptagen med att tänka framåt och se livet i framtiden. Ljuset i tunneln :) Som vanligt en hel massa dubbla meningar. Snurrigt värre. Snurrig. Det är jag det.

Vad ska Sara bli när hon blir stor? I framtiden, när livet levs? Ingen som vet? Ingen som vet. Men jag vet att jag ska försöka bli kompis med tiden. Så att hon inte rusar så okristligt. Utan kör en mer relaxad stil. Att hon gungar fram mer, som ett stilla vågskvalp. Så att jag kan få njuta av färden och inte hamna där under. Där man så lätt får vatten i lungorna. Dränkas. Jag vill inte dränkas av tiden. Jag vill köra surf och våggupp. I solsken med en paraflax-drink.

Ja, så får det bli.


Relalalalaxa nu hör ni :) Så ska jag gå och försöka göra detsamma!

Onsdagstanke.

Vackra Lykke Li, vars musik gör mig alldeles varm! Magiskt, vemodigt, vackert.

Apropå vackert. Jag tittade på I rymden finns inga känslor med mina elever. Den är vacker. men det är också en så otroligt viktig film! Tillsammans fick vi ett alldeles utmärkt underlag för att diskutera och beröra mål i ämnen som livskunskap, matematik, svenska och fysik. Vi pratade bland annat om hur filmregissören lyckas få oss att skratta och varför vi känner att det Simon gör är lite knasiga saker. 86 minuters filmtittande gav en perfekt och motiverad dag.

Att vara normal? Hur är man då?

Jag är det inte! Uppenbarligen. Litet hjärta var väldigt trött idag. Och detta ganska tidigt på kvällen. Men han hade svårt att landa i sin trötthet och gnällde runt ett bra tag. Men till slut omfamnades han utav slöjan och somnade gott. Mamma Sara drar en lättnadens suck och smyger sig försiktigt ut ur sovrummet.

Men vad tror du att mamma Sara gör då?

Jo, mamma Sara, hon sätter sig vid datorn och får för sig att hon ska lyssna på musik. Men det räckte tydligen inte, att lite lågt lyssna på musik i köket. Nej, för hon drog upp volymen, och inte på högtalarna. Onej, hon höjde sin egen stämma, likt Jussi Björling men utan gåshudsnjut och vackra toner. Det skar. Det skallrade i vitrinskåpet. Utav ilska. För fy faan vad det lät. Tror du att liten ängel kände att han kunde fortsätta sova gott? Nej, precis. Han kunde ju inte det!

Lärdom 120 upphöjt i en million ungefär: Låt för fan bli att sjung, som om du vore på en kareokebar när ditt barn precis somnat.

Check!

Att vara i nuet är en konst

som få är förunnade att kunna hantera.

Jag gör det inte. Jag är däremot en riktig fena på att uttala orden: Idag ska jag bara vara och njuta av ingenting.

Pyttsan!

De dagarna är jag nog ta mej tusan mer stressad än de dagarna då jag far runt som en skållad råtta. Jag får inget gjort, så där ligger ju en sanning. Men njuter gör jag inte. För inombords maler halsbrännan och jag känner mig yr i huvudet. Det tar sån jäkla kraft att försöka njuta. För förväntningen av njutning och ingenting finns ju där, då blir man/jag också sjukt irriterad när jag märker att min dag börjar fyllas med andra saker, än ingenting.

Idag gick jag upp arla morgonstund för att ge mig en mjukstart på arbetslördagen. Kysste hjärtat och barnet som fortfarande vill ha mina läppar mot sin kind och vinkade resten adjö. Åkte till det jobbet som innebär att sälja skor. Väl där blev jag stående framför schemat. Inte fasen stod jag på det? Ett misstag i hanteringen innebar att jag kunde åka hem igen. Kändes ju naturligtvis underbart, en extra dag att få njuta av och med familjen.

Njöt vi? :) Nej, vi gjorde nog inte det. Istället blir det ett jävla stressmoment att nu måste vi fasen i mej använda dagen till något vettigt. Ut på Kinnas regnblöta stengator för att insupa atmosfären KICKOFF inför hösten :) Promenera i en värme som klibbar sig fast som nygjord Karlssons klister. Luften så tjock att det borde gått att skära i den.
Ta vara på nuet och njut!!

Ja, fast nej. Lite höstvibbar fick man och visst hade några tappra själar tagit sig in till byn. Flertaget var nog ändå de individer som tittar djupt ner i botten på en flaska. Bänk efter annan fylldes av rödflammiga ansikten med för all del leende läppar. Men jag blir lite vemodig när jag ser dem, för där är inga lyckliga ögon och de slagna, tycks bara bli fler och fler.

Fundersamt undrar jag nu vart det här inlägget är på väg. Det skulle egentligen ha handlat om något annat idag. Men ibland kör fingrarna loss på tangentbordet av sig själva :) Det som vill bli sagt är nog helt enkelt, trots min egen oförmåga:




Kram

Kan man vara nöjd med att vara missnöjd?

Ja, det måste väl ändå vara då, som man når någon slags balans?

Jag är jävligt missnöjd, på mycket. Men sakta och säkert börjar jag märka att jag fokuserar mindre på missnöjdheten. Istället går jag omkring och känner mig nöjd, men för den delens skull har jag ju inte börjat gilla det som ogillas. :) Svårförklarat men solklart, på något vis.

Det är allmänt känt att jag tycker att jag är fet. Och att jag dessutom börjar se gammal och sliten ut. Men fetheten stör mig inte hälften så mycket som den har gjort tidigare. Jag lägger nog bara mindre fokus på det. Sen gör den sig påmind ibland. Som idag, för att förtydliga. När det skulle tas kort med styrelsen. Då kommer jag på mig själv att undra vem jätten i den gröna tunikan är. Jaså, det är jag? Fancy that! Porträttbilden var förvånansvärt utspridd. Jädra haka! Bröstkorgen har dessutom börjat inta en väldigt hängig pose. Skrynkliga tuttar. Hur gick det till?

Vet ni vad det mest tragiska är? Det ska jag berätta för er. Det är att man (läs för all del jag) har satt upp normen för vikt och vigör innan barnafödande. Då var jag 20 bast!! Gôtt att man är så realistisk i sina mål. Typ 20 år senare!

Nähä...det får vi ta oss en kaka på!

Pöss!

Dofter och minnen.

Dofter är något som fascinerar mig.

Jag tror mig ha ett väldigt välutvecklat luktsinne. Under graviditeten blev det dessutom utvecklat in absurdum vilket gjorde att jag inte tålde dofter som jag tidigare älskat.

Mitt luktsinne skapar minnesbilder och jag förknippar oftast människor och platser med respektive doft.

Min mamma, speciellt under mina tonår hade en parfym som jag idag förknippar med henne. Detta fast hon inte ens använder den. Men vid den tidpunkten gjorde hon det och den har levt kvar som en förnimmelse om henne. Paloma Piccasso.
På samma sätt har pappas Aramis blivit personifierat med honom. Lägg där till doften av tidningspapper, en penna för korsordet och liten toalett så är det pappa för mig :)

Jag har även en kvinnlig onkel. Det är inte så många som har det, men jag är berikad med min onkel Tove. Hennes hem luktar väldigt speciellt, speciellt på ett bra sätt. För det första luktar det Danmark. Men hennes danska doft är unik. Den börjar redan i trappuppgången. Sen fortsätter den snirkla sig upp en trappa. Där, där möter du hennes ganska smala dörr. På dörren finns dessutom ett sjukt snyggt bakelithandtag. En sån där rund knopp. Öppnar man den så sveper Tove-doften emot dig. Jag har lite svårt att beskriva den, men jag tror det är en blandning av sisalmatta och hackebiff :)

Mysiga barndomsminnen!

Jag skulle kunna delge dig alla mina doftminnen. Men hur intressant blir det på en skala? Så jag väljer istället att lämnar doftämnet, även datorn, för att med försiktiga steg stoppa min näsa vid halsgropen på mitt lilla monster (i sovande tillstånd är ju han den enda som inte skulle titta på mig som om jag vore sjuk i huvudet, vilket jag med stor säkerhet tror de stora gosmonstren skulle göra). Den lukten som finns i den lilla gropen är bland det underbarligaste som finns, trots en kombination av ämnen som alena inte alls luktar särskilt mumsigt. Men tillsammans skapar de gosmonsterminnen. Mmmmm.

Godnatt, och sov så gott.

Morgonstund

Fotot har jag tagit ifrån Fotoakuten!

har väl kanske inte riktigt guld i mun. Här smakar det mer unket. Riktigt jädra unket faktiskt. Lägg där till en välfylld blöja så har du ett ganska fyllig beskrivning av vad morgon luktar här :)

Mitt lilla gosmonster. Eller ja, särskilt gosig är han inte längre. Han kämpar för sitt liv när man försöker, att i några sekunder placera sin kind mot hans. Monstret har däremot vuxit sig lite starkare. Ja, inte på ett hemskt vis. Utan mer på ett mycket aktivt jag-måste-upptäcka-hela-världen-och-dessutom-stoppa-in-världen-i-munnen-på-under-två-sekundervis. Just nu hör jag att han river sönder lampan. Och jag kan väl lätt konstatera att jag får skylla mig själv. Vem fasen har en papperslampa på golvet med den vilda bebisen på marknivå?

Frågan är om jag skulle ORKA att ta på oss kläder, och gå upp till byn för att införskaffa lite lyxigt tilltugg. Om jag dessutom förflyttar mistluren i vardagsrummet ner till sin vagn, tar en promis på en timme och sen vaskar fram en outstandig frukost a la hotell, då tror jag nog allt att han, min darling som sover, faktiskt älskar mig lite extra :) En får inte va dum så bonnkärringa som sket på åkern.

Nu ska jag borsta tänderna. Ha en förträfflig lördag mina kära!

Så där trött att jag kan somna sittande.

Och det är inte av någon annan orsak än att det är mycket nu. Jag springer i ett känns det som och timmarna av sömn är lätträknade. Oftast färre än handens 5 fingrar. Men det är inget som inte löser sig.

Jag har lite svårt att acceptera vissa saker när jag blir trött. Retlighetsnivån är på topp och det krävs kanske inte mycket för att få klockan i ringning.

Människor som kör över andra. Och då menar jag inte dem, som tar sin automobil och backar på. Kanske till och med kör fram och tillbaka. Nepp, jag menar dem som med mycket brist på ödmjukhet och förståelse kör sitt "race" och då helst med gupp på sin "väg" i form av t.ex. en Sara.

Usch, det har jag svårt för. Och jag märker att det finns ganska många sådana varelser i världen. Kanske inte som vill "overdrajva" Sara. Men andra. De, som med sitt eget tycke och tänk bara kör på. De har dessutom ofta en mycket väl utarbetad strategi för att sätta punkt efter sin egen åsikt. En punkt som gör det närmare omöljligt att vädra sin egen åsikt. Dessa människor är dessutom utomordentligt bra på att TOLKA andra. Och sen så arbetar de vidare utefter denna tolkning, utan att ens säkerställa om detta var rätt eller om det kanske finns invändningar mot det hela. Speciellt besvärligt kan jag tycka att det blir, när det är jag som är tolkad och tolkningen inte alls är korrekt.

"Jag trodde du ville ha det så."
Jaha? Men du brydde dig inte ens om att fråga!

Usch!

:) bittert värre. Men jag ska snart sova. Måste bara få monster Gos att somna, röja upp alla leksaker, köra hem hunden, mata tonåringarna, diska, vika tvätten, kanske äta själv och duscha. Sen, sen ska jag sova.

Nu ska jag stoppa in nappen för 100:e gången. Jag ska lirka ut benet ifrån spjälorna och jag ska lägga gosmonstrets huvud på kudden. För 99:e gången ;) Sen somnar han nog!

Apropå uppgradering....

har jag nu spenderat större delen av gosmonstrets sovtimmar och fyllt på med info i bloggen. För jag tror, jo, så pass fåfäng är jag. Jag tror how ever, att du gärna läser om vilka böcker som ligger i min "läst-nyligen-hylla". (Ja, skulle det nu vara någon ifrån bokcirkeln som läser detta så vet jag att de kommer fnissa och säga "LÄST" med frågande ton och öppen mun, för det kanske är så att jag inte har läst FÄRDIGT hela listan. De var ju inte lika bra allihop, om jag säger så!).

Jag tror också att du gärna tar emot filmtips ifrån mig. Nu ska jag genast slänga käft och förtydliga att det är väldigt många gamla filmer som finns på listan. Men de är bra. De är riktigt jädrans bra! Jag ser i snitt 3 filmer per vecka. :) det har jag gjort sen jag var 18 år och jobbade på Statoil. Det blir en herrans massa filmer!!

Jag skall förresten träffa arbetsledare på tisdag, för att se om vi kan pussla ihop ett läsår med arbete. Gött va? Tryggheten verkar jag få vänta på, men det är ju iaf ett läsår som kanske fyllas med härlig arbetstid :) Jag tycker spännande. Jag tycker bra!

Men det får mig att inse att jag nog måste sålla i den där listan igen. Det hinns nog inte med att:

• arbeta 75% + några extra timmar
  
• mammaledighet 25 %
• läsa Socialpsykologi 25%
• Styrelsearbete i fackförbundet
• Tonårsmamma 50%
• Sova 2%
  
• Äta 100% ( hinns alltid med)
  
• Snygg, sexig och vältränad 0,001%

får heller inte glömma :

• Digiport
• Imus
• Kreativt skrivande ( som jag satt upp mig som reserv på. Jag vill ju så gärna skriva!)
• Spanska kursen

*suck*

Fyttirackarn!